Seminariegatan-botaniska trädgården och omvänt

Fan vad sömnlös jag är. Det är den där sömnlösa perioden igen. Den brukar komma en eller två ggr per år. Förutom lite eftermiddags-slagg på ca två timmar igår har jag varit vaken sen i måndags vid lunchtid. Jag väntar på att bli trött.
För ca två timmar sedan tog jag spårvagen två hållplatser till där bilen står parkerad. Tobaken tog slut och jag visste att jag hade glömt ett paket i bilen.
Klockan var strax över sex på morgonen. Det ösregnade och jag såg nog ut som Charles Mansons lillebrosha när jag klev in på vagnen. Det droppade, nej rann från skägg och hår. Folk tittade inte. De stirrade. Jag i mitt lite sömnlösa tillstånd glodde tillbaks och undrade tyst för mig själv: Vad fan glor ni på? Det gjorde de ju inte.
Efter ungefär fem eller tio sekunder förstod jag. Detta efter att tittat mig omkring i vagnen. Jag tyckte nästan alla var söta o smått stämplade med tillstånd efterbliven. Jag hade glömt hur det kan vara när man är på väg till kl-sju-knegen. De hade vaknat. Plötsligt slitits upp ur den sömnen när vagnen stannat och dörrarna öppnades.
När jag tittade mig omkring igen såg jag att: Ungefär hälften sov djupt. En fjärdedel vaknade och somnade om vartannat. Den sista fjärdedelen läste böcker. Inte metro. eller gratisprassel.se. Böcker.
Det klagas på att folk inte läser längre. Det såg fan ut som ett rullande bibliotek. Och det mest komiska/fina var att det var lika tyst som på ett bibliotek. Inga mobiltelefoner. Inget schnick/schnäck. Helt tyst bara…

Nåväl, hoppas ni får en bra arbetsdag. Kära vännerrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.

Inte vet jag. Jo det gör jag!

Jag vet inte varför jag skriver här. Har ingen ork för det längre, men gör det ändå. Antar att det är viktigt att uppfölja saker o ting. Kan inte bara sluta. Måste försöka. Även tills graden där man känner att nu måste jag spyyyyyyyyyyyyy.
Men det ligger i min natur. Att aldrig sluta. Aldrig göra saker halvdant. Med envishet fortsätta och fortsätta och fortsätta.
Att inte ge upp. Hur korkat det än kan verka. Det handlar inte om den här bloggen. Det handlar om det mesta jag tager mig för. Därför kan det bli otroligt rätt ELLER fel om man fortsätter…vilket jag gör.
Vågar där med tro att jag exempelvis skulle kunna bli en bra farsa, en bra drinkare (vilket jag redan är emellan korta o långa sportnytt, hmm) en bra sångare eller flöjtlirare, en promenerare eller en granitstens-skådare. En bra vad som helst om mitt intresse får glöd. (låt oss byta bort ordet bra mot dedikerad).
Men jag är trött på det som pågår runt omkring mig. Jag själv står still. Utan något nytt att erbjuda mig själv eller någon (anna)n.
Världen i ett större allt, det vill säga jorden, verkar emellanåt verka vara det sorgligaste och ledsnaste ställe man kan bo på.
Jag saknar mina vänner som försvann, min donna/mitt ex/min f.d. eller vad fan jag nu ska kalla henne. Mitt skratt och min katt. Min syster och hennes léende. Esset. Hela kittet.

Imorn ska jag ringa a-kassan o kolla om de känner för att hjälpa mig lite grann under min ofrivilliga semester. Jag ska även ringa på ett jobb som (o)personlig assistent till en tjej som rådiggar musik och promenader (det stod faktiskt så i annonsen). Jag ska kanske även berätta här på bloggen om den konstiga mannen som jag språkade med på stars & bars ikväll, imorgon alltså…ska jag kanske berätta det.
P.s. Alla de som börjar konversera med en på s & b måste man utgå från att de är massmördare eller driver skumma förmedlingar, för det är jordens (alltets) konstigaste ställe…

Nu ska jag sova.
Drömma fina drömmar om…
Dig
Mig
en katt
som spinner i takt med klockan.
Om de jag älskar…

Jag ville skriva nåt betydelsefullt här ikväll.
Vet inte vad…
Finns tre skivor jag älskar: (och sjutusen mer där till)
Master of puppets/Metallica
Too fast for love/Mötley Crüe
Killers/Iron Maiden

Allt kallas Metal. Fuck that!

