Borgarna, arbetsförmedlingen och a-kassan.

Väcktes i förmiddags av att telefonen ringde. Tre gånger. Det var arbetsförmedlingen. Jag somnade om efter varje gång det slutade ringa. Hade jobbat trettiotvå timmar på tre dygn.
Jag svarade alltså inte. Jag visste att det var arbetsförmedlingen, för förra gången de ringde sa jag att de kunde ringa idag istället. När jag hade gått upp ringde de två gånger till, men jag tyckte att jag var för trött för att prata om min arbetslivssituation i yrvaket tillstånd. Sen var jag lite rädd att jag skulle svara något helt osynkat i samma yrvakna tillstånd ala ”Ja hallå det är Röven Ernefot här, det har kliat där sen jag var barn. I röven alltså!”
Funderar på att avanmäla mig från arbetsförmedlingen.
Så här ligger det nämligen till: Anledningen att jag är påanmäld är för att jag jobbar runt 70% och inte 100%. Jag är med i a-kassan. Jag jobbar så många timmar per vecka så att jag inte får något komplement av a-kassan för de övriga 30% jag inte jobbar. Den enda gången jag har användning för a-kassan är när min brukare bestämmer sig för att ha semester eller åka bort. Då får jag ofrivillig semester och blir ofrivilligt arbetslös. Detta händer fyra veckor per år.
Jag betalar nästan fyrahundra stålare i månaden i fack och a-kassaavgift. För detta får jag det enorma nöjet att redovisa skriftligen exakt vilka jobb jag har sökt. Detta kallas mycket tjusigt för att fylla i sin aktivitetsrapport. Dessutom ringer en platsförmedlare en gång i månaden och kontrollerar muntligt om man har sökt jobb, varit på intervjuer, uppdaterat sin CV och ställer frågor om man vet alla sökvägar som leder till ett arbete. Att jag jobbar runt 70% är samma sak för arbetsförmedlingen som att jag är helt arbetslös.
Och nej! Jag har inte fyllt i några aktivitetsrapporter. Det ger reprimander i form av extra karensdagar hos a-kassan osv.
Jag känner i ren protest att jag vägrar att bli kontrollerad på det här sättet som en liten pojk som inte har eller har gjort sina läxor. Jag menar att formen stinker. Att man utgår från att de som går på A-kassa (vilket inte jag gör, jag betalar bara avgift) inte vill arbeta, utan bara sitta hemma och spelar poker och dricker folköl, sover till tre på eftermiddagen och tittar på serier tre på natten. Och trivs med det. Den synen på det hela är förvisso inget nytt. Att tvinga den arbetslöse till muntlig och skriftlig redovisning är dock nytt.
Därav funderar jag på att avanmäla mig hos arbetsförmedlingen. Sen kan jag påanmäla mig under de fyra veckor jag är ofrivilligt arbetslös.
Att dessutom borgarna har döpt om a-kassan, som är en försäkring om du blir arbetslös, till något slags bidrag är bara än mer sorgligt. Om man går på bidrag betalar man inte in månatlig avgift för att få ut ett månatligt bidrag.
Jag har hemförsäkring också. Som de flesta andra. Hos folksam. Jag kan inte påminna mig om att folksam har ringt hem till mig en enda gång och kontrollerat så jag INTE har bränt ner min lägenhet ännu.
Äh föck, nu blev jag så upprörd att jag måste gå och klippa hockeyfrilla och gå och dricka en bärs med krusbärssmak.

Välkommen ut i världen igen.

Sitter och dricker en te på ett fik på Landala torg. ”Dricker en te(?)”, det har jag nog aldrig skrivit innan. Var tvungen att våga mig ut på en promenad. Känner mig lite bättre idag. Har varit hemma sen i måndags kväll. Det var lite som ett äventyr att ta en promenad.
Har av någon anledning tittat på massa videos med ryska bilkrocker på youtube de sista dagarna. Fascinerande på något vis. 90% av alla olyckor uppkommer av bristande omdöme, bristande uppsyn, ren egoism och skär idioto. Typ: på den här två-filiga vägen går det för långsamt. Jag klämmer mig emellan de här två lastbilarna och skapar mig en egen mittenfil. Hoppsan jag blev söndermosad. Eller, så kör jag om mitt i en korsning för det går i för långsamt tempo. Oj, det gick inget bra. Jag frontalkrockade med mötande bil. Det var ju dumt. Sicka satans dårar.
Var lite nervös över att korsa gator kände jag när jag var ute och promenerade, samtidigt som jag kände mig lättad att trafikvettet ändå är hyfsat städat i detta land. De som oftast visar sämst omdöme är förare i suvar och stadsjeepar. Eller som farsan brukade säga: ”Folk som kör suvar är små, feta varelser som måste komma upp en bit så de kan hävda sig.”

