Poetens glansdagar.

Jag flyttade till Göteborg när jag var 26 år. Jag har nu bott här i femton år. När jag flyttade hit började jag på folkhögskola. Jag tröttnade ganska fort. Mådde halvkass och tyckte folk på skolan var efterblivna. Jag gick dit kanske två gånger i veckan. Resten av veckans dagar försov jag mig, vilket resulterade i att jag inte gick dit.
På eftermiddagarna åkte jag in till stan och satte mig på något noga utvalt fik. Skrev dikter och drack kaffe och rökte massa cigaretter. Jag avverkade ett nytt cafe per eftermiddag, som jag inte hade besökt innan. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag hade besökt stans alla fik. Jag skrev och jobbade plikttroget på mina dikter 3-4 timmar per dag. Jag var motiverad och inställd på att bli en stor nutida skald och blev så småningom publicerad i några antologier. Jag hade en del uppläsningar. Efter ett antal år till, lagom till att språket blev ett eget språk och berättartekniken blev skarpare, så fick jag sakteligen mer och mer skrivkramp. Det som utlöste det hela totalt var ett brev från Birgitta Stenberg. Hon hade suttit med i Ordfronts jury för den årliga debutanttävling för poeter. Hon hävdade att jag skulle vara en av de fem vinnarna. Så blev det inte…
Efter det följde några vansinnesår med krog och arbetslöshet, utstämplad a-kassa och regelbundna besök hos socialen, men det är en annan historia.

Det ligger ett nostalgiskt skimmer över dessa år som strävande poet. En ny stad. Ung och ostoppbar. Fullt medveten om att ha valt ”den svåra vägen”. Vilket i sig eldade på mig ännu mer.

Därav denna blogg. Viljan och behovet av att uttrycka sig finns fortfarande där. Kanske inte som en eldkastare. Mer som en brasa där glödande föremål hoppar ut på mattan mellan varven.