Promenad, ääh riv skiten, för korta braxor och det där med föda.

Tog en planlös promenad i eftermiddags. Solen sken. Det var sju minusgrader och vindstilla. Upp för backar. Ner för backar. Hamnade i stan.
Glömde borsta tänderna. Glömde klocka och ring hemma. Glömde att jag glömde, så det är okej. Huvudet har jag dock med mig. Det vet jag bestämt.

Promenerade förbi Smedjegatan. Där finns det 1700-tals-hus och gårdar. Nu är det tal om det ska rivas för att någon lyxvärd äger marken och bostäderna och planerar att bygga flashiga lyxbostäder där. Lyx, lyx, lyx. Troligtvis sådan lyx och förtjänst med att bygga nytt så att inget dåligt samvete kan kännas eller kan hittas när stålarna börjar trilla in.
Man brukar säga att det revs något skamligt i Göteborg förr. Det är i efterhand svårt att förstå, men trenden är i gång för fullt igen.
Det här är inte det enda område som i så fall ryker. Röda bryggan, ett område i närheten av Järntorget med 1800-tals hus skall också rivas. Där, skall det byggas lyxkontor, lyxgalleria och lyxbostäder. Har en bekant som har en musikstudio i ett av husen som skall rivas. Stora musikakter har spelats in där.
Politikerna i Göteborg verkar vara en hög med dårar. Västlänkspaketet säger allt. Där har det varit sådana turer med dumheter till förslag så det har blivit halshuggarstämning i krönikor och insändarsidor. Ett tag hade man som förslag att plöja upp en tredjedel av Liseberg….
Varför började jag prata om det här? Blev jag smulan upprörd trrrrrrrrro? Kanske det ja…

Något helt annat. Det finns ett mode som jag inte begriper mig på riktigt. Jag har sett det flera gånger i vinter. Det bärs (för korta?) byxor som slutar ovanför ankelknödlarna. Till detta bärs det lågskor. Själva fossingarna är nedpressade där i utan strumpor. Idag är det som sagt minusgrader. Det måste ju bli svinkallt om anklarna. Känner att jag låter lite som min mormor eller morfar gjorde när man hade på sig jeans med hål på. De kopplade genast ihop det med att man inte hade råd (det vill säga min mor och far) att köpa hela kläder. Tvivlar dock att det är på det viset i det här fallet.
De för korta byxorna ihop med lågskorna har inköpts för en summa på 5000 spänn. Därav kanske man inte har råd att sen köpa strumpor?
För varje dag blir jag äldre…och visare, som ni hör!

Sitter på Köttbullekällarn. Ibland ligger det i närheten av där jag promenerar. Då slinker mina normallängdsbyxor och strumpbeklädda fötter in här innan jag själv hinner säga ifrån. Det förvånar mig lika stort varje gång.
Nyss sänkte de ner belysningen här och bytte musik och höjde volymen. Någon för mig okänd spansktalande smörsångare vibrerar ur sig sin saknad angående sin bättre hälft som inte är hans bättre hälft längre. Smärtan verkar självlysande. I varje ny låt kan det vara en ny hälft som inte är hans hälft längre. En jävel till att avverka kvinnor på löpande band. Hur bär karlfan sig åt?
Blir dock väldigt sugen på att bjuda upp en sommarklädd kvinna till vals. Min ensamhet kan mellan varven ta sig i uttryck lite hur som helst.
Istället borde jag börja fundera på vad jag skall äta när jag kommer hem. Detta är ju en ständigt återkommande fråga i mitt ständigt fantastiska liv.

Börjar nu tänka på detta så det knakar obehagligt på hela stället.

Sköjarkvällen som gud glömde eller bara fullständigt gav fan i!

I Söndags…
…efter den där jobbhelgen som fullständigt pulvriserade mig så fick man sina öl då.
Den första ölen kan ha varit den godaste öl jag druckit sen Jesus gick runt i bandana.

Efter tre öl var jag som en sprattlig pajas. Som en pangig smällkaramell. Som en vätskesökande buffel.
Efter de där tre ölen borde jag gått hem. Fast, det där med att man ”borde” känns ju inte alltid som det rätta i stunden. Istället kan man skratta och sköja som en tok och sen i ungefär samma stund hamna på kant med allt och alla. Allt i en härlig och otäck soppa.

