Sallad och Larsa Kronér.

(null)
Sex pass kvar till semestern.
Känns som jag och min brukare blir mer och mer trötta på varandra för varje pass som närmar sig semestern…och igår fick jag ett utbrott på honom. Kändes inte bra, men helt nödvändigt. Åtminstone när det begav sig.

Har käkat lunch med Ed idag. Vi intog vår restaurang Da vinci. Pizzorna är helt lovely där. Men nu säger magen till mig:
”Hörru pöjkjävel, jag diggar inte din degiga stil!”
Tror inte min mage gillar mig alls längre. Den är trött på att vara en del av mig.
Tänker att jag skall börja mata den med nyttiga sallader så att den minskar och blir mindre pompös och lugnar ner sitt mullrande morreri.

Sitter på en sylta mitt i en korsning på Linnégatan och dricker en bärs. Från detta håll ser denna stora korsning väldigt Paris ut. Detta gör det hela mycket trevligare. Genast låtsas jag att jag är utomlands. Eller att jag är en fransk pajsare som lever på frasiga baguetter.
-Tjö mapäll Sköjarn. Merd. Tjoplait!
Drömmen brister genast när en spårvagn viner förbi och alkisarnas skrål utanför Hagabion skallrar på ilsken göteborska.

Vi såg Lasse Kroner på andra sidan gatan när vi satt och käkade lunch. Han klev in på Manfreds Brasseri. Hans kala hode blänkte vackert i solen.
Tänker att Lasse Kroner verkar vara en helt genuint trevlig person. Trevlig i alla väder kan man säga.
Honom skulle man vilja sitta och hinka bärs med en hel eftermiddag och lyssna på rafflande och skojiga anekdoter.
Det har jag sannerligen aldrig tänkt om Rickard Sjöberg.
Här sitter jag alltså och tänker på Lasse Kroner. Det verkar ju inte riktigt vettigt ändå…

Det blev en sallad. Detta kan man skåda på bilden.
Tycker inte magen verkar vara något vidare gladare för det.

Att fylla 45 år och göra det på riktigt!

IMG_1251Att prova sina presenter.

Fyllde år i helgen. Närmare bestämt i fredags. Kan inte minnas när jag blev så firad sist. Som ett långt två dygns-epos av trevligheter där allt bara handlade om MIG. Uppblandat med sköjerier.
Hade presentöppning hemma i fredags med mor och syrran. Gick och köpte en räkbomb. En räkbomb är en rund smörgåstårta toppad med en jävlans hög med räjor, om någon undrar. Allt man egentligen behöver i sin kyl om man ska isolera av okänd anledning på loftet. Sen blev det skumpa till. Som efterrätt blev det nötkaka och kaffe och likör.

Bland alla fina presenter som utdelades i ära till min 45-årsdag kan nämnas en skäggtrimmer som jag fick av mor. Själv är han ju van att använda kökssaxen när han ska klippa hakburret. Tyckte den tog jävla dåligt.
-Vad är det här för skämtartikel? vrålade jag ut när jag såg mig själv i spegeln med hår som stack ut i otrimmad längd bland det stökigt trimmade.
-Aaah, man ska nog vända på grunkan!
Sen drog jag en linje från undersidan av hakan upp till underläppa. Fan va den tog bra. Och utan kammens inställda längd. Det var det skägget! Good bajos! Det var bara att raka av resten burret också.
Nu går jag runt i något slags långt skäggstubb. När jag tittade mig i spegeln höll jag på att börja gråta.
Människan i spegeln, sköjare eller ej, har ju för fan ingen haka! Långa, groteska tår utrustades han däremot med…Crueeel!
Nu har jag vant mig, men jag tyckte allt att jag skådade en rynkig gymnasieelev där i spegeln…för jag såg väldigt mycket yngre ut.

