En trevlig krönika om rökförbudet.

Ojdå, det var ett tag sen jag skrev här, om man borträknar mina fantastiska inlägg druckna efter tio öl.

Såja, nu slipper ni läsa fler inlägg som börjar med ”sitter på en uteservering och tar en bärs. Därmed är mina betraktelser från desamma över.
Ja jag tänker på rökförbudet…
Kanske börjar inläggen med ”sitter på en bänk och dricker en festis och tar en cigg”. För på bänkar i park och på gata får man röka.
Det gjorde jag förra veckan förresten. Jag hade tagit en promenad och fick syn på en bänk. Jag satte mig och sträckte ut benen. Flera bänkar på rad och inte en enda sittande människa. Perfekt för en cigg, tänkte jag. Efter kanske tre bloss kom en Vasastadskvinna gående (Detta såg jag såklart på hennes klädsel och uppsyn. Det var bara de fem skotska terrierna som saknades). När hon kom närmare mig tittade hon mig ögonen. Jag tittade tillbaks. Sen tittade hon på ciggen i min hand. Sen tittade hon på mig med avsky och ögon som om hon tyckte arkebusering var det enda straff som var nog för mig. Vet du inte lilla tantjävel att jag kan skicka dig över muren här bakom, tänkte jag. Allt handlar om ork bara.
I begynnelsen av min promenad traskade jag runt med en cigg. Jag lyssnade på pippijävlarna och räknade får i mitt huvud där jag gick och nynnade på ”Släpper du en plupp så kommer det nog en till”, en slagerdänga från 1958. Hur som haver för bövlars hilvidi! På denna korta promenad möttes jag av två olika personer som låtsashostade när de gick förbi mig. Då skall det understrykas att vinden inte var sugen på att blåsa åt deras håll. Dagen innan stod jag och väntade på bussen tio meter från hållplatsen vid en utplacerad soptunna med askfat. En kille i glasögon och tofs och rollspelsmage viftade hejvilt med ena armen framför sitt fejs när han gick förbi med lika överdrivna gester som han troligtvis har när han klär ut sig till en tröttsam Robin Hood på sina rollspelsweekends i den glesa tallbarrskogen. Kände mig genast trött och uppgiven. Människor som går runt och som …
Nästa människa som demonstrativt vill visa sitt avsky för mitt beroende utan att bli drabbad av själva röken för att bevisa sin ståndpunkt kommer jag gladligen vilja svarva ner i närmsta soptunna.

Tidigare i veckan gick jag och syrran och tog några bärs i det nu rådande rökförbudet. Resultatet var en Andra långgata med uteserveringar som var helt tomma. Den gata som troligtvis har flest rökare per meter och centimeter i kubik. Här och var stod en och annan och rökte mitt på gatan, där bilarna kör, med osäker blick utifall att de gjorde några överträdelser. Och ja, precis som alla har förutspått så såg gatan tio gånger jävligare ut vid kvällens slut med nedskräpning av fimpar än det gjort förr, eftersom alla askfat är bortplockade. Utanför Tullen promenerade folk fram och tillbaka som ett gäng med Baltazar medan de blossade på. Säkerligen i osäkerhet var man kan stå eftersom det i den korsningen krogentreer överallt. Det hela såg ganska löjligt och desperat ut. Och lycka till (och det säger helt utan minsta gnutta av sarkasm) alla som vill njuta av sin fina fisk på uteserveringen när det står ett gäng och blossar på andra sidan gatan och vinden och röken kopulerar med varann och uppsöker edra näsborrar.
Allt medan rökaren känner sig som ett äckligt utpekat svin. Men det är väl precis så hon vill ha det. Den där Annika Strandhäll som sa att ”rökning passar inte in som norm i dagens samhälle!”
Jaha? Så nu är man alltså inte normal så länge man är rökare? Och detta har en bredläppad hagga bestämt som borde sticka sig en onepiece med tyngder i och ta sig en simtur på djupt vatten…
Är hon socialminister eller självutnämnd gud eller?
Fyfan.

Aj i munhålan, aj i stortån och den stora midsommarfröjden!

