En skådespelare.

Jag såg Sagas chef på bussen. Alltså i Bron, serien bron alltså, skådespelaren i Bron som heter Hans. Som är hennes chef. Hans hette han där. I Bron alltså. Det tycker jag var trevligt. Att jag såg honom. Så trevligt att jag nästan ville resa mig upp där på bussen och rakt skämma ut mig och utropa ”Hej Hans!”, men jag tyglade mig. Det får man lära sig att göra ibland. I det verkliga livet om man inte vill framstå som någon som på sin höjd går till jourbutiken var tredje dag för att köpa mjölk…till sin Oboy.
Men han den där Hans, som inte heter Hans i verkligheten är en riktigt bra skådespelare tycker jag. Han verkar lite samma i verkligheten. Som i sina roller. Fast i verkliga livet. Detta vet jag, för jag har sett honom på Tullen förra sommaren ätandes en plocktallrik. Då hade jag fått i mig några öl (precis som nu) och var nära att avslöja min identitet som potentiellt sinnessjuk och vråla:
-Hallå Hans din gamle dramatenpajas!
Då hur som helst, som nu på bussen, hur som helst, så verkade han lika trevlig och allvarlig. Han skrattade inte högljutt och han svirade inte på pallet i onödan med ett tabloid-cancer-grin bara för att han åt knäckebröd och korv och var med i en fantastisk serie. Trevlig och lite tyngd av allvar var han, kan man säga. Såna personer gillar jag. Mer än personer som måste skratta så fort de har korv på mackan och ler lättsamt och psykotiskt även fast de har en lite jobbig depression.
Hans är samma Hans utan att vara någon annan än Hans även fast han inte heter Hans.

Hans bor en hållplats från mig. Det är stort på något vis. Själv heter jag Johan och ”Eehh”, jag bor ju här.
Och nu när ingen hör, förutom grannarna kanske så tar jag i från botten av lunga och ropar:

-HEJ HANS!!!!

Tre öl senare…

Jag står alltså i rådande skick att transformera mig till en stads-bärfis. Nu avslöjade jag allt. All den feta mystik jag hade byggt upp i det förra inlägget.

Vissa operationer kommer krävas, men jag känner övertygelsen ganska starkt nu. Speciellt måste min gigantiska pung förminskas om det hela skall bli trovärdigt, ty en stads-bärfis släpar aldrig säcken i gruset. Dessutom måste jag opera bort de hårsäckar på pallet som är kvar, men va fan det är ju bara små ingrepp! Jag snackar hjärta och rätt om ett liv där man får vara den man vill.

Förmiddagsölen var riktigt god. Lunchölen rätt god med. Den tidiga eftermiddagsölen var nästan lika god som förmiddagsölen.

Nu ska jag studera bärfisens anatomiska, analfabetiska, antiholistiska, alkolistiska, särdrag i mörker.

Peace out möttas!

Förmiddagsöl.

Jag firar nåt. Fast jag vet inte riktigt vad ännu. Eller om jag firar. Man borde lyssna på den braiga låten ”Wind of changes” och bryta ihop på förmiddagen. Innan klockan tolv. Ringa till morsan i sluddrigt tillstånd. Klä av sig näck och dansa i strumplästen. De spelar någon slags knullig saxofonmusik här med en sångare som låter som han har stickig sperma på gomseglet. Sicket mys. Och nu kom det in massa högljudda arbetare som klafsar lunch. För bövlars, stör mig inte med erat strudelsnack mitt i min smekande förmiddagskontemplation.

Hur som helst… Faktum är att jag iallafall står inför en större förändring, mer än så säger vi inte nu, eftersom jag inte riktigt vet vad det innebär, där av ölen på den bedrövligt okristna timmen…

Skål edra schlynor!

En broder och syster dag i degens tecken.

Suttit på balkongen och njutit av solen i eftermiddags och druckit kaffe. Årets första riktiga vårdag. Fem grader varmt, fullt solsken och vindstilla. Helt fuckious fabolos ju för bövlars! Kaffet tog slut igår, så jag fick trolla. Plockade fram ett undangömt kaffepaket som skulle tjäna som ”fan nu har jag glömt att köpa” kaffe. Och för att det är ganska äckligt. Zoegas julkaffe. Passar som skinkorna i kalsippen på årets första vårdag. Det är ju knappt nio månader kvar till jul, så det är bara att sörpla på. Det är bara att låtsas på att den här vårsolen är lösningen på alla världens problem, osv…

