Sometimes there’s so much beauty in the world I feel I can’t take it anymore. Like…

Mina sista dagar som har varit har VARIT: Skumma, händelserika, likadana, överraskande, nya, gamla. Jag har kännt…

VARIT numb. VARIT där. VARIT här.

Och sovit som en tupp. Varit vaken som en stock. Ätit skaldjurstallrik på lyxresturang. Träffat min faster som jag inte sett sedan 2002. Sett en annan släkting gå in på en sexklubb. Avslöjat mina inre fantasier i en kyrka för en myra bara för att herr bikt var på semester i svalö. Sett en vacker kvinna le i gathörnet där jag alltid slutar. Ätit stora FRUKOSTAR istället för att röka på fastande mage. Ätit princesstårta på Ellös. Varit vaken, vaken, vaken i ett stilla dagdrömmeri som handlat om drömmar om att djupt få sova.

Och allt har varit fint, fult, brutalt (det gilllar jag extra mycket) glatt, surt o lite argt. I en bärkasse som håller på att sprängas…
Som dur och moll. Om vart annat.

PS. När vi åkte från Orust (jag o risifruttispritvingubbefarsan) såg vi två luftballonger landa på en äng (korgfolket spydde som kalvar/om ni frågar mig). Så fort jag ser ballonger av alla dess slag är de alltid i full färd uppåt. Inte idag. Det passar in. I detta nu. Och jag gillar det.

Nu (och aldrig mer) kommer fortsättningen på rubriken sist i inlägget (gissa film): …my heart’s going to cave in…

One


One is the loneliest number that you’ll ever do
Two can be as bad as one
It’s the loneliest number since the number one

No is the saddest experience you’ll ever know
Yes, it’s the saddest experience you’ll ever know
`Cause one is the loneliest number that you’ll ever do
One is the loneliest number, worse than two

It’s just no good anymore since she went away
Now I spend my time just making rhymes of yesterday

Aimee Mann


Om jag skulle ge bort ett blandband till nån just nu, så skulle det vara till min syster. Bara med låtar där basen brukade dunka igenom pappväggen på Riddaregatan 51 i Växjö. In till hennes rum. Där hon spelade Belinda Carlise och Troll och jag överröstade med kompromisslös hårdrock. Från mitt rum. Jag hade en större stereoanläggning… Det var krig… Och snart var morsan där och skrek åt oss att sänka bägge två…

En av låtarna som skulle vara med på det blandbandet är:
Princess of the night,
med Saxon

Bara för att det är hon.
På alla sätt.

kväll, dag, morgon och i natt


I kväll har jag varit på pubrunda. Själv. Tre öl. På tre olika ställen. Och ställen jag aldrig går till. Jag kände mig som en handelsresande från flen eller möjligtvis korvby. Jag tittade på interiören, tittade mig runt och kring. Allt såg nytt ut. Ölskyltarna. Donnorna. Personalen. Klarade mig faktiskt ganska länge innan jag kände igen någon eller någon kände igen mig. Då hamnade jag i Göteborg igen. Då bytte jag ställe. Från början hade jag tänkt gå ut till de ordinarie ställerna jag brukar gå till, för att se om man stötte på nån. Men det var så packat överallt, så jag sänkte garden och betalade 10 kronor extra för varje öl istället. Det brukar va mindre folk där. Det var det. Från baren har jag stirrat in i barspeglarna och sätt omgivningen reflektera sig och mina öron blödde ett tag för fäena prata så mycket smörja så man får ont i lederna.

I dag har jag åkt till min syster och assisterat henne med värktabletter för hon hade jordens blodigaste värk. Sån värk som aldrig män får. Vi tittade på tv och när det kom reklam för bindor blev hon mycket arg. Jag tyckte det var lite roligt. Vi åkte och köpte pizza. Då såg jag en kvinna som jag alltid har tyckt varit vacker, men som det var jobbigt att se. Hon gick runt med en skopåse. Jag fick svårt att andas och fick skylla mig själv som rullade runt i fel kvarter. Men! De råkar också ha Sveriges godaste pizzor i detta område och tobaken är nästan gratis där. Hon såg inte mig….

I morse vaknade jag efter alldelles för lite sömn. Jag har ont i magen. Det kommer alltid när jag har längre perioder med för lite sömn. Då känns det som allt som hamnar i magsäcken (vatten, öl pizza eller nyttig mat) fräter upp stora öppna sår.Ungefär som när man släpar en stor svart sopsäck mot asfalten för att den är för tung att bära.