Stötte på en tjej som jag inte träffat på många år. Helt plötsligt sa hon att hon hade varit kär i mig tidigare i massa år. När jag stod där och blängde på henne som svar körde hon plötsligt ner sin öldruckna tunga i min öltörstande hals. Sen sprang hon ut från krogen.
Jag gick efter. Där stod hon tryckt mot väggen och grät. I nästa stund var hon borta.

Efter det och ett par öl till blev det taxi till Avenyn med tre andra kvinnor. Måste varit helt oemotståndlig denna kväll. Jag kände dock en av donnorna tidigare så jag kanske inte ska skylla allt på min oemotståndliga charm.

-Hej, sa jag till vakten på Lilla London.
-Hejdå, sa han. Du är för full!
Fantastiskt nog sa jag inte emot. Lite insikt och omdöme har man ju. Yeah!

Vi hamnade på Tullen istället.
Den vackraste (och yngsta) kvinnan hamnade med mig. De andra två satt utomhus och huttrade ciggade. När jag blir så där full, så glömmer jag till och med att jag är rökare.
Hur som helst. Denna vackra kvinna pratade norska. Hon var från Bergen. Helt omöjlig norska att förstå sig på. Hjälper ens inte att vara full då man kan tycka att man förstår allt!
Först berättade hon om sig själv. Jag satt där och nickade skelögt. Sen berättade hon ännu mer om sig själv och sin uppväxt. Jag flikade in här och där. Och förstod kanske max en tiondel av vad hon sa. Sen satt hon plötsligt där och grät som om jag hade fått henne att öppna sig.
-Ja livet är drit emellan åt fyllde jag i.
Sen var hon glad igen. Detta är det sista jag minns därifrån. Och att krogen stängde.
Minns även att jag satt i en taxi och att jag sen satt och malde ner en Big Mac med skeva käkar vid köksbordet. Och att tjejerna nu var någon annanstans…

Dagen efter. Att hitta Big Mac-förpackningen i badkaret.
Ett broderat lapptäcke av skakig dödsångest vilandes över en kallsvettig kropp. En rumlande mage och ett sprängande huvud med frysta pommes frites som keps. Det här får bli en läxa…
-Nu har jag lärt mig min läxa, pep jag med darrig röst till mig själv.

Det förstår väl vem som helst, till och med en simpel sköjare, att man inte kan hälla sig öl i ett sådant utmattad tillstånd. Brrr…

Summa samarium:
På plussidan: Att vara omgiven av kvinnlig fägring.
Minus: Att inte ha någon behållning av det. Och nästan allt annat.

Ett liv bakom ett porrnät.

Tyckte jag var en stor poet när jag hade skrivit den där dikten i förra inlägget efter ett par för många öl. Den nyktra sanningen säger något annat…
Som de där gångerna i yngre ålder när man repade och hällde i sig öl och jammade i replokalen. Man tyckte allt var fantastiskt och lät helt otroligt bra. När man lyssnade på inspelningen på kassettbandet dagen efter så lät det som alla spelade varsin låt samtidigt.

Byggjobbarna är försvunna. De har inte varit här på över en vecka. På baksidan av huset är byggnadsställningarna borta och de är helt färdiga där. På min sida återstår fönsterbyte och att montera fast balkongräcken, men de kanske gav upp. Hela byggteamet gav upp och insåg att de hade valt fel yrke. Kanske de kom kom på att de ville bli rockstjärnor eller trollkonstnärer eller livsstilscoacher. Eller så vann de jackpot på stryktipset och for till någon sköjar-ö och äter nu grillade spindlar och drar vita pulverlinor rakt upp i näsborrarna.
Byggnadsställningarna blev kvar och Johan fick sitta och konstatera världsläget bakom blåa porrnät för all framtid.

