Allt mellan allt och ingenting eller om det var tvärtom.

Har hittat ner till Tullen i mitt område. Skyller på att jag ska till mataffären som ligger alldeles bredvid och för att jag är jag. Har inte varit här sen i somras på semestern. Då var jag överförfriskad. Slick och chick efter ett antal för många öl. Jag gick och köpte en pizza. Sen gick jag tillbaka med pizzan och drack fler öl här. Eftersom jag inte fick någon pizzasallad så frågade jag om jag kunde få en morot här. Det fick jag. Den största morot jag har sett. Pizza och morot borde ju vara lika befogat som pizza och pizzasallad.
Sen låg den i mitt kylskåp och krympte i några månader tills det var den minsta morot jag hade sett…

Det här var definitivt inte det jag skulle skriva. Vet faktiskt inte var det var.
Kanske något om tomheten och att allt är ett trick i långa loppet. Dagarna går fortare och fortare. För varje dag som går, så går den dagen lite fortare än den förra. Försök att stoppa den karusellen om du kan.
Mer ovisdomsord till folket, för ni kommer inte hitta något stort och vibrerande svar ändå gällande det som kallas liv och död.
Människor knullar i sina sovrum för att glömma och med viss förhoppning tömma. Mot tidens rymd. I desperation.
Vi äter för att bli mätta eller för att hålla hungern borta. Sover för att orka gå upp dagen efter…och jobba. Pilla sig i naveln. Be till en gud i silkespapper. Bär färglada strumpor. Skit frekvent, så väger du mindre. Greppa efter något som skjuter tomhet och tid framför dig.
Och den frysande, kylskåpskalla vinden vrålar ut sin kyla på varenda gata i den här kalla stan och får våra kinder att spricka.
Den som skjuter Amors pilar siktar dåligt. Eller så är pilarna sneda eller spetsarna oslipade eftersom de aldrig fastnar i röda och köttiga hjärtan. Lilla döden är den enklare vägen och mera tilltalande än den definitiva och en lösning för stunden. Tomheten: en krona av vått dasspapper.

Okej, testade bara min poetiska ådra, som kanske ligger där latent om jag har tur. Ser mig dock som en av de där som har lite tur i den stora oturen…

Ibland blir jag kallad för pessimist och att jag är negativ. Detta stämmer naturligtvis till fullo. Fast bara på ert sätt. Inte på mitt. Jag är nämligen rätt övertygad om att jag flabbar och ler oftare för mig själv än vad ni gör. Jag ser det som ni missar när ni blänger ner i en skärm och delar lite smörja till.
Igår var det kanelbullens dag. Något som man blev upplyst om så man borde blivit på kanelen. Vad som dock inte uppmärksammades var att det även var djurens dag som dessutom firade 100 år. Låt mig fråga så här: Hur många kanelbullar krävs det för att äta upp en hund i Kina? Dessutom skulle jag vilja införa kanylens dag. Eller finns den redan?

All right, all right. Back to the standard bullshit:
Allt är bara roligt. Fantastiskt, för jag älskar världen!
Funderar på om man ska ta en öl till. Fan, jag är på bettet idag. Ett hej baberibba-knull på lofta hade svingat som en raket genom väggen!

Vi ses på Broadway
eller på en nerspydd bakgata beklädd i guld där satan huserar som den mäktigaste manshoran i stan.

Det värsta som kunde hända efter denna briljanta dag hände naturligtvis.
Efter ett par-par-par-öl som gifte sig fint med ett par-par öl till stod jag plötsligt i min trapp och försökte parera en nysattack. En for han hit och en for han dit så det ekade i hela trappen!
-Släng ut den där stökiga fan!
-Vad är det för djävilens liv i trappen?
-Vi försöker få till lugn och ro här!
Utskämd. Förtappad…
Jag kunde likaväl promenerat naken genom stan med en glass i handen ropandes:
Jimmy Bögpung Shalala lala!

En fantastisk helg och en fantastisk morgon i mitt enbart fantastiska liv.

Men herregud vad slut jag är. Det är ju törskarom i hela hodet. En av de jobbigaste jobbhelger på länge. Sitter här och försöker dricka en öl, men jag dör i skummet.
Dessa reser till och från jobbet denna helg har varit hela mardrömmen. Folk gapar och skriker på spårvagnar och bussar. Buffas och knuffas och beter sig. Nej, det är ju de inte gör: beter sig. ”Bete sig för helvete” har man lust att ställa sig upp och vråla.

I morse när jag var i mitt tröttaste tillstånd brakade det in ett gäng kids på vagnen. Jag brukar gilla att sitta och halvslumra på vagnen på väg till jobbet. Klockan var halv nio på morgonen. Och Söndag. Kidsen gapade och skrek och puttade på varann, bytte säten, sparkade på varann. Enormt stissiga. Med lika enorm energi. Hur fan kan man ha så mycket energi på morgonen? De lade sig över två säten var. Upp med skorna på sätena. Sen låg de där och vrålade till varandra. Sprattlade och sjöng. Hela resan…
När en av dem skulle gå av efter några hållplatser studsade alla upp och började sparka på honom och skrek lite charmigt ut frasen: Jag ska döda dig. Allt var på skoj så såklart, men bara jobbigt… Killen vände i dörrarna och började sparka tillbaks, sen sprang han av vagnen.
”Herreguuuuudars!” tänkte jag när jag klev av för att byta till buss. Ge mig det där paketet med tystnad. Ge mig något lugnande. Ge mig en obebodd ö med bara kokospalmer. Låt mig krypa in i en ugnsvarm apfelstrudel.
Jag tänkte att jag får vila lite på bussen. Helt självklart brötade kidsen in på samma buss och knuffade fram varandra i gången medan de ropade: flytta på dig, flytta på dig…
Allright tänkte jag (jag är av tänkande natur), jag får njuta av en cigg i tystnad innan jag går upp till mitt fantastiska och extremt harmoniska jobb iallafall. Hann ta två bloss, sen kom min brukares sambo ut genom porten och talade om för mig hur jag skulle sköta mitt jobb… Är det okej att jag säger upp mig här och nu innan tredje blosset, tänkte jag. En impuls bara, för den här morgonen är något av de mest fantastiska jag har upplevt, och då har jag nästan bara upplevt fantastiska morgnar i mitt fantastiska liv!!!!

Nåväl, nu är jag en fri man. Skall försöka hålla mig i skägget och inte hälla i mig för många öl ikväll och ringa och väcka mamma inatt…och gråta ut.

Skall vara hundvakt till Lukas Imorgon. Han skulle kunna lära upp de där 80 procenten av mänskligheten som är idioter hur man beter sig ute i verkligheten.