I natt ska jag sova tills jag vaknar (för att citera en låttext).

Där har någon mitt dygn i ett nötskal. Vad jag har tänkt för arga, glada, ledsna, efterblivna tankar utöver det stannar hos mig. Nu. I dag. I kväll. I natt. För alltid.

God natt. På allvar.

Seminariegatan-botaniska trädgården och omvänt

Fan vad sömnlös jag är. Det är den där sömnlösa perioden igen. Den brukar komma en eller två ggr per år. Förutom lite eftermiddags-slagg på ca två timmar igår har jag varit vaken sen i måndags vid lunchtid. Jag väntar på att bli trött.
För ca två timmar sedan tog jag spårvagen två hållplatser till där bilen står parkerad. Tobaken tog slut och jag visste att jag hade glömt ett paket i bilen.
Klockan var strax över sex på morgonen. Det ösregnade och jag såg nog ut som Charles Mansons lillebrosha när jag klev in på vagnen. Det droppade, nej rann från skägg och hår. Folk tittade inte. De stirrade. Jag i mitt lite sömnlösa tillstånd glodde tillbaks och undrade tyst för mig själv: Vad fan glor ni på? Det gjorde de ju inte.
Efter ungefär fem eller tio sekunder förstod jag. Detta efter att tittat mig omkring i vagnen. Jag tyckte nästan alla var söta o smått stämplade med tillstånd efterbliven. Jag hade glömt hur det kan vara när man är på väg till kl-sju-knegen. De hade vaknat. Plötsligt slitits upp ur den sömnen när vagnen stannat och dörrarna öppnades.
När jag tittade mig omkring igen såg jag att: Ungefär hälften sov djupt. En fjärdedel vaknade och somnade om vartannat. Den sista fjärdedelen läste böcker. Inte metro. eller gratisprassel.se. Böcker.
Det klagas på att folk inte läser längre. Det såg fan ut som ett rullande bibliotek. Och det mest komiska/fina var att det var lika tyst som på ett bibliotek. Inga mobiltelefoner. Inget schnick/schnäck. Helt tyst bara…

Nåväl, hoppas ni får en bra arbetsdag. Kära vännerrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.

Inte vet jag. Jo det gör jag!

Jag vet inte varför jag skriver här. Har ingen ork för det längre, men gör det ändå. Antar att det är viktigt att uppfölja saker o ting. Kan inte bara sluta. Måste försöka. Även tills graden där man känner att nu måste jag spyyyyyyyyyyyyy.
Men det ligger i min natur. Att aldrig sluta. Aldrig göra saker halvdant. Med envishet fortsätta och fortsätta och fortsätta.
Att inte ge upp. Hur korkat det än kan verka. Det handlar inte om den här bloggen. Det handlar om det mesta jag tager mig för. Därför kan det bli otroligt rätt ELLER fel om man fortsätter…vilket jag gör.
Vågar där med tro att jag exempelvis skulle kunna bli en bra farsa, en bra drinkare (vilket jag redan är emellan korta o långa sportnytt, hmm) en bra sångare eller flöjtlirare, en promenerare eller en granitstens-skådare. En bra vad som helst om mitt intresse får glöd. (låt oss byta bort ordet bra mot dedikerad).
Men jag är trött på det som pågår runt omkring mig. Jag själv står still. Utan något nytt att erbjuda mig själv eller någon (anna)n.
Världen i ett större allt, det vill säga jorden, verkar emellanåt verka vara det sorgligaste och ledsnaste ställe man kan bo på.
Jag saknar mina vänner som försvann, min donna/mitt ex/min f.d. eller vad fan jag nu ska kalla henne. Mitt skratt och min katt. Min syster och hennes léende. Esset. Hela kittet.

Imorn ska jag ringa a-kassan o kolla om de känner för att hjälpa mig lite grann under min ofrivilliga semester. Jag ska även ringa på ett jobb som (o)personlig assistent till en tjej som rådiggar musik och promenader (det stod faktiskt så i annonsen). Jag ska kanske även berätta här på bloggen om den konstiga mannen som jag språkade med på stars & bars ikväll, imorgon alltså…ska jag kanske berätta det.
P.s. Alla de som börjar konversera med en på s & b måste man utgå från att de är massmördare eller driver skumma förmedlingar, för det är jordens (alltets) konstigaste ställe…

Nu ska jag sova.
Drömma fina drömmar om…
Dig
Mig
en katt
som spinner i takt med klockan.
Om de jag älskar…