Annars då? Jo, tack, fast ändå inte. Regnet är här. Mörkret är här igen efter en ännu grå dag. Det regnar såklart. Det är verkligen kolsvart ute. Kan inte minnas att jag brukar påverkas av detta mörker avsevärt, men jag verkar ha fel. Promenerar mest runt som en sömngångare och undrar vad fan det är frågan om.

Och nu stod jag plötsligt inte ut bakom dessa porrnät. Var tvunget att ta mig ut. I mörkret. Som ett skymningsdjur. En promenad på svart våtblank asfalt. Och nu en bärs på Tullen. Och sen handla nåt käk. Den ständiga frågan: Vad ska jag äta idag. Och sen tillbaka hem till ett liv bakom ett porrnät.

Det kollektiva.

Det är Lördag och jag sitter i ett rektangulärt hus mitt i världen. Jag tittar ut på byggnadsställningarna utanför fönstret. Byggjobbarna har återigen bett oss boende att vara hyggliga och ha överseende med buller och bång trots att det är helg.
Genom det blå porrnätet ser jag människorna i huset mitt emot ha någon slags gårdsdag. De krattar löv och klipper gräs. Nu äter de grillad korv som belöning för att de har varit duktiga…man kanske skulle helt objuden, gå ner och berätta hur duktiga de har varit och norpa åt sig några grillade slangar.

De gånger jag har varit ihop med en kvinna och de där ”göra fint på gården-dagarna” har utspelat sig så har vi låtit bli att dra upp persiennerna. Sen har vi ätit helgfrukost och druckit helgkaffe och kanske till och med fått till ett helgknull. När det sen har varit dags att gå ut i världen har vi tagit källarvägen ut för att slippa stöta ihop med någon av trädgårdstomtarna.
Att frivilligt utföra saker kollektivt i en kollektiv grupp med människor som man egentligen inte har något att göra med verkar helt vidrigt att utsätta sig för.
Många skulle nog hävda motsatsen eftersom det verkar ligga i tidens gång att jogga genom stan i en klunga med människor man aldrig har träffat förr. Vad skulle hända om man märker på den där springturen att luften tog slut och att man måste luta sig mot ett träd och kräkas? Man skulle vara jag i det här fallet. Skulle hela gruppen ställa sig och klappa mig på ryggen då? Som en enda stor familj. Eller skulle de stötta upp mig mot trädet och springa vidare? Kollektiva sysslor med vilt främmande människor påminner om gruppsex, fast utan sexet.
En annan påfrestande sak i det kollektiva med totala främlingar är att det alltid är en person som är ledare. Väldigt sällan är det någon av hans underhuggare som har utsett honom till ledare. Det har han gjort själv. Och anledningen att jag skriver han är för att det oftast är en han. Denna han är troligen äldsta brodern i sin syskonskara, har varit ordningsman i skolan, ser lumpen som den lyckligaste tiden i hans liv. Han tycker han är fantastisk som självutsedd ledare samtidigt som alla vill shlö ner honom.
Ja, herregud. När ska dumheterna ta slut.

Hemmafester brukar funka som en kollektiv grupp där man inte känner alla. Folk sitter ofta i små grupper som känner varandra. När sen alkoholen börjar flöda löses grupperna upp och man befinner sig i en situation där man pratar med människor man aldrig pratat med innan. Det brukar funka. Det kan man tacka alkoholen för. Man behöver inte heller vara särkilt orolig för att man träffar på dessa människor igen eller så gör man det fast ingen är medveten om att man har träffats förr.

Det kollektiva är uppenbart till för andra… I övrigt är jag för att älska alla människor. Alltid, eller nästan. Eller ibland. Sällan med andra ord. Eller väldigt sällan. Kanske inte alls.

Stabil Söndag.

