Ordning på nedbränt torp.

Har skickat in ansökan till ett jobb idag.
”Proppfyllare” stod det som överskrift i annonsen. Förutom att man skulle vara fantastisk och oumbärlig och tjackpigg och lämna sin syn på världen hemma så fick man stå för arbetskläderna själv. Lönen var 44 kronor i timmen. Perfekt ju. Det är vad ungefärligen en öl kostar på Andra långgatan. Dricker man billigare öl kan man sätta in resterande kronor på ett sparkonto och åka till Bjuv när man har pensionerat sig. Fuderar nämligen på att vara detta företag troget tills dess.
En proppfyllare fyller igen gatuhål. Med kamelbajs. Blir tydligen jättehårt när det torkar. Hårdare än diamant. Källa på det edra förbannade idioter???? Kamelbajset fraktas hit i stora tunnor. Gatukontoret har volymrabatt tydligen. Man bär runt tunnorna på ryggen. Remmarna är gjorda av virad gladpack. Gatukontoret har tydligen kilometerrabatt på gladpack. Därför känns det extra bra att man får betala för arbetskläderna själv. När bajset är slut kan man hoppa ner i sin tunna och äta sin lunch där om man hinner och kanske ringa till sin mamma och skryta med att man inte är arbetslös som massa andra loosers och flanar.

Den här dagen gick inte efter uträknade planer. Tanken var att jag skulle vakna i hyfsad tid och gå och äta fläsk med löksås på Tullen på andra lång. Somnar man inte förrän fem på morgonen så går man inte upp så tidigt. Käkade frukost klockan ett och lunch klockan halvfyra. Och istället för att hoppa i duschen och ta en promenad och kanske en öl någonstans – mest för att hamna ute i verkligheten – så släpade jag mig i pyjamasbyxorna runt femtiden och köpte ett sexpack.
Hela dagen har varit så lat så man inte orkar räkna till hundra

Har iallafall varit flitig samtidigt idag efter jag köpte de små gulliga ölen. Har betalat räkningar och rensat ut massa andra rektangulärer och tråkpapper som har legat i en solid hög i kanske ett år. Har plockat undan, städat och putsat och dammat i köket på ställen som aldrig putsas. Och så har jag ju sökt jobb också. Öl gör en flitig.
Och så har jag ju sökt jobb också. fast det sa jag kanske. Ett annat jobb alltså än det jag skrev om i början, med mycket sämre lön och bara ovillkor.

Imorn ska jag göra som jag hade tänkt att göra idag eller så gör jag något helt annat.
Nu ska jag nog tugga i mig lite kvällsvickning. Fingerfood. Trattkantarellfylld bastuba med braksås.

Poff!

Det låter ju bra iallafall.

Ska du ta och ticka ner dig nån gång, ditt luder-verk?!

Sitter på samma ställe som jag satt på när jag skrev för ett tag sen. Ellis corner på Stigbergstorget i tuffa majorna. Där lastbilarna gjorde u-sväng och mejade ner det där arma rödljuset. Det var faktiskt därför jag gick hit. Blev så sjukt sugen på lite destruction…nej jag har faktiskt varit och köpt tobak. Precis som förra gången. Och jag har promenerat ända hemifrån precis som förra gången. Fast jag gick en annan väg hit. Precis som jag gjick en annan väg förra gången. Hitills har ingen mejat ner stölpadjävolen och det är ju synd tycker jag.

Har kommit igång med mit novellskrivande igen. Det är därför ett under att jag sitter och bjuder ut mina ballar här på bloggen, men jag är en schysst dude som älskar världen…
Det är skönt iallafall att komma igång med skrivandet igen. Man känner sig nyttig och duktig på något vis. Som fryst broccoli ungefär.
Sen låter det ju enormt tufft att säga också när folk frågar vad man sysslar med.
-Jag håller på att jobba på en novellsamling.
Tuffare än att säga att man är personlig assistent iallafall. Det leder inte till nåt knulla precis. Men säger man att man är novellförfattare, då blir man tvungen att dra fram kalendern och kolla om man har tid för att sköja runt under täcket. Man måste ju vara rädd om sin inspiration också. Fast knulla borde ju vara bra för inspirationen. Bättre än en runk i mörkret.
Tyvärr så tjänar man ju mer pengar på att vara personlig assistent än att sitta och var hittpåig bakom ett tangentbord. Men sen när royaltyn på 57,40kr kommer då har man ju råd med en bärs iallafall. Tycker jag är helsköj.