Drömde att jag åt upp ett glas inatt. Ett vinglas. Vet inte vad drömmen ville säga, eftersom jag sällan dricker vin. Tuggade i mig glaset ända till foten och vispade runt delarna lite i käften. När jag sen tog en klunk glasbitar vaknade jag. Helt säker på att jag skulle dö. Min reaktion sträckte sig till:
-Jaha, det var ju tråkigt…

Lite senare efter att ha tryckt i mig frukosten och jag skulle gå på toaletten så klev jag plötsligt på något vasst som gjorde att det hördes ett skrik och ett fult ord (¥$%&+×?₩₩₩₩). Det var alltså jag som bjöd på mig själv för att kuva smärtan.
Det konstigaste var att jag hade mina tofflor på mig, så det var alltså i Tofslan och Vislan som mordvapnet befann sig i. Ah, en glasbit! tänkte jag. Låt mig dö två gånger samma förmiddag…
För minst två månader sen höll jag på att skruva i ett annat urverk än det jag har skruvat i nu. När jag skulle fästa en fjäder/sprint så gjorde den klassikern som händer alla någon gång, att flärpa iväg som en vild åsna. Efter det låg jag med ficklampa och förstoringsglas på alla fyra och krälade runt som en ilsken och svettig snok. Men hittade jag det lilla svin-aset. Nej du lilla hode det gjorde jag inte!
Jag fick av mig tofflan och drog ut något ur stortån. Och där var den. Den lilla vassa sprintdjävolen som åter gjorde urverket komplett.
Hur fan kan den ha häckat i min vänstertoffel i två månader?

Var på bolaget innan. Känns brukligt innan den här grodiga högtid. En snubbe i kassan bredvid mig rotade efter sin plånbok i fickan och tappade ett gäng kondomer på golvet. Alla som såg att han tappade något var på väg att säga till honom. Inklusive jag som var på väg att ropa från andra kön. Självklart sa ingen något när de såg var det var…ända tills det kom en överförfriskad gubbe i keps. Han plockade upp kondomerna och viftade med dem uppe i luften och sa högt medan han tittade sig runt:
-Är det någon som har tappat midsommarfröjden?
Alla tittade på kondomerna som viftade runt i luften. Killen som tappat dem sträckte sig med långa armar och rykte åt sig sina gummin. Blixtsnabbt.
Gubben som blev förvånad över hans snabba reaktion mumlade högt:
-Det klart du ska knulla grabben om du vaknar med sju vackra kvinnor under huvudkudden. Det gör nämligen aldrig jag längre.

Glad midsommar, och spy nu inte i din bordsgrannes hatt!

Tjena världen.

Putsat fönster idag. Ljuset hittade in obehindrat i vardagsrummet igen. Nu är det bar en ren glasskiva mellan mig och världen. Och det är ju bra eftersom jag älskar världen. Eller gör jag det?

Beställde hem mat med Uber eats. En halvtimme skulle det ta. Jag skrockade hånfullt med mig själv som kompis och tänkte en timme kommer det minst ta och knäckte sen en öl. När jag hade hunnit ta tre klunkar på bärsen så plingade det på dörren och där stod han glansig i pannan med imma på glasögonen. Sicken jävla blixtcyklist. Sicken jävla pöjk!
-Damn you were fast? sa jag imponerat till honom.
Han bara log åt mig som om jag borde köpa en cykel och hämta min mat själv. Sicken pöjk!

Ringde till CSN i eftermiddags eftersom jag kanske kommer bli en svettig gammal student i höst. Ringde även för att kolla med människan jag skulle komma att prata med, om vederbörande trivdes på sitt jobb och om han eller hon matade duvor på nätterna.
55 personer i kö och en halvtimme senare som man aldrig fick tillbaka passerade innan jag kom fram. Jag hann säga Hejsan svejsan sen hördes ett pling och så bröts samtalet. What thö föck?
Blev så jävlans frustrerad så jag plockade upp sprayflaskan med fönsterputs och sprutade ner fönstren tills de såg ut som ett bakverk.
En timme senare såg jag alltså världen därute.
Och dårarna som traskar runt i den.