Jag har letat mig ut i någon slags verklighet efter att ha blivit ”Hank-ifierad” av femton avsnitt av Californication.
Landala restaurang. Ett gäng alkisar. En barnfamilj. Ett kärlekspar.
Alkisarna snackar om lökar(?). Vet inte vilken sort. Det finns väldigt många olika sorts lökar här i världen (själv gillar jag gul lök, purjolök och sådana där underbara ting som sitter en bit nedanför kvinnans armhålor eller en bit ovanför kvinnans mage)… Ungen i barnfamiljen säger ”Oj! Oj!” varje gången en gaffel med en friterad räka kommer farande i luften. Kärleksparet upplever troligast den mest romantiska stund de någonsin kommer uppleva innan de går skilda vägar. De viskpratar med varandra.
Sen sitter det en sköjare här som inte alls känner sig det minsta sköjig för tillfället och iakttar allt detta. Klädd i mössa för första gången efter den här sommaren. Höstkylan är här. Huvudet känns bortskjutet.
Man kunde ju lite smått humoristiskt placera en friterad räka mellan axlarna och sen sätta sig och skriva en roman på 3800 sidor om ingenting, men jag är inte på humör. En början ett slut och där emellan ingenting.
Nu har ungen som är i fyra års åldern tröttnat på friterade räkor och sprungit fram till drickarnas bord. Han försöker rulla iväg rullatorn som tillhör någon av dem, men den är låst. Alkisarna vinkar till ungen. Ungen glor med suspekt blick tillbaka.
Fuck…måste härifrån. Jag blir helt deprimerad här inne. Ölen är ändå slut. Ska bara försöka byta tillbaka den där friterade räkan mot mitt huvud först.

Tar nu en andra öl på Vickis.
Det finns en nerv som det har börjat rycka i allt mer och mer på sista tiden. Att få den där tilltänkta novellsamlingen skriven. Den har varit tilltänkt i flera år, men något hindrar mig. Kanske det är samma nerv som det har börjat rycka som hindrar mig. Jag har skrivit mer eller mindre aktivt i två decennier. Format mitt språk. Som är mitt.
Men tänk om jag har förlorat lystern? Språket. Berättandet. Att jag har förlorat förmågan. Tågan. Det bubblande blodet. Staken, ballen. Att allt bara blir en trött och tyngd säck med skeva och överdimensionerade pungkulor så fort jag sätter ner pennan mot pappret. Eller att jag får kramp i huvudet. Som en friterad räka.
Nåväl, att den där nerven hoppar allt mer under mitt halvtransparenta skinn ju längre tid det går borde ju betyda att det hela kickar igång snart. Så fungerar jag: Jag reser mig upp och vrålar ”Nej nu jävlar får det räcka!”, sen är jag igång igen. Tidspannet brukar röra sig någonstans mellan tre dagar och tio år…

Obs! Pungen och ballarna var en metafor. Det är kanske bäst att jag tillägger det. Det kommer alltså inte dyka upp någon bild på min sack of balls. Varken här eller på mitt instagramkonto inom resonlig tid. Kanske först efter det att novellsamlingen är nerplitad…
Tänkte bara meddela detta, om nu någon blev hoppfull och exalterad. Ni får alltså nöja er med andras ballar under tiden.

Under tiden så tar vi det jävligt piano!
Right?

En regnig måndag.

Trodde aldrig jag skulle få uppleva att det regnar stenbumlingar utanför fönstret när jag sitter och dricker mitt förmiddagskaffe.
Nåväl, det gör det iallafall nu när de hackar loss fasaden på huset. Halva husets innanmäte är uppfläkt och det här är en vansinnes-symfoni och en följetång som verkar sakna ett slut. Jag tvingades återigen ut i verkligheten på grund av det genomträngande oljudet av hackande maskiner.

Åt en räkmacka på Jungans innan. De där räkmackorna har gått ner sig lite tycker jag. Varför vet jag inte riktigt.
Tog en promenad i regnet. Tätt pyttesmått regn. En huva på hodet och det var bara att promenera vidare. Sen blev jag plötsligt majonäsrälig i magen. Blev less på samma gång och tänkte vad fan går jag här för?

Nu sitter jag på Köttbullekällarn. Dricker en bärs och tittar på folk som promenerar runt i regnet. Sen jag började skriva det här har det promenerat förbi två tjackisar och tre alkoholister. De skiter i regnet.
Inne på detta place sitter en tjöck kvinna i orange täckjacka och glor ut på mig. Väldigt ofta och nästan hela tiden. Funderar på att gå in och fråga henne om hon har ätit tittsylta med glopudding.
Och vid huset bredvid…tro det eller ej, så står det byggnadsställningar uppställda. Täckta med sånt där blått nät. De hackar ner lite fasad. För de oljud? Äter måsar pommes frites? Känner mig förföljd av denna disharmoni.

