Bates motel och halvdeppig resturang.

Sitter på en grekisk sylta vid kungstorget. En grekeria. Tittar ut över ett dött blött torg. Det hela ser lagom deppigt ut på något vis. Syrran och jag satt här. Sen kom hennes böy. De skulle på bio Jag blev kvar med min halvdruckna öl. Par går på bio. Singlar dricker öl, köper 3-pack fryspizzor och sover ensamma på nätterna. För det mesta. Njae… eller inte. Jag fick följa med på bion om jag ville. Då hade jag dock som krav att jag skulle sitta i mitten och ljudligt prassla med godispåsen, tugga baconsvål (vilket jag aldrig smakat) med öppen käft och hysha till dem om de stör mig i filmen.
Igår fick jag och syrran den briljanta iden att gå och ta en öl på Apple hotel i munkebäck. Hon har aldrig varit där trots att hon har bott i området i åtta år. Hade dessutom hört av en snirkelmustaschprydd kompis att det skulle finnas en hotellbar i källaren med ångestladdad 70-talsinteriör. Den existerade såklart inte. Istället tog vi en bärs i matsalen. Klockan var middagsdags. Folket vällde in in till buffen. Publiken var knappast de slipsklädda. Det var mjukisbyxor och crocks. Hängmagar, immiga glasögon. Portionerna som togs var nåt i hästväg. Folk låg och sov överallt i foajens soffor. Som en campingplats, fast inomhus. På innergården fanns en pool som kunde varit rekvesita i en skräckfilm. Omgiven av tvåvåningsannex, the american style. Sjuk ångest hela stället. Vi nöjde oss med en bärs. Sen blev det pizza och Fasadklättraren.

Har tillslut växt ur min sammetskavaj som jag köpte 1995. Den spänner över axlar och armar så man blir galen. Eftersom jag aldrig växte till mig i tonåren har jag äntligen gjort det vid 39 års ålder. Fantastiskt.

En lägesrapport.

Huvudet bränner. Kinderna hettar. En tving har skruvats åt en bit strax ovanför vänstra örat.. händerna darrar. Den stenhårda uppblåsta fläskfilemagen är platt. Punka.

Någon frågade mig om jag var trött. Fan, ser jag så trött ut. Tyckte nämligen jag såg sjukt pigg ut när jag tittade mig i spegeln. Jesus han skulle bara veta…

Snart ska det bli roligare här. Jag lovar. Ska berätta en runkstory.

Ångest, megaångest och ensamhet

Har totalångest idag. Över allt. Mår fruktansvärt. Jag har svårt att sitta still. Rastlös. Jag skakar och fryser. En och en annan panikattack ploppar upp då och då. Med jämna mellanrum. Jag stod precis och läste på ett rispaket hur man kokar ris. I fem minuter. Jag förstod inte. Har för mig att jag har kokat ris nån gång innan. Det har varit för mycket vansinne. För mycket lek med elden. På fler än ett sätt. Själen kan vara på väg att brinna upp. Jag har botat min ensamhet med promenader och öl. Men det botar bara en stund, sen knackar ensamheten trofast på dörren igen. Ensamhet kombinerat med tid är bedrövligt. För tiden finns där hela tiden. Rinner seg som sirap längs köksväggarna. Mina krav på introverta ensamhetsstunder rann av mig för några år sen… det enda jag undrar nu är om jag skattar tvåsamhet så högt, varför har jag inte vårdat den bättre?

Läste lite här och där i min blogg igår. Såg ut som jag hade ett mer tjosan och fräsigare liv då. Kan mer handla om att jag bara skrivit ner de dagarna det tedde sig så och utelämnat resten.

Kärleksvisa av Allan Edwall

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skratta åt, vi skratta åt.