Var och handlade tobak i en jourbutik. Utanför var det ett gäng kids som stökade omkring. Kanske i tolv års åldern. De var rätt stissiga och stökiga. En av dem stod och kved och höll sig för magen. När jag skulle betala kom tre av dem in i affären. En ställde sig bakom mig. En av dem vid min högra sida. Den tredje grabben stod innanför ytterdörren. Kan inte säga mig att jag brydde mig nämnvärt, men det kändes lite märkligt. Fick en känsla av att de ville kolla in min kortkod. Jag plöjde mig igenom dem och gick ut.
De fem, sex kids som var kvar därute sprang runt och jagade varann i en cirkel. Som på vilken skolgård som helst. När jag tittade lite extra var jag helt enkelt tvungen att titta lite extra till. En av killarna hade en pistol i handen. De andra skrattade när han jagade dem. Trots att den såg sjukt naturtrogen ut på håll utgår jag från att det var en attrapp eller på sin höjd en luftpistol eller vattenpistol.
Tog för säkerhets skull en omväg och väntade på en pistolknall när jag hade kommit runt hörnet. Knallen uteblev dock.

En icke så munter dikt.

Den här världen.
Den gör mig så trött,
och ledsen…

Jordbävningar, gruppvåldtäkter.
Snorungar
som kastar toalettbalar
på varandra på ICA.
En lögnaktig svinregering,
Vulkanutbrott, lurendrejare.
Misshandlade pensionärer, rånade efter att
öppnat dörren för att de trodde
att det var hemtjänsten som ringde på.
Blod i trappuppgången.
Incest, myteri och en granne
som runkar till sportnytt.

Svineri, idioti, lurendrejeri.
Och pengarna:
Stålet, degen, papperslapparna
som får världen att rulla runt
i sin egen skit
och falla rakt ner
i ett stort svart hål.
På en och samma gång…

Till sist jag.
Som sitter här
på världens mest multinationella
restuarantkedja.
Dålig smak…
äger jag.

Förbannad på allt,
all above.
Tänkande alla dessa tankar
kanske enbart för att
de dränkt
min hamburgare
i överdrivna mängder
med ketchup…

Bland kråkor och permobiler.

Vaknade av en kraxande kråka i förmiddags. Satte mig upp i sängen. Somnade om sittande när den tystnade och vaknade upp igen när den åter satte igång sitt dödskraxande. Det är fan ingen sångfågel.
Nu sitter jag här vid köksbordet och försöker njuta av en kaffe och en cigg, men jag fick precis en nysattack. Dödskråkan är tillbaka.

Jag käkade frukost framför tv:n. Såg på något engelskt program om ett ålderdomshem.
En gubbe blev glad när han fick tillstånd att köra permobil. Han planerade att besöka fredagspuben oftare och meja ner folk som gick i vägen för honom. Permobilen rörde sig kanske i två kilometer i timmen.
En annan tant stod redo vid ytterdörren med alla sina ytterkläder på sig. Hon ville hälsa på sin mor och och sin bror och sin syster, men sa att hon inte fick trots att hon lovade att inte stjäla någonting på vägen. Här någonstans började hon gråta. När hon fick frågan var hennes familj bodde svarade hon att de bodde i närheten, under jorden, på en kyrkogård. Sen undrade hon var det var för slags straff det var att få leva när alla hon kände var döda. Eftersom kamerateamet var med, vad jag antar, fick hon gå iväg och hälsa på gravarna. I slutscenen såg man ryggen på henne och någon rosaklädd personal promenera iväg.
För ibland går det inte att låta bli att undra, när det visas sådana här realityprogram, hur det egentligen ser ut när de stänger av kameran.
”Så, nu har de stängt av kameran. Nu vänder vi och går tillbaka till ditt rum igen så du får sova.”

