En räkmacka på Ljungans.

Jag har precis unnat mig en räkmacka på Ljungans. Jag känner mig nu lite körig i magen. Har hört att man kan bli körig i magen om man håller sig borta från majonäs en längre tid, och sen plötsligt äter det. Magen blir med andra ord helt ledsen.
Det sitter ofta äldre ensamma män här. Sträckröker och löser korsord.
Hälsade precis på en gammal lassasino-buddy. Han kom gående med en donna och en dubbel barnvagn. Dubbel utdelning.
Om man kommer att tänka på någon som man inte har sett på länge, alltså man undrar var den pajsaren har tagit vägen, så är detta ofta svaret. Kanske oftare enkel utdelning än dubbelvagn med dubbel utdelning.
Själv får jag nöja mig med en räkmacka och en kaffe. Åtmindstonde för tillfället…
Sitter just nu och beskådar en snubbe som står och applåder ute i korsningen. Hans kompis eller vad jag misstänker är snubbens personliga assistent föser tillbaka honom till trottoaren. Alldeles nyss klev han ut i gatan och blockerade två bussar genom att sträcka ut händerna. Assistenten sprang ut och hämtade honom och föste tålmodigt tillbaka honom på trottoaren igen.
Tålamod är a och o när man är personlig assistent.
Nu dyker snart min morsa upp. Vi ska ta en promenad.

20130825-135035.jpg

Kanske, kanske, kanske.

Hade räkkväll hos morsan igår. Hade bara sovit två timmar natten innan. Och sen jobbat. Var trött och fumlig i kroppen. Morsan tyckte jag var bullrig. Det kanske jag var.

Haft en väldig baksmälla idag. Jag kanske förtjänade det. Duschade i liggställning i badkaret i 45 minuter. Somnade om och vaknade klockan fyra på eftermiddagen. Ätit en pizza. Tror min nya favoritpizza är calzone. Jag har lite ont i halsen och fryser lite grann. Kanske håller på att bli sjuk.

I övrigt har det inte hänt någonting idag. Kanske lika bra.

Poetens glansdagar.

Jag flyttade till Göteborg när jag var 26 år. Jag har nu bott här i femton år. När jag flyttade hit började jag på folkhögskola. Jag tröttnade ganska fort. Mådde halvkass och tyckte folk på skolan var efterblivna. Jag gick dit kanske två gånger i veckan. Resten av veckans dagar försov jag mig, vilket resulterade i att jag inte gick dit.
På eftermiddagarna åkte jag in till stan och satte mig på något noga utvalt fik. Skrev dikter och drack kaffe och rökte massa cigaretter. Jag avverkade ett nytt cafe per eftermiddag, som jag inte hade besökt innan. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag hade besökt stans alla fik. Jag skrev och jobbade plikttroget på mina dikter 3-4 timmar per dag. Jag var motiverad och inställd på att bli en stor nutida skald och blev så småningom publicerad i några antologier. Jag hade en del uppläsningar. Efter ett antal år till, lagom till att språket blev ett eget språk och berättartekniken blev skarpare, så fick jag sakteligen mer och mer skrivkramp. Det som utlöste det hela totalt var ett brev från Birgitta Stenberg. Hon hade suttit med i Ordfronts jury för den årliga debutanttävling för poeter. Hon hävdade att jag skulle vara en av de fem vinnarna. Så blev det inte…
Efter det följde några vansinnesår med krog och arbetslöshet, utstämplad a-kassa och regelbundna besök hos socialen, men det är en annan historia.

Det ligger ett nostalgiskt skimmer över dessa år som strävande poet. En ny stad. Ung och ostoppbar. Fullt medveten om att ha valt ”den svåra vägen”. Vilket i sig eldade på mig ännu mer.

Därav denna blogg. Viljan och behovet av att uttrycka sig finns fortfarande där. Kanske inte som en eldkastare. Mer som en brasa där glödande föremål hoppar ut på mattan mellan varven.

Öl och en dokumentär till.

Ölrunda i Vasastan med Maja igår. Vi drack kaffe först, men insåg ganska snart att det var rätt trist. Cheers, Källarn och skål. Det verkar vara en ny trend från vakter och bartenders att fråga hur många öl Johan har druckit. Det brukade aldrig hända förr. Bad bartendern att sluta sköja med mig. Då gav han mig tillåtelse att dricka en öl. Promenerade hem trots att det gick bussar fortfarande. Satt på en bänk och lyssnade på musik innan jag fortsatte promenaden hem.
Idag: Huvudvärk och körv och pommes till brunch. Fika hos syrran. Fläskfile hos morsan. Kom även på ett otroligt bra inlägg jag skulle skriva här. En halvtimme senare hade jag glömt bort vad det var för bra inlägg jag skulle skriva. Blev det här istället.
Jag har även sett en dokumentär till. Bombay beach. Fantastiskt bra. Ska nu se en dokumentär om Carl-Ivar Nilsson. Jag känner mig helt enormt upplyst som människa.
Jag kanske aldrig mer behöver gå utanför dörren mer, eftersom världen finns i mitt vardagsrum.

En dokumentär.

Såg lite på en dokumentär när jag käkade frukost idag. Jobbcoacherna eller nåt liknande hette den. Helt vidrigt. En tjej som max var 25 år var coach på någon arbetsförmedling någonstans  i landet för en grupp med arbetslösa ungdomar. En av snubbarna där som var i samma ålder som coachen var av mer ifrågasättande natur. Han konstaterade bland annat något liknande:
”Idag så knuffar sig folk fram. Man ska alltid tänka på sig själv i första hand, blir det något över till något annan, är väl det okej. Om inte, så är det inget att bry sig om.”
Coachen blev påtagligt irriterad, varpå hon replikerade:
”Ja, se dagens ungdomar.”
Killen nöjde sig inte där utan påpekade att de bägge två troligtvis var i samma åldersgrupp. I nästa scen satt han inne på hennes kontor. Hon sa till honom att hon redan under första mötet hade märkt att han var väldigt negativ och att hon nu efter sex möten vägrade att dras ner i hans svarta hål(???). Sen berättade hon att man måste lära sig att bita sig i tungan. Det tillhör vardagen.
”Till exempel när jag är i lunchrummet och andra diskuterar, ger jag mig inte in i diskussionen. Jag lyssnar. Om någon tilltalar mig och undrar vad jag tycker svarar jag lite försiktigt, men säger inte rakt ut vad jag tycker….”
Här stängde jag av TV:n. En befogad fråga hade varit om hon även hade suttit tyst om diskussionen hade handlat om rasism eller sexism eller liknande? Och om hon nu hade blivit tillfrågad hade hon ändå inte sagt vad hon tyckte?
Sen tycker jag det är väldigt fascinerande och aningen sorgligt att ett ifrågasättande, vilket borde vara ett sundhetstecken, oftast uppfattas som att man är negativ, när det egentligen betyder att man inte sväljer allt med hull och hår. I hela grundskolan brukade man vara en jobbig och krånglig elev om man ifrågasatte saker. Det, samtidigt som man uppmuntrade till att man skulle ha diskussioner i klassrummet. Jag var väl ofta den jobbiga, krångliga eleven. Idag får jag mellan varven höra att jag är negativ. ”Gud vad du är negativ Johan!” Det är vid de tillfällen när jag ifrågasätter något eller talar om vad jag tycker….