På Lördagen hade jag fixat till en liten födelsedagsträff och lite galej på Gyllene Prag…
När jag för två veckor sen hörde av mig till tilltänkta, inbjudna offer i en gruppchat uppgav jag först fel helg. Helgen innan jag fyllde år.
Detta ändrades kvickt efter att jag utannonserat alltihopa. ”Ledsen jag uppgav visst fel helg…det är alltså nästa helg.” ”Klant” svarade Ed, helt befogat.
När jag hade fått ordning på det lilla sköjeriet skrev jag att jag fyllde år den Lördagen den 2 juni. Det gick fem minuter sen brummade det till i phönen. Jag blev underättad att det inte existerade någon Lördag med det datumet (det här året). Fick ändra igen… ”Vi ses alltså Lördagen den 3:e Juni, även fast jag fyller år Fredagen den 2 Juni.
Nu började folk undra om jag visste när jag fyllde år. Själv undrade jag om jag verkligen var en jordbo eller om jag var född i en liten kraterdjävvol på månen. Helt utskrattad blev jag…
Fölk dök upp på rätt kväll iallafall. Tack vare min otroliga förmåga att arrangera. Skall nog söka något adminstrativt tjänst tror jag. Där man verkligen får visa framfötterna. Sen ska jag skicka ut människor till öde öar. Till helt fel städer på helt fel datum gällande viktiga möten som företaget står och faller med. Och sen resignera i en kartong långt härifrån… (Här någonstans kanske regissören/Esset/Johnny känner igen sig i det hela? Den där goe tiden när managern (undertecknad) som fixade hyfsat bra spelningar och sen uppgav helt fel datum till bandet för de fixade spelningarna) Äh, dag som dag för bövelen…

Nåväl, en fantastiskt kväll blev det! Öl och ost flödade. Mycket skratt och sköjeri. Ingen uppträdde suicidalt eller bröt ihop. Att ha sköj är sköj.
Hur som helst: Tack allihop för att ni dök upp och gjorde min kväll fantastico!

Så, nu är man 45 bast.
Det jobbiga med ålder är att det finns inget att göra åt den. Det fina med ålder är det finns inget att göra åt den.
Detta säger en man som lider av hyfsad ålderspanik.
”Håren kröker sig och allt ska ut.”, som Hästpojken sjunger så fint…
Jag har ju å andra sidan inget att oroa mig över nu när jag ser ut som en smårynkig, gubb-magig gymnasieelev som kom för sent till första uppropet och för tillfället bär en önskan till skägg på en haka som inte existerar…
Dessutom finns det ju maggördlar…och 45 är ju faktiskt bara halvvägs till 90!

Tack och adjö!

Permobiler och rullatorer och sköjare.

(null)
Det här brakfordonet stod parkerat vid mitt bord tidigare idag på uteserveringen på Old Town (på Gibraltargatan i Johanneberg i Göteborg på Västkusten).
Det är alltså inte mitt nyköpta vrålåk (naj, han den där sköjaren gick och tog ett banklån på 100 fjärsingar och köpte sig en permomoppe för han tyckte det var tråkigt att gå…). Bäst att säga det så ingen tror att benskörheten nu har slagit till på allvar.

Märkligt det där med äldre gubbar och sina hjälpmedel och deras lössläppta sätt att parkera…
-Ah det blir bra. Jag ställer den här!
Bra, i det här fallet menas med att ta upp en tredjedel av uteserveringen.

Farsan var likadan med sin rullator…
-Ah, jag ställer den här. Det blir bra!
Bra i hans fall betydde oftast blockeringar av dörrar. Gärna till dörrar som ledde någonstans. Som en dörr till en uteservering. Om det dessutom var en nödutgång så var det ännu bättre. Sen kom personalen fram och sa till honom:
-Du kan inte ställa den där för du blockerar dörren!
Han blev lika förvånad varje gång.

För en liten stund sen kom gubben ut och satte sig på moppen här.
Jag sköjade med honom och sa att jag hade vaktat den hela tiden.
-Jaha, tack så mycket, sa han helt allvarligt som han inte fattade att jag sköjade och att jag var en permovakt.
Jag log till svar och tänkte att man skulle tagit en runda på den där mojängen och åkt och köpt ett sexpack när tillfälle bjöds.
Detta fick mig att känna mig som en dålig sanningssägare och en fantastisk ljugmänniska på en och samma gång. Alltså, att han tackade.

Hej jag heter Johan och är en självutnämnd sköjare. Jag är personlig assistent och har varit i en si så där 20 år. Jag fyller 45 år om drygt två veckor. Det kan man inte tro…utan en viss fantasi.

Självklart älskar jag världen!