Oooaatjooo! Detta kan ha varit den sista nysningen för stunden.
God bless me!

Ett besök hos platsförmedlare Peter.

Jag skulle ju berätta om när jag var på arbetsförmedlingen sist. Var som sagt där i Onsdags.
Har aldrig tidigare möts av en sån tom Arbetsförmedling tidigare. Jag välkomnades av tre platsförmedlare samtidigt i éntren. De slogs om mig. Vem som skulle få äran att ta hand om mig. När en utav dem till slut ”snodde mig” och vi gick iväg till hans kontor hörde jag bakom ryggen hur en kvinnlig arbetsförmedlare mumlade:
”Jaha nu tog han den enda kunden.”
Jag hade gått dit för att skriva in mig. Igen. Jag hade blivit avskriven som arbetssökande av misstag. Ett misstag kan till exempel innebära att man har glömt att skicka in ett brev i tid där arbetsförmedlingen frågar om man vill stå kvar som arbetssökande trots att man aldrig påstått att man inte vill stå kvar som arbetssökande…
Han presenterade sig som Peter och bad mig att sitta ner. Han började ställa frågor om vilka jobb jag sökte och hade sökt, samtidigt som han knappade loss på sin dator. Mellan varven sa han till mig att vänta lite så han kunde knappa klart. Jag satt där och väntade lite. Sen frågade han fler saker och knappade lite till.
Jag sa till honom som det var. Att jag har fastnat på mitt jobb. Att jag mest söker utbildningar och att jag inte vill jobba mer som personlig assistent. Jag berättade vilka utbildningar jag hade sökt, eftersom han frågade. Han gav mig lite handfasta tips att tänka på, som var ganska okej när man ska söka och välja utbildning. Han frågade vad jag ville bli. Vilket jag tyckte var en ganska djärv fråga till en klient som är 41 år gammal. Jag sa till honom att jag kunde tänka mig att bli lite allt möjligt. Gå en utbildning som leder till ett jobb som det känns allright att gå till. Utan att vomera.
Jag tillhör den del av min generation som inte behöver självförverkliga mig själv eller skratta ihjäl mig på mitt jobb. Det gör jag bra på egen hand. På min fria tid. Jag jobbar, kniper käft och gnäller inte över att jobba. Jag bara gör det, så länge det inte tar livet av mig. Det finns nämligen en huvudanledning till att jobba. Ty, att tjäna så man klarar sitt uppehälle och kanske där utöver. Något som verkar glömmas bort ganska ofta. Dock, kanske inte som personlig assistent. Eftersom jag har fastnat på mitt jobb.
Just det där att jag hade fastnat på mitt jobb fick HONOM att fastna lite grann.
Han slutade knappa på datorn och tittade på mig. Sen sa han:
”Du ska vara glad att du har fastnat på ett jobb, just som personlig assistent.”
Jaha? tänkte jag.
”Det finns många värre jobb att fastna på!”
Jaha? tänkte jag igen och började tänka ut jobb som jag inte skulle vilja fastna på. Hmmm… Latrintömmare kanske?
Han avbröt mig i gissningsleken och började rada upp jobb som enligt honom själv verkade vara förenade med total ångest och död att fastna på.
”Tänkt dig att fastna på ett lagerjobb till exempel. Resten av ditt liv?!”
”Jooo…”, sa jag och tänkte efter eftersom jag har haft en del lagerjobb genom tiderna.
”Eller som städare.”
Jag sa ingenting. Han tittade plötsligt ner i bordet och sa med låg och ledsen stämma, så det knappt var hörbart:
”Eller som platsförmedlare. Det är heller inte så roligt alla gånger ska du veta…”
Jag trodde inte mina öron riktigt. Han gaskade upp sig ganska fort. Harklade sig lite för att välkomna mig tillbaka i rummet efter att få ha tagit del av hans svåra värld.
Han gav mig lite mera tips om utbildningar för att släta över den lite märkliga stämningen som pyrde på kontoret…
Vi skakade hand och jag tackade honom och lämnade honom i hans kontor med en osäker känsla av vem som egentligen hade fastnat på sitt jobb.
Jag eller Peter Platsförmedlare?

Vitvinshaggan.

