Kul filur i helfigur.

Om man först dricker några bärs och sen bestämmer sig för att avsluta kvällen på krogen med en pizza och en sista öl blir man såklart knockad…
Om man efter hela detta kalajs går på dass och sen står vid tvättstället och får syn på sig själv i profil i en helkroppsspegel lägger man plötsligt även märke till något helt annat.
Man ser precis ut som en attraktiv kvinna med kurvor. Dock med en stor skillnad. Kurvorna sitter på helt fel ställen: Magen poffar ut. Huvudet dinglar framåt. Axlarna slokar. Man får en degig, kuvad hållning.
Om man dessutom har en polo på sig som satt så bra innan man gick hemifrån, förstärker det nu intrycket av att ens bästa dagar är för evigt förpassade till gråa dagar. Toppar man dessutom hela denna skönhet med en svart stickad mössa på knoppen ser man ut som man promenerar runt under permis från närmaste dårhus.

Julklappar och Sejdeln.

Har varit runt och kollat julklappar. Runt järntorget och Linnè. Tänkte att julhysterin och kommersens dårskap inte nådde hit på samma vis. Jag hade rätt. Tyvärr hittade jag ingenting. Brukar ju alltid handla hela junket dagen innan julafton, och sen efteråt, när man svettats runt som en tok brukar jag sätta mig och ta några bärs.
Förra året minns jag att jag drabbades av otrolig ensamhetsångest när jag skulle gå och dricka några öl efter klappinköpen. Träffade Emma och hennes syster på Andrum av ren slump när jag gick förbi och var på väg till Ölrepubliken. Tjatade på dem att dricka bärs med mig. Det gick inget vidare. Jag gick till Ölrepubliken själv. Där satt stora sällskap och hade trevligt. Ringde alla jag kunde komma på medan jag svepte två bärs. Sen gick jag hem.
Förrförra året har jag för mig att jag blev full efter julklappsinköpen. Tror att det finns något inlägg om det här på bloggen. Vill minnas att påsarna svingade runt som väderkvarnar när jag begav mig hemmåt. Varför pratar jag om det här förresten? Som en gammel man som sitter och minns sina julklappsinköp genom åren… Det liknar ju cirkus!

Tar en bärs på Sejdeln nu. Firar att jag inte hittade några julklappar.
Alkisarna har med råge hittat tillbaka till Sejdeln nu när Galliano har bommat igen. Baren är fylld. Det pratas enormt mycket julmat. Plommonspäckad karré och julskinka och allt annat gött man kan frossa i sig. Det pratas mycket julafton överhuvudtaget. Troligen med en hel del ångest inblandad.
Jag och syrran blev inbjudna till julbordskvällen på Sejdeln för flera år sen. Av någon anledning kunde vi inte gå. Stammisarna stod för att göra maten. Var här den kvällen då de satt och planerade vad som skulle vara med på menyn. Vem som skulle tillaga vad hemma i sina egna kök och sen bära ner det till sejdeln. Diskussioner utbröt om vad som skulle vara med på julbordet och inte. Tror de höll på att bli packade. Det var någon som tyckte att en viss rätt skulle vara med. Det blev vilda protester i stil med att den rättjäveln hör inte hemma på ett julbord osv. Detta kontrades med att i så fall har fan inte köttbullar och skinka på julbordet att göra heller. Sen var diskussionen igång på allvar. Det hela urartade ganska rejält med att folk stod och vrålade på varandra. Personangrepp delades ut. De argaste gick ut och rökte för att lugna ner sig. Bartendern gjorde allt för att medla. Alla lugnade ner sig till slut.
Julbordet hade tydligen blivit ett riktigt lyckat klafs och slafsgalej som hade urartat ”precis lagom”.
Nej, för bövlars! Får dra hem snart tror jag.

Eftersom jag inte hittade några julklappar funderar jag lite på att ta med mig en tiggare hem. Lägga i en flyttlåda och slå in lådan i trevligt tomtepapper och ge till morsan i julklapp. Hon är ju lite ensam ibland och tiggaren är kanske hungrig. Morsan lagar god mat och bor i en ganska väl tilltagen trea och hon kan nog offra ett rum. Kan bli hur bra som helst.
Det här kanske var det dummaste jag sagt på länge. Jag sköjade ju bara lite grann. En del människor hävdar ju att man får skämta om vad som helst. Det gjorde jag nu.
Fan vad fräckt!!!