Helgen v.38

FullSizeRender (1)
Fuck, jag glömde visst bort min lilla bloggjävel och glömde därmed skriva här…

Så stängde den då. Den underbara Landala restaurang. Troligtvis den enda restaurang i sitt slag som var inredd som en Stenabåt-matsal från 80-talet. Faktum är att jag misstänker att de fick överta inredningen från någon gammal nedlagd Stenafärja.
Här har man skrivit en hel del blogginlägg genom åren. Kanske mest ledsna sådana, men ändå. Kanske för att jag brukade gå dit med nedstämt humör för att ta en bärs och när man hade druckit upp bärsen kände man sig ännu mer nedstämd och blev helt uppåt av att komma hem igen.
En gång när jag hade varit ute och rökt utanför restaurangen och gick in igen såg jag hur en i personalen kom springande med en vattenkaraff nävarna. När jag tittade ut såg jag en saftig rökpelare stiga därute från askkoppen. När han hade fått död på elden och kom in igen undrade stammisarna var det var för jävel som försökte sätta eld på huset…
Den jäveln var alltså jag.

Igår invigde jag och syrran balkongen. Rosévin och folköl och en skål med snacks. Fantastiskt det där med samkväm på en inhägnad balkongplatta i luften. Även kallad balkongo.

Har varit på bakluckeloppis idag. I halvbakfullt tillstånd. Modigt och dumt samtidigt. Fölk överallt i klasar som stod och dreglade över mängder av poänglöst junk. Borden var uppsatta i sneda och diagonal rader på en kvadratisk yta. Rena kaoset till ordning. När man hade gått till slutet av raden så gick man av misstag samma rad tillbaka och undrade ”Har inte jag gått här innan?” eller så missade jag en rad och tänkte ”Vad fan, varför har jag inte gått här innan jag gick den här raden”. Sjukt komplicerat. Fick yrsel och dödsångest och svettades ut humle genom porerna i pannan.
Hittade en rätt snygg t-shirt. När jag frågade pajsaren till försäljare vad han skulle ha för den sa han ”100 kronor”. ”Äh”, sa jag och gick. Hundra spänn för en begagnad t-shirt. Fan det är ju en loppis och inte NK. Skämta aprilo i Maj med maj!!!
Såg även en kvinna som var klädd i en vit och mintgrön one piece. Hon var väldigt lik en kanin. På fötterna hade hon röda foppatofflor. Affärerna verkade gå väldigt dåligt vid hennes bord. Ingen stannade. Kanske ingen kände sig trygg med att göra affärer med en kanin.

Tittar om den engelska versionen av The Office. Fantastiskt rolig serie det där. Den pressade och obekväma tystnaden. Om man tänker efter så finns alla de där karaktärerna i verkligheten, ute i samhället. Det är fascinerande och smärtsamt på samma gång.

På hjul och på räls på morgonkvist.

I morse när jag åkte till jobbet satt två tjejer på bussen och förhörde varandra inför vad jag antog vara ett stundande prov i litteratur.
-Brott och straff?
-Dostojevskij
-Kallocain?
-Karin Böye
-Äcklet?
-Rickard Sjöberg (det sa dem inte)
Precis bakom dem stod en snubbe med en barnvagn. Barnvagnens undre galler var fyllt med böcker. Där ibland böckerna låg bland annat Kallocain, vilket jag tyckte var en liten könstig slump. Om man suddade ut vyn av alla som satt och blängde ner som zombies i sina dumphönes så kunde man tro att man befann sig på en bokbuss och att året var 1989, typ.

När jag hade bytt till vagnen så klev det på en kaffesörplande typ. Han stod länge i sin skrikigt gula jacka och tvekade vid dörrarna innan han gick på. Lite som att han misstänkte att det var en sjunkande Titanic som han skulle åka med.
Jag hörde hur han smög ner i sätet precis bakom mig.
-Sörpel…sörpel…sörpel.

Ibland kan det vara en ganska trevlig grej att åka spårvagn. Stan rullar liksom förbi i ett ganska behagligt tempo. Så länge dårar och tokar befinner sig utanför fönstret och inte inne på vagnen vill säga.

Efter några hållplatsen började typen bakom mig nynna. Nynna helt monotomt och utan melodi och väldigt rappt och intensivt.
-Nininininininininini, med ljus och pipig röst. Sen…
-Nananananananana, med (mycket riktigt) basröst.
Sådär höll han på och arbetade på sitt storverk. Så fort spårvagnen stannade vid en hållplats blev han tyst. Så fort spårvagnen började rulla satte han igång med sitt epos igen.
-Nininininininininini!
-Nananananananana!
Jag började känna mig nervös. Snart kommer det väl ett par händer glidande och tar tag i min slanka hals och ruskar mitt arma hode. Och klämmer åt…och klämmer åt.
När spårvagnen stannade och alla klev vände jag mig om för att titta in pricken. Den stora kompositören var redan försvunnen som en liten vessla.