20131117-174011.jpg
Satt och drack en kaffe på den lokala krogen Foxes för en stund sen. Ett av de få ställen som har infravärme så här sent på året. På andra sidan gatan stod de här hundarna bundna. Inne vid baren satt en trashig vitvinshagga. När jag hade suttit en stund började schäfern skälla. Tillslut stod den rakt upp på bakbenen och ylade som en varg. De måste alltså stått där en stund. Jag vände mig om och tittade in i baren och hon satt där med ett nytt vinglas. Hur länge hade hon tänkt att ha hundarna bundna där ute? Jag blev förbannad och gick in och sa till vitvinshaggan att hennes hundar grät efter henne. ”Njaa… Gör dem”, svarade hon och lade huvudet på sned som om det var det gulligaste hon hade hört. ”Jaaa, det gör dem”, svarade jag så långsamt och med så bullrig mansröst jag kunde och spände ögonen i henne. Hon rallade sig ut till sina hundar.
Jävla människor. Jag tycker fan det är loserartat. Jag säger inget om att supa ner sig eller att dricka för mycket. Det vore löjligt. Speciellt om det skulle komma från mig som sköjar till det ordentligt mellan varven. MEN, jag har bara mig själv att ta ansvar över. Har man däremot ansvar gentemot andra varelser eller människor, då får man fan ta det också. Man binder tillexempel inte sina hundar vid en stolpe ute i kylan och sitter och baaalar i sig vin i timmar och låtsas om som man inte har några hundar. Eller till exempel går ut med sin son eller dotter på krogen och blir packad som förälder, så ungen själv är tvungen att hålla sig nykter och sitter på sin vakt och får skämmas inför sina vänner för sin fulle och pinsamma morsa eller farsa. Det är så jävla looserartat. No excuse, så att säga. Bit i det svinigt sura äpplet och ta ditt ansvar. Jävla klena ursäkt för människa.
Våran familj har alltid varit förtjusta i att tillexempel gå ut på restaurang. Både min mor och far har varit ganska glada i alkohol. Min farsa har haft det kämpigt med alkoholen hela min uppväxt och de senare åren var han fullfjädrad alkoholist. Det ska dock sägas att varje gång vi har gått ut med familjen så har jag aldrig upplevt att mina föräldrar har urartat och hällt i sig som svampar. De har varit glada och runda, vi har haft roligt. Druckit, skrattat och ibland dansat. Dock aldrig så att det har tagit skada eller så att man har fått skämmas. Vid dessa tillfällen har de tagit sitt ansvar och hållit tillbaka. Varit föräldrar precis som man ska vara.
Hemma, vid andra tillfällen har det ibland varit annorlunda. Alltså för mycket dricka. Speciellt då när det gäller min egen farsa. Och det lovar jag, för den som inte upplevt det, att det är tillräckligt illa.
Kanske därför jag ryser och mår kass när jag ser scener som dessa. Jag tycker som sagt inte att det finns någon ursäkt.
Det är inget annat än ren och ram tragisk egotrippad looserstyle!

Stormen St. Jude.

Sitter i köket och dricker kaffe. Inväntar den stora stormen St. Jude. Var nere på stan innan och gjorde lite ärenden, med en betongkeps på hodet efter gårdagens skojigheter. Var jag än gick hörde jag folk prata om den antågande stormen. En tant sa till en annan tant att hon tyckte det hela var lite spännande. En annan gubbe sa att det kanske inte blir någon storm. Vi kanske behövs ruskas om lite i detta land lite. Om det behövs i form av en storm vet jag inte. Det häftigaste vi har är Alexander Bard i rutiga kortbyxor. Och han är ju inte så häftig om du frågar mig… Nu tror jag fan vindstyrkorna tilltar här.
Jesus vad full jag blev igår. Fyra öl och det blev storm i hodet. Det blir ju sådär när en har jöbbat helg. Och ingen hade jag att prata med. Det var förödande i mitt översociala tillstånd. Studsade ner vid bordet hos en snubbe på Sejdeln som jag inte hade träffat på några år och bjäfsade ner honom och hans kompis. De såg besvärade ut och gick efter en stund. Sen gick jag avslutningsvis till Publik. Där satt några snubbar i baren som jobbar på Pustervik. Jag bröt mig in i deras diskussion om musik, men de vände snart ryggen åt mig. Jag klandrar dem inte.
När Gudrun härjade och jag satt hemma hördes det massa smällar med jämna mellanrum. Jag undrade såklart vad det var. Dagen efter när jag gick ut låg det krossade takpannor överallt på gatan.
Jag var och handlade på Willys innan. Nu har jag bullat upp med mat och godis som om St. Jude aldrig kommer att ge sig av.