Munro, Buck och gurka.

Tänker ibland att jag kanske borde skriva på något annat än den här bloggen också.
Tänker att jag kanske borde skriva små längre noveller eller större kortare noveller. Använda betraktelseförmågan som ni ser här. Och jag ser där. Innan jag skriver ner det här, och ni läser det här, nåväl för helvete!

Läste lite ur Munroś bok som de säljer lite överallt. Aldrig läst något med henne innan. Kanske jag har en hel värld framför mig, som de säger. De där recensenterna och kritikermöngolöjderna. Otroligt fint och kortklippt språk iallafall. Inte ett onödigt ord att plocka bort.
Kan känna en viss sorg att Bukowski blev i många fall missförstådd. Mest tagen för fitta och knulla samtidigt som hans enormt talande, direkta och många gånger vackra språk aldrig nådde fram. Läs någon av hans diktböcker. En direkt käftsmäll från gatan eller från lakanen när kärleken skriker som högst. Och många andra tidlösa trubbels som vi fajtas med än.

Min polare Johnny tycker jag ska skriva nåt mer förutom bloggen. Petra tycker jag ska skriva krönikor.
Jag funderar lite, tänker att jag kanske skriver en inköpslista på Willys där det står:
Inlagd gurka
Vanlig gurka
Utlagd gurka
Hej baberibbagurka!
Skev gurka
I said yeäh gurka!

Nordstan, kontinuitet och all mat på samma tallrik.

Tar en bärs på biskopens arm efter att ha promenerat runt i Nordstan och kollat runt efter julklappar. Det var bara halvvidrigt där inne idag.
Precis i nordstadens mitt, i krysset, i Nordstans anus stod en jätteskäggig gubbe i toppluva och basunerade ut sin livshistoria. Han ropade ut saker som att han hade varit alkoholist hela sitt liv. Jag väntade lite på att de kristna budskapen skulle dyka upp som fallande knivar och att han äntligen hade hittat den smala leriga stigen till herren. Det uteblev. Istället berättade han var han hade supit i sina dagar.
”Den där jävla långgatan förstörde mitt liv!”
”Och alla de där jävla krogarna!”
Jag väntade på att han skulle börja rada upp ställena. Det gjorde han tyvärr inte. Jag gick förbi och vände mig om. Efter ett svep med blicken insåg jag ganska fort att inte en enda människa stod och lyssnade på hans livshistoria och att han sket lika mycket i vilket. Lite som en alkoholiserad Forrest Gump.

Tappade bort lite av kontinuiteten att skriva här på bloggen tror jag. Om jag ska vara ärlig blir jag faktiskt lite småblyg vissa korta perioder, för att skriva här. Händer rätt sällan. Tänker att jag kanske horar ut min själ ibland och att jag drunknar bland alla andra som horar ut sin själ överallt. Ett släng av plötslig kass självkänsla infinner sig och passerar lite som en snabb förkylning. Sen är jag redo att själshora igen.
Nu lät jag ju nästan som om jag var med i SVT:s program sommarpratarna. Alltså det där programmet där det sitter fyra sommarpratare vid ett runt bord mitt i den vackra sommaren och bara vältrar sig i ångest.
” Gud vad starkt att du pratade så öppet om din svårartade ångest”
”Ja, det var svåååårt!”
” Men så himla starkt av dig när det är så svååååååårt!”
”Oooooh, nej det var inte så farligt. Men det var svååååååårt!!!”
Helt vidrigt program om jag får säga det själv.