En förkylning till och förtretet med naveln.

Blev sjuk förra veckan. Tredje gången i år. Det är en ökning på 18 tusen miljoner procent för mig.
Gick alltid runt och sa att jag nästan aldrig blir sjuk. Vilket stämde. Kanske imunförsvaret bara bröts ner under en suck. Ändå brukade jag sjukskriva mig från jobbet ganska ofta. Fast det var mest för nacke och rygg och för att behålla förståndet och inte gå ut och mörda människor som är för glada.
Efter två dagar i tillståndet av en helt vanlig förkylning vaknade jag upp och kände mig bättre. När jag hade ätit frukost kom febern på besök och stannade i två dygn.
På natten var jag så varm så jag hade kunnat grilla körv på magen.
Har aldrig ägt en termometer. Tänkte att jag hade 45 grader. Funderade på att ta kylskåpstermometern och köra upp i rumpan. Men den går väl bara upp till 30 grader.
Överlevde iallafall, fast med en hosta som nästan har tagit död på mig.

Min navel har blivit sne. Alltså, den sitter plötsligt snett. Ocentrerad till vänster. Hur fan kan det hända efter att den har suttit mitt på magen i 46 år?
Om detta tillhör kroppens övriga förfall kanske jag inte vill va med snart.
Jag menar vad händer härnäst?
Man vaknar upp med huvudet på vänstra axeln.

Och på den vägen är det…

Dusch och brunch.

Duschade för en stund sen. En stor händelse som jag kommer minnas när jag sitter på ålderdomshemmet senil och oduschad.
Insåg att schampo och duschtvål var slut. ”Men va fan…” (en mening som för övrigt trillar ur min käft minst ett par gånger per dag). Jag får väl ta handtvål då.
Honungsdoften låg tjock i badrummet som om jag var instängd i en bikupa.
Nu sitter jag här en stund senare…
Håret känns stripigt och smutsigt. Huden känns sträv och klibbig som om man var klädd i en osynlig blöt kroppsstrumpa.
Jag ser framför mig hur skockar av getingar kommer jaga mig genom city. Ska nog köpa kroppsprodukter i morgon.

Skall ut och käka brunch om en stund med mor och siss. Ser en fylld tallrik framför mig med massa härligt klafs. Kanske jag toppar hela härligheten med att hälla en hel burk med honung över alltihop.
Fast nu till den verkliga frågeställningen: Om man har ätit frukost innan brunchen, äter man brunch då? Eller blir det en lunch? Eller blir det en frukost till, fast samtidigt med lunch?
Äh, det här begriper jag mig inte på.
Mycket blir det iallafall. Och så all jävla honung på det.

Grannen ovanför.

Min granne ovanför tar sig i ton. Just nu sitter hon på balkongen och sjunger med jättehögt i någon jättedålig låt. En manlig röst som mumlar med i låten med icke-sångröst hörs också. Manligt sällskap på mitt på eftermiddagen. Jo man tackar!
Annars brukar hon klampa väldigt hårt i golvet när hon går en promenad från vardagsrummet till köket och tillbaka igen. Det låter som en sumobrottare i för stora skor. Har nog aldrig hört någon klampa så i golvet innan. Här eller någon annanstans. Ofta sker det på nattetid. Precis när jag har bestämt mig för att somna. Ibland hörs tre dunk…tystnad och tre dunk igen. Om och om igen. Vad handlar det om?
Så går det när man staplar människor på varann i ett höghus.