Chalmerister.

Käkade på en pizzeria på Chalmersområdet idag. Eller där alla chalmerister bor. Det var fullt med bakfulla och högljudda chalmerister därinne. Så långt ifrån en harmonisk miljö man kan komma. Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag bestämde mig för att äta där. Fyllehistorier behandlades. En kille berättade om hur en tjock tjej hade försökt stöta på honom. Vilket tydligen var väldigt ångestartat Någon berättade en historia om nakenhet och sprit. Ord som hora och tattare dök upp mellan varven. Inget vidare med andra ord.
Pizzan var helt enormt stor. Och torr. Bearnaisesåsen var vattnig.
Jag tryckte stressat i mig pizzan och drog i våld därifrån.

Precis mitt i natten.

Det här en fin värld, elller hur?
Jordskalet är bara halvt sprucket i ångest, och det finns knappt någon luft att andas och ozonskiktet är lika tunt som ett brakväder från röven. Jag bryr mig inte.
Och de som har vad de har, har inte rätten till vad de har för de har tillförskansat sig vad de nu har från de som inget hade och ännu mindre har. Kvar. Folk är ledsna. Fula. Skeva i truten. Jisus kliar sig i hårbotten.
Men världen är vacker mitt ibland det… om man tittar en stund. Det trillar blad från träden som skaffar nya löv (de finns i olika färger) inför nästa vår och inför människor som varken ser eller bryr sig… samtidigt som folk visar sitt vidrigaste innersta och minst intelligenta från ett huvud som lever i ett TV-program som tillrett den bästa soppan i denna doobidoovärld. Folk är glada. Med raka, perfekta léenden. Satan kliar sig på pungen.
Jag blir mörkrädd, men det är inte mörkret som skrämmer mig. Det är något annat.
Normen som försöker vara normal, att jag blir kallad för schysst kille i min sämsta stund, att världen lunkar på i ett taskigt tempo med sin dåliga nyuppfunna idé, att jag är full mitt i natten, att min lyckas smed står och super i ett bortglömt gathörn, Peter Jihdes knulliga nuna i fyrans nyhetsmorgon, att jag letar efter min låga som blåstes ut i för stark vind utan att jag la märke till det, just den där kvällen. Just den kvällen blåste det inte. Och nu letar jag mig tillbaka efter den stunden, med utblåst ljus och lykta. Det är mörkt. Jag hittar inte riktigt, men jag letar iallafall
Skit samma. Jag tänkte högt.

Rep och idioti i helfigur.

Har repat med bandet idag. För första gången på tre månader. Fantastiskt kul såklart, men efter en kvart pajade rösten. Hosta så tårarna sprutade. En känsla av att druckit frätande syra och magmuskler som knöt sig. Tryckte därför på lite extra. Hardcore. Rösten började fungera. Sen efter repet, helt slaktad.
Tager en obligatorisk öl nu. På flygarns haga. Satt ett gäng grabbar här bredvid för en liten stund sen . Riktigt biffiga och i min ålder antar jag. Tugget var ganska motbjudande. ”Man kan inte måla över en koskit”, var det första i deras samtal som jag hörde. En av snubbarna berättade om tjej som fortfarande var het trots att hon var äldre. Hennes ben var fortfarande jävligt snidade. Solbrända. Sen berättade han att hon hade tuttar som stod ut och skvalpade lite lagom. Minst 750 (gram då antar jag?!) i varje tutte. Minst 40 000 papp. Brudar som har stora, fräscha tuttar har jävligt mycket gratis. Killar blir kåta när en tjej ser horig ut.
De andra satt och nickade och höll med.
Rätt trist och tröttsamt prat. Vet inte riktigt vad man ska säga. Sicken jävla sorglig och patetiskt filur i helfigur!

Nu ska jag käka fisksuffle hos morsan.