Har även börjat hålla på med klockor igen. Eller ett specifikt urverk som jag har hållt på med tidigare. Framstegen är måttliga. Jag har vänt och vridit på de små delarna. Tvättat och oljat dem. Satt ihop. Tagit isär, men det trilskas. Jag har kollat på videos på nördkanaler, läst, tänkt, funderat på problemlösning och vad som felar. Kommit på vad som varit fel. Testat på nytt, men lik förbannat så felar det i slutändad. Detta specifika urverk heter ”AS ST 1950/51” och jag haaaaatar det så innerligt!!!!
Nästan varje gång när jag hållt på slutar det med att jag är förbannad. Går och lägger mig arg, ledsen och hungrig. Vilken jävla hobby va? Hade jag inte haft betongväggar så hade det varit så stora hål i väggarna så att man hade kunnat hoppa jämnfota från vardagsrummet rakt ner i toaletten i badrummet.

Fast det låter ju ändå rätt tufft.
-Jag håller på att renovera gamla urverk och så skriver jag på min novellsamling. Säger man det högt till någon så får man aldrig mer vara ifred.
Sen att man aldrig får urverken att ticka och att novellerna handlar om en gammal gubbe utan nötter i påsen är ju en annan sak. Det behöver man ju inte avslöja.
Man är ju proffesionell änna.

Att steka körrrrrrrrv.

I veckan när jag stod och lagade kvällsmat tänkte jag att äta något gott är som att slå tomheten på käften.
Jag hade ålat mig till Willys och köpt en påse bratwurst. Dagens enorma äventyr.
Man skulle bo i Tyskland, tänkte jag när körven var klar. Jag spetsade en körv med gaffeln och skakade av stekfettet i vasken. Sen spetsade jag den andra körven. Jag skakade av stekfettet, kanske med lite mer schvung denna gång. Körven for av gaffeln och studsade i kaklet och plumsade rakt ner i det smutsiga diskvattnet.
-Vilken superklant man är, mumlade jag för mig själv.
Jag stod och tittade på körven en stund där den flöt omkring i det mörkbruna vattnet som en kanot. Inte en chans att jag kommer bli mätt på en körv. Jag försökte spetsa den jäveln med gaffeln men den guppade bara runt som en sprallig tok i flytväst. Till slut tog jag tag i den med hela näven som om jag ville strypa fanskapet. Jag sköljde av den under kranen med ljummet vatten. Sen daskade upp den på tallriken bara för att visa vem det var som bestämde. Ett gäng makaroner lämnade tallriken i ren avsky.
När jag äntligen satte mig framför Tv:n stod den där danske bonnröven och skröt om någon komocka. Han greppade en högaffel och vände den fram och tillbaka och njöt. Sen berättade han.
-Den här komockan är den mest fantastiska jag har sett. Doften är skiegooo! Den har legat här i två år och jobbat till sig.
Jag bytte kanal.
Längst ner i den där högen med lyxmocka skulle man ligga…och vänta på den där högaffeln likt en bratwurst som väntar på att bli spettad i januarirusket…

HEjA PlaSt.

Vad har jag sagt?
Folk blev arga
Min vän blev väldigt arg.
Det sista jag kom ihåg att jag sa var:
Kärlek är inget att lita på.
Jag menade så klart när två människor som aldrig har sett varandra innan börjar fatta tycke för varann.
Det vackraste som finns…eller det vidrigaste av allt.
Det blir komplicerat.
Man är inte snälla mot varann.
Det oändliga och att få greppet som känns som den äkta kärleken där man vill vara hela tiden.
Men som samtidigt kan dra ner dig naken i iskall dy.
om du har otur…

folk är inte så bra mot varandra.
Jag hade önskat att de var det.
svinen.
pöbeln.
rotvältan.

Men nu
åter igen
har jag fått reda på att jag inte är en trevlig människa.
Ingen nyhet för mig.
Jag pendlar mellan mina döda och glödande ögon
mitt kalla och handvarma hjärta

Men man borde vara en sljamig föck,
för ärlighet är något man har för mycket i sin lilla kroppdjävol!