Igår var jag och käkade på 7:ans gatukök. Jag var ganska bakfull. Klockan var bara halvett på eftermiddagen. Ibland när jag är bakfull är jag lite rädd för att jag ska se konstiga saker hända. Igår hände det redan på 7:ans. Genom redan menar jag var ganska nyvaken när jag satte mig där och åt vad jag tyckte var ett otroligt stort meal. En 150 grams cheeseburgare med pommes och dryck.
In kom en snubbe som verkade lite lite uppstirrad och manisk. När han fick frågan om han ville ha allt på hamburgaren, formligen skrek han ut att han ville ALLTING!
Sen gick han och valde ut ett bord. Han hade med sig en påse som han lade på stolen. Sen la han hela sin kroppsvikt på påsen så ALL luft pös ut. Han tog av sig sin ganska väl tilltagna jacka och gjorde likadant. Tog död på jackans luft med sin kroppsvikt. Sen började han gå och hämta ketchup som man pressar ut i de här små formarna. Han ställde ner en form med ketchup på sitt bord. Sen gick han och hämtade nästa. Christ, tänkte jag. Han kommer aldrig sluta. Och jag är bakfull. Och kommer snart börja se rosa elefanter flyga runt i åttor. När han hade hämtat fyra formar som han radade upp enormt symmetriskt var han nöjd. Sen var maten färdig. De ropade från luckan. Han sprang dit. De frågade honom (lite okänsligt kanske) om han skulle äta allt själv och han svarade JAAAAA!!! När han satte sig bredvid mig med sin bricka med mat förstod jag personalens fråga. På brickan låg det två stycken 200 grams hamburgare med bröd. Med allt på så klart. Till detta hade han beställt dubbla portioner pommes frites. Läsken var såklart den största. Han började med att sticka ner pommes efter pommes ilsket i form ett som stod längst till vänster. När form ett var slut gick han över till form två, men det har ni väl såklart fattat redan.
Jag kände på något vis att jag var klar. Jag reste mig och gick.

Och nu måste jag göra samma sak igen. Resa mig och gå alltså. Och åka hem. Annars blir det ju cirkus av alltihop, men det har ni ju också fattat såklart.

God jul, osv

Från förmiddag till morgon.

Vakna upp.
Knäckebröd.
Duscha.
Eftermiddagskonsert i Annedalskyrkan.
Häng med siss.
Bärs och kattsköjare.
Ett snabbt hejsan till Ed på en bärs.
Fest hos Peter.
Sköjeri, sköjera.
Fidelo, fidelej.
Ananas flyger genom köksfönstret.
Beställd taxi.
En missad taxi hem.
Gräl.
En ny taxi hem med ett drygt svin till chaufför.
Föck off vad hungrig jag är.
Sova.
God natt.
Fotot är från Peters party. En ganska behaglig och smågemytlig fest

20131215-051949.jpg

Everything must go.

I hopp om att kunna släppa sitt förflutna och börja ett nytt liv efter att ha förlorat både frun och jobbet säljer en dyster alkoholist allt han äger på en gårdsloppis.
Med den titeln och handlingstext kan det ju inte bli annat än en bra film. Nåväl, har bara sett hälften av rullen än. Jänkarna är faktiskt jävligt duktiga på att göra lite mindre, lågmälda filmer. Blir som en totalkontrast till Hollywoodschabraken.
Känns annars som det är väldigt mycket film nu och väldigt lite sköjeri på krogen för tillfället. Det är ju bra för nerver och lever bland annat. Att hitta en tjej i soffan eller under täcket känns lite mindre troligt.
Gick upp tjugoöver fem i morse. Är tröttare än dig. Kan tänkas vara så att munnen har varit öppen större delen av denna dag.
Nu måste jag se färdigt filmen.

Bland kråkor och permobiler.

Vaknade av en kraxande kråka i förmiddags. Satte mig upp i sängen. Somnade om sittande när den tystnade och vaknade upp igen när den åter satte igång sitt dödskraxande. Det är fan ingen sångfågel.
Nu sitter jag här vid köksbordet och försöker njuta av en kaffe och en cigg, men jag fick precis en nysattack. Dödskråkan är tillbaka.

