Jag ville skriva nåt betydelsefullt här ikväll.
Vet inte vad…
Finns tre skivor jag älskar: (och sjutusen mer där till)
Master of puppets/Metallica
Too fast for love/Mötley Crüe
Killers/Iron Maiden

Allt kallas Metal. Fuck that!

Jag håller med ”The bird”
-Det finns bara två sorters musik:
Bra och dålig musik…jag föredrar bra musik!

Jag tycker om det där jag bor. Jag kan gå ut när och hur jag vill (det kan man kanske överallt..hmmm). Jag kan gå några minuters promenad o ta en kaffe, öl eller bara sätta mig på en bänk vid järntorget och lyssna och se på folk som dividerar under vilka enklaste omständigheter de ska ta sig hem…långt hem. Jag kan resa på mig och promenera några minuter, så är jag hemma. Det är bara ett problem. Jag gilllar inte att komma hem. Det är kanske därför jag går ut…nästan direkt jag kommer hem. Trivs där jag bor/men trivs inte där jag bor. Rörig utläggning blev det, lite rörigt är det hemma också. Jag har rätt trist när jag kommer hem. Kolla på någon skit på TV, Kolla Om någon har skrivit något roligt i statusfältet på facebook (ala: Jag bjöd mina vänner på middag idag. Egen högerskinka gick åt i extra smala skivor med sallad från egen trädgård. Gud vad alla åt!), vila lite, röka i fönstret (och blåsa röken in i lägenheten bara för att man har tråkigt), Borsta tänderna varje hel timme, lägga mig raklång och systematiskt på alla ställen i min lägenheten för att ta reda på hur många jag som får plats på en och samma gång på 18kv, kolla lite mer skit på TV. Bege sig in i tvåsamhet med slutna ögon, för att känna av ensamhet när man tittar igen, Äta Banan…efter banan…efter banan…Masturbera…kanske…skita…kanske…sova…kanske…eller gå ut igen och tänka fan vad jag bor centralt och bra…
Jag trivs inte där jag bor/men där jag bor…trivs jag!

Arslet sitter där bak och ja…resten sitter där fram…

Jag skriver detta inlägg på jobbet och mongo tittar på galenskaparna. Det är inte lätt…att tänka med dessa röster i bakgrunden. Mongo har allt med galenskaparna. Jag har sett allt alldelles för många gånger. Jag brukade tycka de var roliga då och då… inte längre. Det värsta är att det går inte o läsa en bok eller tidning. De envetna rösterna går in i huvudet, i texten, in i öronen, in under huden.

Just nu är jag inne i en sådär-period. Har inte så mycket att säga eller skriva ner här. Har inte så mycket att säga överhuvudtaget. Just nu. Jag skulle vilja säga upp mig. Från mitt jobb, från att köpa risi-frutti o sprit till min alkoholiserade farsa. Säga upp mig från Tvkvällar, ensamhet, svettiga dårar på stan, dåliga nyheter, högljudliga knullande grannar. Från att vara fattig och de små panikattackerna som aldrig bryter ut ordentligt…

Men…de flesta av mina bekanta, nära och kära verkar inte må så jättetjosan för tillfället (förutom min bror då kanske som fått ett barn till)

Inget nytt har hänt. Med andra ord. Ingen har skjutit bort min öronsnibb med hagelgevär. Har inte stött på några x med eller utan barnvagnar. Jag har inte vunnit en miljon på lotto och i en vecka i sträck har jag klarat mig utan att få några p-böter.

”DET SKA VARA SMÄLT SMÖR TILL SKRUBBAN SATANS CITROENSVIN!!!”, får avsluta detta inlägg. Galenskaparnas fel. Eller mongos. Eller mitt fel att jag jobbar där jag gör…

Skit samma…så att säga…