Har precis ätit upp resterna av en pizza med massa banan och curry på. Som en indisk pizza. Kanske magen kommer vara ledsen om en liten stund av all deg och tuta på som jag har svalt en bastuba. Då kanske jag kan få vara med i den nynnade kompositörens orkester.

Tuuuuuut och god bajos!

På skoavdelningen.

I måndags var jag på Emmaus på Backaplan. Tänkte kolla tempen på vinylavdelningen. Om man gillar klassikt och kristen musik på vinyl kunde man köpt varenda skiva med förbundna ögon. Om inte, så kunde man gräma sig lite grann åt att man hade bläddrat genom alla tio backarna.
När jag kom upp på övervåningen hittade jag en sån där skinnjacka som jag har letat efter i flera år. Jag satte på mig den och letade upp en spegel. Jag hittade en på skoavdelningen. Just när jag skulle konstatera att den satt som en smäck såg jag i spegeln hur en snubbe uppenbarade sig bakom mig. ”Det var ett jävla slagsmål om speglarana på det här bygget”, hann jag tänka. Snubben knackade mig på axeln.

-Jaaa…svarade jag. Han höll upp en sko framför mig. Han bröt ganska kraftigt och växlade mellan svenska och engelska.
-Vad tycker du om denna sko? Is it good? Han höll upp någon slags märklig sneakersko.
-Yes, but you also need the other one! svarade jag och tyckte jag var helt omåttligt skojig.
-Men ska man springa eller gå?
-Jag tror det är en promenadsko, eeh, like a everyday-shoe.

Jag försökte återgå till att beundra mig själv i spegeln. Då kom hans kompis fram med en annan sko. Han såg glad ut och hälsade och skakade hand. Jag passade på att skaka hand med sko-snubbe nr.1 också. Jag såg dem i spegeln De iakttog mig kritiskt från topp till tå.

-What do you think about this jacket? sa jag plötsligt utan att reflektera över att vi höll på att starta ett stil-forum.
-It´s nice but you need a nice shirt under so you look good!
-Really?
-Ja, ni svenskar vet inte hur man klär sig. Look! sa han och visade runt med armen utsträckt och lät den sväva från väster till öster i lokalen. Jag tittade mig omkring. Jag fick syn på en gubbe i en keps som en gång hade varit röd. Ölkaggen stack fram under den för korta t-shirten och den dassiga jackan som var tre storlekar för stor hade en svårgissad kulör. Ett urtvättat hisingsoriginal. Inget konstigt med det.
-I´ll see what you mean…
-When I was in Italy. Everybody went out in Armanisuites and was drinking coffee. They have style.
Okay, svarade jag i brist på Armani-kostym och vad jag skulle svara.
-And look at you!?
-What? undrade jag.
Jag tittade på min svarta tröja. Mina svarta jeans och mina Nike-dojor och undrade vad fan karljäveln menade.
-Look at that sweatshirt. You need a nice shirt. No style. No girls.
-Well it´s casual monday, försvarade jag mig.
-And that shoes!

Nu började han verkligen… Det här var väl ingen trevlig stajl.
Jag tittade på den där skon som han hade visat upp för mig. Den såg ny och oanvänd upp. Förutom det (och detta sparade jag medvetet till sist) så var det den plastigaste bit doja jag har sett i hela mitt liv. I glänsande gult och blått. Till och med skosnören och sula såg ut att vara gjorda i glänsande plast. man blev helt plastig i själen när man tittade på den.
Och där stod den där pajasen och hånade min klädsel. Någon måtta får det väl ändå vara på dumheterna?

-You thinking of buying this shoe? frågade jag.
-Yes, what do you think?
-Well, it´s not Armani. No style. No girls you know…
Han tvekade en stund och ställde sen tillbaka dojan.

Vi hälsade adjö på trevligaste sätt och önskade varandra lycka till.
Jag hade ju redan hittat den jacka jag så länge varit på jakt efter. I hans fall kändes jakten lite mer tveksamt.