Man blir ju ledsen ibland.

Ett inlägg rörande jul, nyår och en page-gubbe!

Så kom då ännu ett nytt år…

Det första jag såg efter att ha stått med morsan och syrran på balkongen vid tolvslaget och kollat in allt knallpulver och återvände till tv-rummet var Trumps morotsfärgade nylle i dumrutan. Helvete! det här kommer bli ett bra år, tänkte jag.

Eftersom morsan fyller år på nyårsafton så käkade vi en tre rätters ”Hejsan Svejsan supé” hos morsan tidigare på kvällen. Det var svamptoast och det var fiskgratäng med duchesses. Till efterrätt blev det den gamle 70-tals klassikern inlagda päron med after eight för att klockan var halv tio. Jisus vilket snabbfixande det var på 70-talet. Smaksensationen var väl inte lika tjosan. En stark irish köffi med massa grädde till gjorde att insidan av magsäcken såg ut som en snögubbe där duchessen utgjorde snögubbens kalaskula. Phuuuu, blev så matberusad så benen domnade. Det nyårliga alkoholsköjandet överlämnade vi därmed till alla jordens amatöralkoholister. Detta var synnerligen praktiskt, då slapp jag och syrran avslöja för vår ömma moder att vi hade varit ute och sköjat på pub och krog och sjapp och hak dagen innan nyårsafton. Det var alltså bara att skylla på den mäktiga maten. Tror till och med att jag unnade mig en sista årets lögn genom att deklarera att jag aldrig har varit road av att vara full på nyårsafton.
Hur som helst hade vi en väldigt trevlig afton, det kan ni skriva upp på er gäldenärs tapet!

Årets första dag innehöll ett viktigt uppdrag. Jag och syrran satt som sugkoppar framför Tv:n. Att se Ivanhoe. Har säkert inte sett den där filmen på 10 år. Den är lång och långsam. Extremt lång och långsam. Skådespeleriet är överdrivet på ett komiskt sätt. Rebecca och Lady Rowenas röster är så överdrivet blida och romantiska. Man blir fort väldigt trött på Isac of Yorks nasala stämma. Kan han sluta ploppa upp med sin extremt tvivelaktiga hatt! Narren Wamba är narr från hjärtat ända ut till tånaglarna. Även när han inte behöver vara narr. Athelstane är helt söndersöpen och käkar konstant grillad kyckling eller höna i varenda scen och pratar bara om mat och vin där emellan. Helt oduglig som krigare och kallas ändå ”Den ädle Athelstane” av Cedric. Och bäst är Cedric. Den bittraste av de bittraste. Han drar ner en i gyttjan på ett helt klockrent sätt. Och detta på årets första dag. Bjällerklang! Man måste älska honom. Allt som kommer ut ur hans mun är som giftig rök och dimma. Det finns ingen som hatar normander som han gör, för att inte tala om sin son, Ivanhoe:
”I have no son!”
”He is not my son!”
Sen är ju hans pagefrisyr så jävla skaldig och rocknroll. Rolling stones, Linné och Nirvana och alla andra tuffa dudes. Gå och lägg er! Sur, tvär och bitter i pagefrisyr så vinner Cedric. Oslagbart. Det är som om man vill beställa hem smörgåstårta i en vecka och bara köra best of Cedric-klipp i en vecka!
I övrigt är hela filmen fantastisk!