Nej, det här håller inte. Det känner jag enda in märgen. Kanske jag ska ta en öl till och fundera över saken…vad för nåt förresten? Nej, jag vet inte.

Klagsession och den ständiga frågan (tycker jag lät som en lagom avvägd och luftig rubrik på detta inlägg).

Känner mig på saftigt klaghumör. Det känns bra.
Först har vi det här med vädret. För varmt. För kallt. Om vart annat. Hela tiden. Ta av sig tröjan. Sätta på sig tröjan. Att frysa och samtidigt svettas under armarna.

Åka buss och spårvagn. Folk är dårar. Hyfs och stil verkar tillhöra en stofils epok. Det lyssnas högt på mobiler. När man tittar ut över vagnen sitter 95% och glor ner på sina skärmar. Det hela ser väldigt dumt ut. Folk tränger sig på innan man hinner går av. Som margarininsmorda maskar letar de sig sen effektivt förbi gamlingar och halta som behöver sitta…sen upp med mobilen och glo rakt ner.
Brukar faktiskt nästan aldrig sitta och glo på min mobil (hurra för mig). Tycker det finns för mycket och se. Och orkar man inte se dumheterna inne på bussen eller vagnen kan man alltid titta ut genom fönstret och se ungefär samma dumheter utspela sig där ut i vida världen…

Hmm, vad finns det mer att klaga på…

Har någon slags alkoholfri seans på Tullen. Först kaffe och sen en cola. Man kan ju ha kul utan alkohol. Jo om man spelar minigolf eller kastar sig ut för en bergstopp i bara mässingen och utan skyddslinor.
”Jasså det är på det sättet”, säger en stammis när jag passerar med min cola.
”Ja, det är lika förvånande för mig också”, svarar jag.
Nu dricker jag en öl. Någon jävla måtta får det ju faktiskt vara.

Jaha, vad ska man äta idag? Och imorgon. Och dagen efter det. Alltid samma jävla fråga varje dag. Något enormt uttråkande. Handla mat. Äta maten framför TVn. Zappa sig bort från Atleterna eller något annat jävla idiotprogram.

Att spela i ett bra band och knulla mellan varven gör en till en bättre människa. Åtminstone mig. Jag gör inget av det för tillfället.
En gubbe i sydväst står och skriker i en korsning i nordöstra delen av stan. Solen är en varm, gul fotboll uppsparkad i skyn. Den syns sällan till. Molnen är oftast i vägen. Och hans som köpte sig en trimmad permobil syntes aldrig mera till.
Folk är bra på att skaffa sig makt, men inget vidare på att använda den rätt. Annars hade inte världen sett ut som den gör.

Oh, vad skönt det var att klaga idag! Men va fan ska jag äta?

Kramp.

Jag har kramp i ringfingret. Det har jag aldrig haft förut. Jag gissar på vätskebrist och dricker därför en massa vatten.

Igår utspelade sig en av de mest lugna och tysta dagarna på jobbet som jag har upplevt på väldigt lång tid. Jag tänkte att om det alltid hade varit så hade jag kanske inte funderat på att säga upp mig.
Idag är det raka motsatsen på jobbet. Det är som att befinna sig i ett ljudligt avgrundshelvete sju våningar ner. Min brukare brötar och harklar konstant och hela tiden. Ingenting fungerar. Det är sjukt tungjobbat. Då brukar jag få kramp i huvudet och i själen. Och i hjärtat. Jag väntar på att det ska säga poff, och så börjar det rinna blod ut ur öronen på mig.

Andra ställen man få kramp i är vaden. Jag har vaknat av att jag får slå bort krampen med knytnäven. Tårna kan också gilla att få kramp ibland. Då får man ta en promenad till att krampen släpper.

Av äkta kärlek kan man få kramp i hjärtat. Kärlekskramp. Den är inte så vanligt förekommande. Är kärlekens kramp av olycklig art hjälper inga promenader. Eller något annat heller för den delen.