Hål i plånkan.

Tänkte gå och panta lite burkar och sen laga hamburgare. Är lite av ett socfall till löningen som kommer nästa vecka. Har varit smått generös mot mig själv denna månad. Man får vara generös mot sig själv när ingen annan är det.

Sköjade ut påsken med syrran och man på annandagen eftersom jag jobbade hela påsken. Vi började lite stillsamt med en sådär 6-7 öl var på en uteservering på Linnégatan.
När jag sen skulle gå till Tullen på Andra lång för att betala tillbaka några sedlar som jag hade lånat av en bartender på påskdagen till taxi för att mitt kort inte fungerar och för att jag saknade cash såååååå…blev det några bärs till som bara rann ner för strupen alldeles av sig själv (Fan vilken lång mening det här blev då!).
Att jobba dagen efter, det vill säga igår, var en utmaning. En mycket svår och trist utmaning. Att lida med en sprängande huvudvärk på högra sidan av hodet och tänka ”Varför jag?” Jo du, Johan! Det ska ja berätta för dig: som man bäddar vänder man tuva om…och om igen” Lite som att bestiga Kebnekaise med brutna ben. Dumt av mig kan tyckas, och jag kan tänka mig att hålla med.
Har ändå inte varit ute och sköjat så mycket den här månaden som jag brukar. Ändå sitter jag här med 400 spänn i plånkan. Men när jag har varit ute har jag varit ute på riktigt kan man kanske säga. Och när jag inte har varit ute på riktigt har jag inte varit ute på låtsas. Så kan man också säga.

Bytte bort morgondagens knegdag till en extra knegdag nästa vecka. För att vara snäll mot den andra assistenten. Så nu är jag ledig till Måndag. Frågan är vad jag ska hitta på med 400 bagis på fickan i fyra dagar. Det får bli något som inte kostar något. Spela yatzi (med mig själv). Göra som mors lilla olle och plocka blommor till mamma. Frysa vatten och kalla det för isglass.
Ja, möjligheterna är oändliga. Vem fan behöver stålar?

Annars har känslan av tomhet haft mig i ett järngrepp under större delen av dagen. Vissa dagar är sådana. Det vet jag nu efter 44 år. Som människa.

Nu ska jag nog gå och panta burkar iallafall.

Djurfaunan som försvann.

Satt på balkongen för en stund sen och försökte njuta av förmiddagskaffet och den phäntästiske förmiddagssolen. Stört omöjligt. De där byggjobbarna som jobbar på huset mittemot har börjat hacka ner balkongernas betongplattor. Jag kan vara glad åt att det inte sker i mitt hus. Ändock kan jag inte glädjas helt åt att de brötas så jävligt att det inte går att sitta och njöta på min nya fina balkong utan att bli galen.
De skrämmer ju fan bort djurfaunan i den lilla skogsliknande parken nedanför min balkong.
Ty, annars brukar man se den Skurade Batikåsnan tugga i sig de saftiga skotten på grenarna till den lurviga björken. I dess högre grenpartier brukade den Rufsiga Knullvippan samla ölkapsyler för att dekorera sin bordell. Därnere på marken syns inte de limsniffande Sulfotade Knalltofsarna till längre. De har bytt hem till en gård i Majorna och blivit lika patriotiska som resten av stadsdelens invånare. Icke bra!
Den Gråmulna Papperspajasen som brukade stoja runt i buskarna med den vildsinta Snefrästa Gallimatiasen har nu istället börja roa sig med att skrämma kunder utanför Willys. Alla som har köpt gratängost ligger risigt till.
Ens inte den Slöfockade Baksmällatrasten stod ut längre. Han som så fint visslade gitarrslingan till Slayers ”South of heaven” på morgonkvisten, innan den gick och lade sig för att sova bort resten av dagen.
Hela faunan är satt ur spel. Hela faunan är utrotad.
Kvar finns bara en gubbe på en balkong. Muttrande och morrande. Det är så nära fauna man kommer för tillfället i dessa nejder…Inte mycket att bjussa på.

Som ni kanske har märkt hyser jag en enorm längtan till att bli naturromantiker så här på gamla dagar. Det ligger ju i tiden också. Kanske jag flyttar ut till landet. Till ett gammalt ruckel till torp och lever på brännvin och mjölig potatis.