Jag käkade frukost framför tv:n. Såg på något engelskt program om ett ålderdomshem.
En gubbe blev glad när han fick tillstånd att köra permobil. Han planerade att besöka fredagspuben oftare och meja ner folk som gick i vägen för honom. Permobilen rörde sig kanske i två kilometer i timmen.
En annan tant stod redo vid ytterdörren med alla sina ytterkläder på sig. Hon ville hälsa på sin mor och och sin bror och sin syster, men sa att hon inte fick trots att hon lovade att inte stjäla någonting på vägen. Här någonstans började hon gråta. När hon fick frågan var hennes familj bodde svarade hon att de bodde i närheten, under jorden, på en kyrkogård. Sen undrade hon var det var för slags straff det var att få leva när alla hon kände var döda. Eftersom kamerateamet var med, vad jag antar, fick hon gå iväg och hälsa på gravarna. I slutscenen såg man ryggen på henne och någon rosaklädd personal promenera iväg.
För ibland går det inte att låta bli att undra, när det visas sådana här realityprogram, hur det egentligen ser ut när de stänger av kameran.
”Så, nu har de stängt av kameran. Nu vänder vi och går tillbaka till ditt rum igen så du får sova.”

Oooaatjooo! Detta kan ha varit den sista nysningen för stunden.
God bless me!

Öppen käft.

Har precis jobbat i tolv timmar. Är helt söndertrashad i hodet.
Min brukare har sett två Matt Dillon filmer idag. Vet inte riktigt vad jag tycker om honom som skådespelare. Han är både okej och lite som ett mähä på en och samma gång. Tror det kan ha att göra med att han har munnen öppen väldigt ofta. Även när han inte pratar eller äter.
Undrar själv om jag har munnen öppen ofta. Ikväll är den nog öppen nästan hela tiden eftersom jag just nu är ett helgjutet mähä.
Äh va fan, jag säger god bajos!

The Queen & The Prince.

20131210-190121.jpg
Har gått en promenad. Längs Avenyn och Vasagatan. Mörkt och fuktigt. Sen tröttnade jag på att promenera.
Nu sitter jag på the queen och dricker en bärs. Tv-apparater överallt på väggarna. Fotboll var man än vrider skallen. Sportkommentatorn är helt rosslig i rösten. Förstår inte riktigt varför jag gick hit när jag hatar sportbarer.
Förutom ett original som tydligen heter Anders vilket jag har förstått av bartendern, är jag ensam gäst här inne. Varken jag eller Anders följer fotbollen. Originalet Anders har basker, glasögon och ytterrock på sig och sitter och läser tidningen och mumlar ibland något på spanska för sig själv. Ibland ropar han till bartendern att han vill ha en helstekt gris på bordet. Ibland tänker jag att smärtgränsen för vad som förefaller helt normalt är ganska hög…

Har nu flyttat över benarslet och svällhodet rakt över gatan till Cheers. De spelar Purple Rain med Prince nu. Kom ihåg när jag var tolv år. 1984. Vår familj var först i hela området med kabel-tv. Music Box och Sky channel. Jag var tagen av den där låten och videon. Det kändes inte helt okej eftersom det inte var hårdrock. Speciellt slutsolot och prince ”oh-ande” i slutet av låten . Det kändes äkta och som han var helt ledsen på riktigt. Samtidigt tyckte jag han verkade, lät och såg helt knullig ut på något vis. När det gäller musik, artister och kläder var 80-talet helt enkelt jävligt knulligt. Tjejerna gick runt i tröjor som det stod Boy-toy på. Hade för övrigt en polare i högstadiet som fick ett par mjukisbyxor av sin mormor i julklapp. Hon kunde inte engelska, men tyckte de var fina. På en ena benet stod det BOY TOY med stora versaler. Han kunde engelska och blev väldigt arg varje gång hans mormor påpekade att han aldrig hade byxorna på sig.

Nu ska jag hem till morsan och käka middag.
”Det är Tisdag idag. Då äter jag alltid fisk!” underströk hon lite när hon ringde, som att det var ett faktum som jag fick finna mig i vare sig jag ville eller inte.
”Det är väldigt gott!” lade hon till med samma bestämda ton, som om jag aldrig skulle ha ätit lax med räksås och potatis hemma hos henne innan. Vilket jag har gjort väldigt många gånger.
Själv har jag ingen bestämd pizzadag i veckan. Kanske man skulle ha. Eller inte. Pizzadagarna kommer och går lite som de vill. Som ganska mycket annat i mitt ganska obestämda liv.