Gymnastiktimme

Det var dags igen.
Jag satt i omklädningsrummet.
Det var kallt och fuktigt.
Jag var sist.
Alltid sist.
Jag knöt skorna långsamt
och blev sittande.
Sen drog jag upp snörena
och knöt dem igen.

Klumpen i magen
var hård
som en frusen kanelbulle.

Det var dags igen.
För fotboll, innebandy
basket eller volleyboll.

Dags att bli vald sist.
under suck och stön
och ett
”fan, vi får väl
ta honom då.”

Och efter det bli
placerad i det hörn
där det hände minst.
För att i största möjliga mån
orsaka så liten skada
som möjligt.

Sen stod man där.
På helspänn
och blickade på klockan
och räknade ner
varje sekund.
Då kom bollen
och man missade naturligtvis
men blev träffad
av en hel bukett
svordomar, haranger
och glåpord.

När oändlighetstimmen
var slut
var det dags för
slutpläderingsstunden
i omklädningsrummet.
Om laget man
varit med i
tagit hem matchen
fick man inte höra någonting
och kunde där med slappna av.
Om ens lag förlorat
fick man höra
vad det berodde på.

Jag drog upp snörena igen
och knöt dem
sedan motvilligt en sista gång.
Jag kunde höra
lärarens visselpipa
tjuta därute.

Det var dags.
Jag reste mig upp
och släpade mig ut
till gymnastiksalen.

jbe 2004

Tillbaka på skatten +/-0

7500 spänn tillbaka på skatten. Och jag som hade blivit pank två dagar efter löning… Så kom den då. För ett par dagar sedan. I nerbantad form. 5500 såg jag inte röken av. Csn hade vikt ut sig för kronofogden och nu stal kronofogdejäveln pengarna för mig. Nåväl 2000 kan man ju ha trevligt för tänkte jag. Jag firade och drack några bärs med min syster. Dagen efter med påtaglig huvudvärk o andra löjliga åkommor så som ångest ågren o några lätta smärta panikattacker åkte jag i sedvanlig ordning iväg för att handla till min far. Jag hjälper min far att handla några gånger i veckan, då han är handikappad i benet. (Det är hans snygga 740 man kan se på bild i ett tidigare inlägg). Innan jag skulle åka därifrån gav han mig två myndighetskuvert. Två påminnelser på p-botar. Där försvann 900 hundra spänn till och nu är jag pank, igen. Nervös, för det mesta. Besegrad, åter. Följetång och fortsättning följer…

Eller som en vän brukade säga då han gick på socbidrag:
”Hyra och räkningar betalda, sen går jag ner till Shell. Köper ett sexpack, en trisslott och en korv… sen är pengarna slut…”

Sjung om en students nederlag…


I tisdags såg jag sommarens första studenter. Jag satt och åt en soppa på linnégatan när de kom skrikandes och tutandes i en cabrolet. Jag vet inte varför, men jag får alltid ångest när jag ser studenter och hör deras skall. Kanske för att jag blir påmind om min egna student. Kanske för att de är så unga o inte har en aning om hur det ser ut i verkligheten. Ännu…

Min egna student kommer jag ihåg som tom och förvirrad. Gratulationerna kändes ihåliga. Jag hade gått verkstadsteknisk linje. Under två år hade jag svetsat ihop en halv lyktstolpe. Betygen var ett skämt. Jag hade våndats av uttråkelse och mina klasskompisar verkade smått efterblivna. Jag sa nej till studentmössa. Det var bara de teoretiska linjerna som bar dem med stolthet. Men… anno 1991 gick alla ut i livet med samma pissiga förutsättningar. Det fanns inga jobb att söka. Skall och rop om hur jävla bra man…ekade tomt. Det hjälpte inte hur jävla bra man var. De flesta skulle ändå gå arbetslösa en lång tid framöver. Det var år av politiska arbetsmarknadsåtgärder som följde. Arbetsförmedlingen slutade o skriva ut antal lediga jobb på platsjournalens. Tidningen var tunn..

Min mor, bror och syster mötte mig på skolgården med plakat. ”Välkommen ut din gamle student” stod det. Broshan var nöjd med sitt hantverk, morsan tyckte plakatet var mindre kul. Sen följde vad som skulle kunna vara det sedvanliga varvandet med bilen på stan, men vårt ekipage såg lite annorlunda ut. En rostig senapsgul volvo 240 med inslagen sidoruta och utan kofångare och ljuddämpare. Ur stereon vrålade Metallica, Slayer och Eddie Meduza. Broshan stack en öl i näven och satte igång o tuta. Jag bad honom låta bli och tuta, men han lyssnade inte.. Varvandet med bilen på stan var i vanliga fall min och min broshas vardag. Och i en mellanstor/liten stad som växjö blev man så klart känd som ”killen i volvon”.

På kvällen träffade jag mina ”klasskompisar”. Det urartade så klart fort. Vi var packade långt innan vi kom ner till stan. En kille bröt ihop och grät efter sin mamma. En annan kille hade med sig en kniv som han skulle köra i magen på någon av oss. Han blev nedbrottad och lämnad i en skogsdunge. Väl nere på stan stod vi och kollade på alla som skulle gå på studentbalen. De vi kände som gick in buade vi åt eller hånade. Jag tror inte vi kände oss avundsjuka på att de stod där uppe och vi där nere. Snarare en känsla av utanförskap. Det var nästan uteslutande de teoretiska linjerna som gick på balen förutom några på fordonsteknisk linje. Svikare i våra ögon. Klyftan mellan de teoretiska och praktiska linjerna var påtaglig.
Nåväl, det var nån som började kasta upp ölburkar mot balkongen där paren stod och glänste. Vakterna jagade bort oss därifrån. Resten av kvällen minns jag inte…och det är kanske lika bra.