Igår när jag satt på balkongen så stannade det en buss ute i korsningen till min gata. Det vällde ut vrålande män som vrålade ramsor. En annan sorts fauna. Fotbollssupportrar i ljus och mörkblå-randiga tröjor. De begav sig skrölande, med ölburkar i nävarna, ner för gatan. ”Vad falls?” tänkte jag. Var har de här att göra? Här finns väl ingen arena? Ska de spela fotboll i min park eller?
Efter en stund begav jag mig ut för att ta en promenad. När jag kom ut till korsningen såg jag att alla supportrar hade samlats på en liten parkeringsplats. Där stod de och halsade bärs och vrålade. Det hela såg ganska märkligt ut. Jag och en gubbe med öppen mun stod och blängde en stund. När hela gänget kom vandrande upp för backen och min korsning igen fick jag bråttom att ta hand om den där promenaden. Jag promenerade upp för backen med deras rop skallande i ryggen.
På väg hem efter promenaden passerade jag deras tidigare festplats. Ölburkar slängda lite överallt. Husets väggar var nerfläckade med urin som hade runnit vidare ut på gatan. Med god fantasi såg hela asfalten ut som ett atlas med alla Europas hav och floder.
Om man skall obete sig så kan man säga att de hade skött uppgiften exemplariskt.

0005754Här är mitt drömhus. Med lite spackel och målarfärg så är idyllen ett faktum!

Pensionärer…

Jag har suttit på en bänk i Slottskogen och ätit en kycklingrulle idag. I det fina vädret. I den fantastiska världen.
Det kom två damer i 80-års åldern och frågade om de fick göra mig sällskap på bänken.
-Naturligtvis, svarade tjejtjusaren Johan.

De var två väldigt pigga pensionärer. Piggare än mig till och med, och då är man pigg…
De pratade om ett seniorcafé de brukade besöka. En del krämpor ingick såklart i samtalsämnerna. Dåliga fötter och ben.
Innan jag hann gå räknade de ut hur längesen det var som deras män hade gått bort.
Tantorna överlever männen. Nästan alltid.
Minns när jag brukade handla på Ica på Olskroken förr i tiden och hur överbefolkad mataffären av änkor som köpte ärtsoppa på burk.

När jag åkte bussen till Linnégatan i fredags hamnade jag inklämd i ett pensionärsgäng som klev på. Gubben hade ett tennisracket nerkörd i hans sportbag. De andra två damerna som också klivit på vurmade runt honom och pepprade honom med frågor som han var hetast på hemmaplan. Han var väldigt socialt trevlig. Lite så att man tänkte ”så ska jag också bli när jag redan har varit stor.”
De pratade om lite allt möjligt…
Helt plötsligt sa han, med en mer uppgiven och trött stämma:
-Jaha, så var man på gubbdagis i veckan…
Sen satt han där tyst, som att luften hade gått ur honom.
Efter en paus undrade damerna vad man gör på ett gubbdagis. Jag undrade också kan jag säga.

-Näää, man umgås med andra gubbar.
-Är det fritt från kvinnor där då?
-Ja kvinnofolket är inte välkomna.
-Men vad gör ni då? undrade kvinnan som fann honom mest fantastisk.
-Näää, sist var en gubbe där som hade jobbat för Nasa och berättade. Gången innan var det en annan gubbe som hade varit uppe på K2.
-Vad är det? undrade den andra kvinnan.
-Ja men berget, förklarade han lite irriterad, som om det var den dummaste fråga han hade hört.
-Jaha, förlåt, sa hon. Jag trodde det var någon känd trappuppgång…

Det var tyst en liten stund. Fram till att alla tre skulle av vid samma hållplats. Han verkade gilla den ena damen mer den andra. Medan bägge damerna verkade gilla honom minst lika mycket.
När de skulle kliva av glömde han bort vänligheten mot de där två kvinnorna. Han glömde faktiskt bort dem överhuvudtaget.
En vacker kvinna i 30-års åldern skulle kliva av samtidigt.
-Varsågod, sa han till henne och lade upp sitt mest våta leende. Sen svepte han ut hela armen som att visa vägen genom bussdörrarna för henne.
-Gå du av först så slipper jag tränga mig med barnagnen, svarade hon.
-Aldrig i livet! svarade han på rekyl.