Igår, årets andra dag var en trött historia. Tomheten hälsade på. Tomheten bryr väl sig inte om gamla eller nya år. Tomheten knackar på din axel. När du diskar eller när du sitter på dass och knådar fram meningen med livet. Ibland stannar den en stund. Ibland resten av dygnet. Så nu vet ni det alla ni som beskriver er själva som en människa med ett ständigt leende på läpparna.
Sen är det lite av en tråkig känsla när de där fläskiga helgerna och högtiderna tar slut. De går nämligen alldeles för jävla fort.
Ta Julafton till exempel. Förutsatt att man gillar julen som jag nu gör. Man förbereder i veckor. Köper klappar. Köper lass med slafsig mat. Man pyntar och står i och drömmer om tomten som en gammal alkoholiserad pajsare som inte drar upp byxorna eller sin framtida dam i tomteluva. Första, och andra, och tredje advent. Man dricker glögg och gråter när man ser de vise männen komma promenerande upp på loftet med en myra och ett gäng rökverk.
Sen är det dags. Aftonen är där. Allt jobb har äntligen fått sin utdelning. Man sitter där och sjunger visor om tomtegubbar och ris och alla jävlans möjliga staketrävar. Man trycker ner sillar i halsen och massa ägg. Frosseri är plötsligt ingen dödssynd. Kalle och punsch och kaffe. Öppna julklappar omsorgsfullt som omsorgsfullt slagits in, förutom mina som alltid ser ut som de blivit inslagna av en man med extremt nersatt simultanförmåga.
Alltihop, alltihop. Allt är så sjukt varmt och trevligt. Från allt till inget och pang på några röda och ungefär sju blinkningar så är det hela slut.
Det går fort. För fort.
Men det gäller ju minuter, timmar och dagar också. Tid som pulvriseras eller hoppar som en galen hare över sandbankerna i arraksbollens lilla förryckta slynland. Ööööh jag fick svårt att andas.

Idag har allt varit som vanligt. Jag har gått ner på Tullen i mitt område och druckit två öl (tre – varför ljuger jag?). Jag har ätit frukost och lunch framför Tv:n. Jag har druckit kaffe vid köksbordet. Ingen sexig brevbärare har ringt på dörren och bett om ursäkt för att hon har gått fel.
Det nya året är igång med andra ord. Jag har sagt det innan, att jag aldrig brukar bry mig inom att dela upp livssituation, tid och händelser genom år. Och det är sant. Men…

Allt finns där ändå. Och just nu kan jag känna att en förändring borde ske ganska snart. Med min insats såklart. Alltså i min existens. Och då pratar jag inte arraksbollar eller brevbärare.

En liten spya i papperskorgen (badkaret) kan man väl bjuda på?

Annars är man väl lite stiff pöjkar och fläckor.

Gå och lägg er nu. Man måste ju sova ibland också

God Jul för sätan!

Jaha, så var det Julafton imorn. Var inte längesen man satt på en uteservering i hawaikalsonger och rapade ölskum.

Har varit nere och handlat en liten tillhörande grunka till en liten julklapp. Ger man bort en k-pist i julklapp till mamma, så måste hon ju ha knattriga patroner också…
Köpte även tio meter julpapper också. Tänkte slå in mig själv. Kanske skära hål i pappret här och var där kroppens öppningar finns. Sen skänker jag mig alldeles gratis till vederbörande.

Åkte ner till stan vid fyra. Blev väldigt förvånad när jag insåg att hälften av alla affärer redan hade stängt. Hade för mig att vansinneskommersen brukar hålla öppna dörrar en bra bit in på kvällen dagen innan julafton. Kan ju (INTE) minnas fel. Kanske jag har bott på en annan planet utan att någon har berättat det för mig.
Kanske är det bara för att dagen innan julafton är en Söndag i år. Minst risk som förefaller är att kommersens tempel har tänkt ut att:
”Nu ger ni fan i mig fan i att handla mer smörja och går hem och knullar. Det är gratis dessutom!”

Ikväll ska jag slå in klappar. Tyvärr glömde jag köpa hem glögg för att förgylla stunden. Detta är lite av en tradition för mig kan man säga. Hur fan man nu kan glömma det? Har en liten slatt glögg i en flaska som räcker till ett litet glögglas. Fattigt. Kommer kanske även lyckas koka bort alkoholen av misstag. Kanske jag även äter en tallrik mandlar och letar efter gröten.
Allt kommer bli så bra till slut!

Imorn ska den ner iallafall. Sillen och nubben och allt annat klafs. Underbart. Helan går ända in i pöska. Sen mår man så där fint. Sen löper resten av aftonen på i stilla tempo och allt känns som det ska. Sen är det över på tre blinkningar och fyra harklingar.
Är dock glad att jag för första gången i år, på flera år inte varit på sånt där grisigt klafsbord innan julafton och redan förtagit de ljuvliga smakerna i förväg.

Eller som regissören valde att uttrycka sig:
”När man är på andra sidan nyår är man helt nersupen och sönderäten. Svullen och uppblåst. Yr och trött. Med halsbränna och kallsvettningar.”

Så jävla poetiskt så man börjar gråta. Bjällerklang!

God Jul edra kletiga klafspuffar!