Jag håller med ”The bird”
-Det finns bara två sorters musik:
Bra och dålig musik…jag föredrar bra musik!

Jag tycker om det där jag bor. Jag kan gå ut när och hur jag vill (det kan man kanske överallt..hmmm). Jag kan gå några minuters promenad o ta en kaffe, öl eller bara sätta mig på en bänk vid järntorget och lyssna och se på folk som dividerar under vilka enklaste omständigheter de ska ta sig hem…långt hem. Jag kan resa på mig och promenera några minuter, så är jag hemma. Det är bara ett problem. Jag gilllar inte att komma hem. Det är kanske därför jag går ut…nästan direkt jag kommer hem. Trivs där jag bor/men trivs inte där jag bor. Rörig utläggning blev det, lite rörigt är det hemma också. Jag har rätt trist när jag kommer hem. Kolla på någon skit på TV, Kolla Om någon har skrivit något roligt i statusfältet på facebook (ala: Jag bjöd mina vänner på middag idag. Egen högerskinka gick åt i extra smala skivor med sallad från egen trädgård. Gud vad alla åt!), vila lite, röka i fönstret (och blåsa röken in i lägenheten bara för att man har tråkigt), Borsta tänderna varje hel timme, lägga mig raklång och systematiskt på alla ställen i min lägenheten för att ta reda på hur många jag som får plats på en och samma gång på 18kv, kolla lite mer skit på TV. Bege sig in i tvåsamhet med slutna ögon, för att känna av ensamhet när man tittar igen, Äta Banan…efter banan…efter banan…Masturbera…kanske…skita…kanske…sova…kanske…eller gå ut igen och tänka fan vad jag bor centralt och bra…
Jag trivs inte där jag bor/men där jag bor…trivs jag!

Arslet sitter där bak och ja…resten sitter där fram…

Jag skriver detta inlägg på jobbet och mongo tittar på galenskaparna. Det är inte lätt…att tänka med dessa röster i bakgrunden. Mongo har allt med galenskaparna. Jag har sett allt alldelles för många gånger. Jag brukade tycka de var roliga då och då… inte längre. Det värsta är att det går inte o läsa en bok eller tidning. De envetna rösterna går in i huvudet, i texten, in i öronen, in under huden.

Just nu är jag inne i en sådär-period. Har inte så mycket att säga eller skriva ner här. Har inte så mycket att säga överhuvudtaget. Just nu. Jag skulle vilja säga upp mig. Från mitt jobb, från att köpa risi-frutti o sprit till min alkoholiserade farsa. Säga upp mig från Tvkvällar, ensamhet, svettiga dårar på stan, dåliga nyheter, högljudliga knullande grannar. Från att vara fattig och de små panikattackerna som aldrig bryter ut ordentligt…

Men…de flesta av mina bekanta, nära och kära verkar inte må så jättetjosan för tillfället (förutom min bror då kanske som fått ett barn till)

Inget nytt har hänt. Med andra ord. Ingen har skjutit bort min öronsnibb med hagelgevär. Har inte stött på några x med eller utan barnvagnar. Jag har inte vunnit en miljon på lotto och i en vecka i sträck har jag klarat mig utan att få några p-böter.

”DET SKA VARA SMÄLT SMÖR TILL SKRUBBAN SATANS CITROENSVIN!!!”, får avsluta detta inlägg. Galenskaparnas fel. Eller mongos. Eller mitt fel att jag jobbar där jag gör…

Skit samma…så att säga…