Den unga kvinnan stressade ihop sina påsar och rullade ut barnvagen medan han ropade efter henne om hon behövde hjälp med att få av vagnen.
-Nej tack, sa hon blixtsnabbt.

Sen gick tennischarmören av. Efter följde de jämnåriga kvinnor som han hade glömt bort tillfälligt…

Min mor tränar ju på ett gym tre gånger i veckan. Pensionärerna är väldigt bundis med varandra där. De är kompisar som hjälper varandra med de avancerade träningsredskapen. Kan dock se framför mig hur obalunsen dyker upp när en het 30 åring promenerar in i lokalen…och aldrig gör om det igen.

Torsdag-Söndag.

Äntligen lite ordning på grejorna…

Har varit ute och tagit en promenad i solen idag. Hann ut innan den hade försvunnit. Tänkte att det var bra efter detta förkylningstillstånd att inandas lite avgaser i stadsmiljö.
Promenerade ända till Redbergsplatsen. Tog en promenad längs Friggagatan. Det var som att gå på en gata som jag aldrig hade gått på innan. Nästan inte ett enda ställe som fanns där när jag bodde vid Redbergsplatsen och brukade promenera på denna gata. Nya restauranger hade ploppat upp överallt. Som en ny gata.
Förr när jag flyttade till Göteborg var det en ruffig gata med skumma caféer, mcklubbar och mcaffärer och porrställen. Stan förändras. Det är snart bara jag som är…som jag ungefär alltid har varit och det kanske inte är en tillgång alla gånger.
Hur som helst stannade jag till på ett relativt nytt ölhak som har öppnat i gamla Redbergsgården. Jag vet inte riktigt vad man skall säga. Det var väl fint och så. Mest säger jag Grattis Göteborg, du har förärats med ännu ett plejs med 1 miljard ölsorter och hamburgare på menyn.
Hade ärligt talat varit sköj om någon i denna stad hade vågat att öppna något annorlunda någon gång.
Innan låg det en kineseria i den där lokalen. Hästpojken har till och med döpt en av sina låtar efter den. Imperial hette den.
De hade inte bemödat sig med att sätta upp en skylt så ingen verkade riktigt veta vad stället hette. ”Den där kineserian i Redbergsgården” stämde bättre. Då visste man.
”Ät aldrig på anonyma ställen som ens inte vågar göra reklam för sitt namn”, sa min farsa till mig en gång. I detta fall stämde det enormt bra. Allt var nämligen oätbart på det stället.
Där jag satt och drack min öl idag, var det spelmaskinshörna då. Lånen sinsemellan när det vanns och förlorades avlöstes lika tätt som de högljudda grälen…någonstans vid lunchtid. När vinsterna var slut satt folk och drack sina öl under vresig och lättaggad stämning.
Tror aldrig jag såg någon äta där inne.
Men nu är det slut på den sortens sköjeri. Det har bytts ut mot annat sorts sköjeri…så att säga.

Efter den där bärsen lämnade jag Redbergsplatsen och åkte in mot stan. Att klampa runt där uppe är som att klampa upp gammalt damm från gamla tider. Man blandar ihop dåtid med nutid.
Två egna lyor. Tre ex på tre olika gator, så känner man sig smått färdig med det där området.

Efteråt hamnade jag på Mandarin Kineseria på Södra vägen för en bärs. Därinne råder ett eget språk…
När man får sin öl vid bordet heter det:
-Vassle, vilket betyder ”Varsågod”
När man har druckit upp sin öl och tackar för sig heter det:
-Tassåmycket!

Sen ringde syrran. Vi sågs på Old Town i mitt område. Vi hann med en öl innan det stängde. Vi gick över till Foxes. Och hann med en öl innan det stängde. Resten är historia.

Och nu är det Söndag och helgen är snart över. Nästa helg är det ny helg och där emellan är det massa vardagar. Solen har tittat fram och jag har suttit på balkongen en del och vi går mot ljusare tider när det gäller vädret, annars är det mest samma skit med lite variationer i. Man duschar när man behöver det, äter när man måste. Reflekterar över sånt som känns, men inte borde kännas alls och sånt som borde kännas mer. Grannen torktumlar klockan ett på natten. Man vrider sig på loftet och plötsligt så sover man.

Hälften av detta inlägg skrevs i Torsdag och hälften skrevs alldeles nyss. Så kan man tydligen också göra. Så gjorde jag iallafall.