Kramp i förståndet kan man få av hur samhället ser ut med allt sitt hat och alla sina elakheter skapat av hatiska och elaka människor.

Mycket kramp blir det…
Nu hoppade krampen över i långfingret. 

Lite lättsamt filosoferande på kvällskvisten.

Uttrycket ”Life’s a box of chocolates” myntas ett flertal gånger i filmen Forest gump.

Livet kan ju också vara en klase bananer i en fruktkorg. Två tumlande och rumlande kroppar i sänghalmen eller ett gäng för långa hårstrån som sticker ut genom näsborrarna.

Ibland, vissa stunder, kan livet liknas vid en karamell. Som man redan har ätit upp…

Sanning och ljugeri om vartannat.

Känner mig ganska tom och inspirationslös inför att skriva här för tillfället. Det händer ju inte överdrivet spännande saker i mitt liv för stunden heller. Det hade ju underlättat. Om det hade gjort det menar jag:
”Hej, idag har jag inte gjort någonting värt att skriva på morsans tapet. Skit i en blå hatt. Hejdå!”

Välkommen till intressant läsning av sällan skådat slag…

Eller så kan jag ju skriva ner fullständiga ljugerier:
”Igår åkte jag till månen i en ellipsformad plåtburk. Där träffade jag en trebent sköldpadda som bjöd på en back öl som Armstrong och gubbarna hade lämnat kvar. Jag blev full och försökte ringa hem till mamma. Täckningen var usel på månen. Jag kastade ut min telefon i den viktlösa atmosfären. Sen kapade jag ett ben på sköldpaddan, så nu är han tvåbent som vilken annan dåre som helst. Sist av allt spydde jag i en krater och åkte hem i en blommig buss som hade vingar gjorda av balsaträ.
Imorn ska jag åka till Mexico och avsluta en gammal knarkaffär. Värd 30 miljarder. Pengarna ska jag skänka till Reinfeldt eftersom han kanske inte kommer vara så rik nu när han inte är statsminister längre.
Jag är vegetarian och har en platt mage. Jag och min tjej knullar tre och en halv gånger om dagen och min favoritförfattare är Kay Pollack!”

Nej, det funkar ju inte att hålla på att ljuga på det viset heller.

Skrev en textfras idag som jag blev ganska nöjd med:
”Mina dagar flyter ihop
och dras ifrån.
Medan husen och träden står kvar
så kommer aldrig den här minuten tillbaks.”

Det är på sådant här som jag sitter och tänker på ibland. Var tiden tog vägen och var den fortfarande tar vägen. Sånt som de flesta har förmåga att låta bli att tänka på. Och därmed mår bättre, kanske…

Vi har bytt bandnamn igen. På bandet som ”nästan” finns. Eller som finns oftare i teori än praktik. Numera heter vi Falsk Flagg.
Tänkte att jag skulle prova att sjunga på svenska. Det här alltså mitt första trevande försök till en text på svenska. Måste säga att jag blev ganska nöjd över denna lilla fras.
Hatar i allmänhet att skriva sångtext. Det är ett jävla snickrande och ett jävla jobb och jag tycker att jag är ganska kass på det. Är nästan aldrig nöjd. Ens inte när jag lägger sången och texten på den slutgiltliga inspelningen är jag nöjd. Fölk säger ”gud vad bra” och jag skruvar på mig.
Några månader senare när jag lyssnar på låten och hör texten, så tycker jag ändå att den är ganska okej. Kanske för att jag har släppt alla tankar (eller glömt bort dem) som jag hade runt omkring texten när den skrevs.

Konstigt mitt i denna tomhet där vinden susar och rövhål knastrar så hade jag ju något att säga ändå.
Men, nu har jag tyvärr inte tid med att roa eller oroa er mer. Jag måste förbereda mig inför imorgon. Omsorgsfullt välja slips. En stor dag väntar. Jag skall träffa Putin. Han skall bjuda mig på lunch. Det ryktas snöslungad timjanboll med turkiska ankfötter doppade i knallpulver.

Nu faller Löfven!

/Ajöken