Förra veckan när jag skulle titta på någon upplyftande dokumentär om den här fantastiska världen för att intala mig att livet bara är roulit, så drogs århundradets knull igång där uppe. Tjut och stön blandades med den allvarsamma speakerrösten i dokumentären om flådd ångest.
”Men va fan…” mumlade jag för mig själv. Jag tänkte att jag går ut och tar en cigg på balkongen tills det hela har lugnat ner sig. Där ute hördes det ännu värre eftersom de hade fönstret eller balkongdörren öppen. Något som lät som när man klappar händerna letade sig in i ljudbilden också. I en intervall mellan vart tionde stön ungefär. Applåderar de åt sig själva? tänkte jag. Dagens ungdom asså…eller är det ett ”Ingen kan knulla som vi” som utspelar sig. Efter en stund intensifierades stön och tjut och klappningarna. Man kunde verkligen höra hur framdel och bakdel saftade ihop. Klappningarna tätnade också. Och efter varje klapp hördes ett ”Ho!” som kom från henne.
Det där är ju ingen klappningar tänkte jag. Det är ett hästaklafs och han rider henne i galopp rakt upp i den regniga himlen. Med andra ord, ett gammalt hederligt spanking-knull om det nu inte var någon som fattade det, och hela gården fick delta…vare sig de ville eller ej. Åtminstone när det kom till den ljudliga upplevelsen.

Undrar ofta om de här sortens önskningar (om det nu är önskningar) är något man kommer fram till tillsammans som partners eller fuckbuddys innan man lattjar loss i sänghalmen.

Annars kan man gå på spontanitet och känsla. Alla gillar ju överraskningar.
Det gjorde jag faktiskt en gång. Mitt i den mest passionerade kärleksakten. Där låg den. Hårborsten. Inom praktiskt räckhåll. Jag smaskade till henne med den platta sidan av borsten hårt på ena skinkan så det ekade i hela rummet och hon hoppade till i ett tjut.
Dålig stämning, konstig stämning följde…
Ett litet infall och att komma en annan dag.

Dubbelt dålig människa – Tjackisen

En stund senare efter jag hade pratat färdigt med den där tjejen från rädda barnen som jag berättade om i förra inlägget, så satt jag där med min bärs på uteserveringen i den skrattande solen och log mitt fantastiska solskensleende.
Plötsligt klev det förbi en hemlös med en jättestor sportbag på axeln. Hon såg ut att vara en gammal punkare eller metalskalle. Hon var också det mest pang-tjackade jag skådat på dagar. Hon stannade och frågade om en liten allmosa i form av en liten guldpeng. Jag ljög och sa att jag gick på socialbidrag. Vet inte varför jag sa så. Tyckte kanske det lät mer trovärdigt än a-kassa.
Tycker alltid det rimmar dåligt att säga att man inte har några pengar när man sitter med en vacker öl framför sig och har det gött som Mannes banankompis. Som en dubbelt dålig människa.
-Jag går ens inte på soc, sa hon och la till: Jag säljer mina kläder…
Hon halade fram en fodrad vinterjacka medan vårsolen gassade i mitt fejs. Tre storlekar för liten.
-Vill du köpa den?
-Nej, det är bra tack.
-Jaha, är du kräsen? Jag hittade den i en soptunna där borta.
-Okaaaj…
-Vänta… sa hon.
Jag väntade medan hon grävde djupt i sin jackficka och undrade vad hon skulle hala upp här näst. Medan hon rotade vidare pekade hon med andra handen längre ner mot gatan.
-Kolla, där står min jävla looser till son!
Jag tittade åt hållet hon pekade. Där stod en grabb som kanske var 15 år och skruvade på sig och halvgömde sig bakom ett träd. The other way around kanske…
-Här! Sa hon plötsligt och pangade ner en kupad hand på mitt bord så ölen höll på att välta. Jag satt och tittade på fyra godisar. Två syrliga, en lakritsbit och en mycket passande skumbit i form av en vampyr-tandrad. Godisarna var lite skamfilade och ludd från den undre världen djupt ner i hennes jackficka satt fast här och där på bitarna.
-Oooh tack! sa jag så vänligt jag kunde utan att behöva spela överraskad.
Jag tittade lite till på göttorna och sen tittade jag på henne, men framför mig var det tomt. Hon hade redan börjat klampa iväg med sin jättestora sportbag på axeln. Rakt mot sin looser till son som motvilligt lämnade sin trygga plats bakom trädet.

Nu är ta mig fan våren på gång, tänkte jag. Men man skulle ha ett par solglasögon så man slapp gå runt och le på stan hela tiden.
Jag tog en svalkande klunk på bärsen. Den satt pangig kula pistolmynningen.