Sjung om studenternas lyckliga dar… De som kommer ut i ”livet” idag har bättre förutsättningar. Det är bra och jag lyckönskar de på vägen….

Rött ljus

Har förresten glömt att tala om var ifrån jag har plockat namnet till min blogg.

Rött Ljus

Jag borde lärt mig
att jonglera
för du e en sån som
alltid ska ha mera
jag borde lärt mig
alla tricks här på gården
Jag borde lärt mig
att säga dom där orden

För du ska alltid ta allt för givet
där e mördaren
där e motivet
men det här e sången som ingen har skrivit
det bara händer mig och någon annan
någon vaknar upp och allt rasar samman
jag måste gå nu
du måste stanna

Så jag e ett monster!?
långt under himlen
du vill att jag ska älska dig
för alla suddiga minnen
som du gjort
till din egen historia
där jag har en
yxa
och du har en gloria

För du ska alltid….

en som förblöder
synder och skuld
du fyller min kista
men kistan blev full
du vill inte sluta
allt rinner över
du e nån annan
och inte den jag behöver

jag ger dig rött ljus
och sen fem fingrar
för alla klockor har börjat ringa
jag borde gå nu
jag borde springa
för du ska alltid
ta allt för givet
där e mördaren
där e motivet
men det här e sången som
ingen har skrivit

Nina Rochelle – Rött ljus
(c med ring runt för M.S.)

Hjärter! Jag får spader….

Jag har varit orolig över mina stål…
Jag var en storfräsare på krogen i torsdags när lönen kom, trots att jag visste…
visste att jag skulle va pank hela månaden. Jag visste att jag skulle vinna på jacks maskin. Att han skulle spotta ut kvitton från sin buk. Det gjorde han inte. Tjuriga jävel!
Mina vänner skulle komma ner till krogen. Det gjorde dom. Storfräsare in i märgen igen. Bjöd hej vilt. Igår svettades jag med lite dödsångest o att jag nog skulle klara mig om jag hittade en halväten kycklingvinge i papperskorgen på centralen.
Jag lånade ut lite stålar till mit ex. Hon var så där jävla vacker, som bara hon kan va. Jag var bakfull. Hon sa att jag va snygg. Jag kände mig förbrukad som man o hade jag tittad ner i en brunn hade jag antagligen sett guldfiskar där i avföringen o skiten…. jovisst.
Jag köpte iallafall den där pizzan jag hade sett i skyltfönstret o när jag åt den var det som jag fyllde år… för jag har gått runt o varit hungrig i en vecka. Mitt ex (vi kallar henne A, För hon e först i mitt alfabet) pratade i telefon med en väninna. Jag slafsade o betedde mig som jag inte sett mat sen studenten -91 när jag föråt mig på…mat just. Men iallafall hon log åt mig som om det var mig hon pratade med… Vackert som om träden skulle få löv när snön ligger på gatan tung o hög i drivor….

Vi älskar varandra. Det brukar vi säga till varandra, men vi är inget par. Hjärter, ruter klöver jag får spader. Förresten, Hjärter hette min familjs hund. För att den hade ett stort deformerat hjärta på ryggen. Hon var vit. Hjärtat var brunt. Hon dog i cancer…

Nu ska jag öppna en öl till…och oroa mig över min ekonomi lite till, sen kanske öppna en öl till o skratta högt att linné ska ägna sig åt gröna växter o inte o ligga o böga i min plånbok…. Det gör han ju inte… han ligger ju begravd nånstans under en heavy gravsten…o jag får klara mig bäst jag vill…
… så att säga…

Shine my star

”Tvivla aldrig på dig själv fast andra människor inte lyser.
För trots att natten kan va kall och svart, en stjärna aldrig fryser.” Sång till dig – Charta 77

eller som Bon Scott svarade när han fick frågan:

-Do you see your self as a star?
-No.. but sometimes… when I look up in the sky… I see stars.

Största utsikten från minsta rummet


Jag tror jag är lite kär i min nya utsikt från mitt nya fönster i min nya lya. Jag trivs såklart med att bo så centralt också. På mina 18 kvadrat. Jag har 32 sekunders promenad till Hemköp. 55 sekunder till närmaste krog och om jag går i ungefär en minut till så är jag på linnégatan. Den gatan kanske kommer ta död på mig…med alla sina krogar… men jag gillar min utsikt från mitt fönster.
Kan jag klandras?

Fyra år och oskuld i öronen

Jag kommer ihåg min första LP-skiva som jag fick. Jag var fyra år och jag fick den av min morfar. Han beskrev det som fin musik. Bandet hette The Seekers. Musiken föll mig hyfsat i smaken och jag har för mig att det var någon slags brittisk shlager-pop med kristet inslag… Vid fyra års ålder är väl referensramen sådär. Något mer utvecklad var just referensramen hos min äldre bror. När han fick höra den, lyfte han skivan från spelaren, kastade iväg den som en freesbee så den krossades mot väggen. Jag minns inte om jag grät….
Sen spelade broshan upp en skiva för mig. Bandet var Kiss med plattan Destroyer. Det kommer jag fortfarande ihåg. Introt när de sitter i restuaranten, när en man kliver in i sin bil startar motorn och låten brakar igång. Det var magiskt. Vi lyssnade sönder den där plattan och jag var redan fast i rocknrollen. Vid fyra års ålder.