Magen.

Har satt på mig en tajt t-shirt som inte var så jävla tajt förra sommaren. Allt för att motbevisa faktumet att jag skulle blivit fet om magen. Exprimentet känns misslyckat. Den tajta t-shirten får sitta på ändå. Den kanske töjer sig efter lunchen som strax ska intagas.

I början när jag och min förra tjej träffades ändrades min ämnes omsättning drastiskt. Efter ett par månader hade min mage blivit större. Jag tror hon hade någon slags lugnande effekt på mig. Sen, ju tristare vårt förhållande blev ju mer ölmage fick jag. Efter att det tog slut för ett år sen har den hängt med som en trogen vapendragare. Mjuk och trygg. Då och då nästan helt försvunnen. Sen är magen plötsligt där igen. Stenhård, uppblåst som en födelsedagsballong.

Fuckin Åmål och igenkänningsfaktorn.

Såg på Fuckin Åmål på jobbet för en stund sen. Fantastisk story och dialog i den filmen. Jag antar att de flesta kan känna igen sig i nån karaktär eller situation att det är jävligt svettigt mellan varven att växa upp.
Annars vet jag inte riktigt. Verkar ju vara en viktig känsla för människor att ”känna igen sig i film”. ”hög igenkänningsfaktor” kan det stå i en filmrecension eller på filmens omslag. För vem då? ALLA människor som tittar på filmen?
Tror knappt aldrig det har hänt att jag har känt igen mig i en film. Låter kanske helt efterblivet. Kan ju också ha att göra med att jag aldrig tänker i de banorna eller att jag mellanåt verkar vara född för att sätta mig på tvären gällande massa dumheter som människan lyckas komma på.
Däremot händer det ibland när jag lyssnar på sångtexter.
Naturligtvis mer sällan än ofta.