Jag och syrran hade en Bror och Syster dag igår. L.P.K: Loppis, pizza, krog.
Ty, igår var det icke vår i luften. Nej, det var nog det äckligaste Göteborgs-sunk väder som var tänkbart. Granitgrått, dimmigt, 85 procent luftfuktighet och två plusgrader. Fyfan, hälsar undertecknad, sen tog ett stadigt ninjatag och om skalpen, flyttade till Argentina och startade en glad väderblogg och bytte alias.
Men ty, vad trevligt hade vi ändå. Vi var på Kommersens loppmarknad. Denna risiga byggnad som knappt håller ihop gör verkligen själ för sitt namn…inom loppor. Junk i högar och lass. Trasiga människor och förbifladdrande odörer. Sjunde sunkhimlen nr.1
Jag var på jakt efter reparationsobjekt inom mekaniska och automatiska urverk. Skattjakten var helt frånvarande. Det närmaste jag kom var billiga kinaklockor med enorma diamanter på som kostade tjugo kronor styck. Jag stod emot med fladdrande öronsnibbar.
Jag gick tillbaka till ett bås där allt låg i drivor från golv till tak. Jag hade en känsla för det där båset, så jag frågade innehavaren om han hade några intressanta ur. Han hade några fina quartsur. Jag sa att jag inte var intresserad men kunde titta ändå. Han klättrade in i sitt bås och fick fram en sportbag. Där i låg det säkert 200 klockor. Några stycken, tänkte jag. Jag rotade runt i den där väskan. Fick fram vissa fina uppblandade med rena skräpet. Sen har jag dem här, sa han. Han drog ner blixtlåset till jackan och rotade i vänstra innerfickan. Där fick han fram en näve klockor till. En Certina och en Omega. Man köper helst inte en Omega-klocka utan att veta vad man pysslar med. Eftersom jag inte vet vad jag sysslar med så lät jag alltså bli. Chansen att det är en bluffklocka är stor. Sen har jag dem här. Han gjorde en ny grävning i sin andra innerficka och fick fram en näve klockor till. Bland annat en väldigt vacker Junghans-klocka. Det visade sig att han visste vad han sålde. Karln var ju helt bottenlös med sin väska och fickor.
Jag tackade till slut för mig.

Vi drog en körv på Järntorget. Man blir hungrig av att titta på massa junk. Sen gick vi till Cafékompaniet och drack en kaffe. Under filt och under infravärme så man kunde avnjuta några bloss också, i njutningens tecken. kaffet var så där och ölen vi drack efteråt var rent äcklig. Helt fantastiskt inom dålighet.

Vi käkade pizza på Kellys. Vet inte vad de gör med de där pizzorna, men de är magiska. Osten, brödet och framför allt den färska vitlöken. Godast i stan. Tyvärr blir man helt sönderostat och brödet fortsätter jäsa i magen i timmar…allt medan massa suspekta typer gled förbi fönstret.

Till sist gick vi över till Sejdeln. En i personalen hade med sin hund till jobbet. Det vill säga krogen. Det vill säga Sejdeln. En liten knähund, även kallad rottweiler. Jycken hette Santoz. Santoz regerade på stället med sitt lilla gummiben som han väntade på att gästerna skulle kasta upp i luften så han kunde bli en och en halv meter när han ställde sig på bakbenen. Jag skojade med vakten och sa att han var överflödig nu när Santoz styrde plejset. Han såg uppriktigt ledsen ut och svarade humorlöst ”att det är faktiskt lag på att ha en vakt vid dörren”. Han var nog mer kärlekstörstande än jycken…
Efter att ha jobbat ner några öl som påslagning i brödjäsningen och efter att ha iakttagit och pratat med diverse sköjare drog syrran hem. Jag flyttade till baren och drack en öl till, men höll på att somna mot bardisken. Jag tycktes bara bli mättare. Man skulle bo i en sån där pizza. Nerbäddad i degen, insmord i ost, toppad i tomatsås, dränkt i vitlök. Ack, så lycklig man skulle vara. Detta tänkte jag när jag gick till vagnen. När jag kom fram till Järntorget insåg jag hur degig jag var. Orkade inte åka någon spårvagn hem så jag tog Taxi. På natten drömde jag att jag var pizzabagare.
Trots väder och en viss degexplosion hade vi en mycket dejlig dag och afton.

Och…för en stund sen kom jag hem från Tullen i mina kvarter. Där käkade jag panerad ost. Jag är rädd att jag inte vet vad detta frosseri skall sluta. Tror jag skall laga mat en vacker dag. Kanske någon sallad. Inbakad i en jättedeg.