The embrace of the hemorröjds

Men Hey för fan!
Släpp ut butangaserna och bekänn dina hemorröjder!

Där sitter du och läppar på ett glas chardonnay när läpp-problemen plötsligt är någon helt annanstans.
Allt som det är, det är en extra läpp som tillfälligt härbärgerar på en annan läpp. Det vill säga ditt lilla runda anus. Som en pussig pussmun.
Allt genom ett halvtaskigt levende.
Men att bleka sitt anus gör folk utan att skämmas. Stoltserar till och med i Tv med snusket.

Folk gör det i ansiktet med. Utan att skämmas. Fyll mig med botox och plast – and I will survive…
Men lite dålig stämning som plötsligt dyker upp mellan skinkorna, det klarar inte en jävel av!

Tänk om kära mänsklighet…innan jag gör det!

Tvi vale!

Plånboken som försvann.

Min plånbok försvann förra veckan. Alltså förrförra torsdagen bestämt. Trodde jag… Detta märkte jag inte förrän på Söndagen när jag efter hela helgens celibat skulle ut och svinga några kyliga glas bärs.Jag letade på de mest utsatta ställena i lägenheten till att börja med. Ibland händer det i trött tillstånd, efter en slitsam dag i mitt fantastiska liv att plånboken trillar ur jeansfickan när jag tar av mig braxisarna. Dagen efter brukar jag leta i fåtöljen, och där ligger den. Nu låg den alltså inte där. Jag letade genom fickor, köksbord, jackfickor.
Tillslut gav jag upp.Jag begav mig ut ändå. Stället som jag hade varit och tagit en bärs på i Torsdags när jag hade använt mitt bankkort sist hade stängt på Söndagar.
Som tur var hade jag aktiverat Samsung Pay i min nya phöne. Började med att gå ner till Willys och försökte ta ut cash. Det gick naturligtvis inte att ta ut rena stålar med Samsung Pay. Dock hade jag kunnat köpa med mig 200 kg mjöl. Men vad ska jag med detta till?
Åkte ner på Andra lång på vinst och förlust. Känner ju en del staff på krogarna där. Funkade inte Samsung Pay där så kunde jag alltid swisha till någon, sen kunde de plocka ut pengarna till mig. På Kellys funkade Samsung Pay fint. Plockade ut cash som en vilde och hävde i mig några bärs och tryckte ner en pizza i kistan av bara farten. Resten av kvällen skötte sig av bara sig själv. Sedlarna dansade polka på bardiskarna.

Dagen efter var en polkafri dag. Jag fortsatte att leta efter plånboken på allt märkligare ställen. I frysen och städskåpet. I badrumsskåpet och skafferiet. Jag kröp runt på alla fyra och letade i skrymslen och hörnen på fisknivå.
Det största huvudbryet var att ingen hade pillat på kontot (Det tog ju ändå tre dagar innan jag märkte att plånkjäveln var borta.), samtidigt hade ingen hört av sig. Jag gav upp letandet och gick och pantade 117 burkar istället.
På kvällen gick jag till den där sista restaurangen som jag varit på.Han hade inte sett till någon plånbok. Fick till och med honom att ringa hem till sina anställda, men inte fan hade de sett nån jävla plönkjävel heller.
Gick hem och letade på ännu konstigare ställen. I strumplådan till exempel. Till slut blir man ju knäpp och börjar tänka att den kan ligga precis var som helst. Vinden till exempel.

Nästa dag åkte jag ner till Västtrafik hittegods. Tror ni den fanns där…då får ni fan i mig skruva åt några skruvar i pallet. Det gjorde den inte alltså. Kapitulerade och gick och tog en öl. De tog Samsung Pay på syltan.
-Vem bryr sig, sa jag till bartendern. Det är Samsung Pay som betalar!
Det verkade han tycka vara kul. Speciellt som jag sa det med helt ledsen röst. Fan ibland blir man ju ledsen ju. I den där lilla plånkan låg bankkort och körkort. Sen när jag kom på att det även låg ett presentkort på 1000 spänn på Åhlens, spårvagnskort och lisebergskort så lade jag mig nästan under bardisken och skrattade ett tomt högt skratt.
Medan jag satt där med min öl gick jag ut på nätet och spärrade mitt körkort.
Ty, om ni inte vet det så ska man göra detta pga av den där streckkoden som finns på baksidan som de blippar loss på när ni hämtar ut massa junk från Kina som kommer gå sönder inom en vecka och som ni inte behöver ändå för då har man missbedömt vad…lycka är att tappa plånkan och ta en runk på hett plåttak och bli kär i en städskrubb eller skrubba en moderat eller sverigedemokrat på tungan med galltvål är lycka mina kära debila vänner vilken lång mening utan mening det här blev då. Ojojoj.
Ringde och spärrade mitt bankkort också. De har öppet 24 timmar om dygnet på den där linjen, så dit kan man ringa när man vill om man känner sig ensam eller inte har några vänner.
På bussen hem blev jag så otroligt sugen på pizza. Rulla runt i osten på en platt frasig deg.
Frågade om de tog Samsung Pay där inne på pizzan. Det gjorde de. Samsung Pay I gotta löve you inside and out.
När det sen var dags att betala hade jag tänkt lite fel. Kortmaskinen sa nej gång på gång. Samsung lilla payjävel (I gotta hate you) är ju såklart inte kopplat till mitt konto utan till kortet jag nyss hade spärrat. Fick stå där och skämmas en stund efter att jag berättat om min plånbok och att jag hade spärrat kortet.
Som tur var hade pizzabagaren swish. Känns ändock lite som att gå över gränsen att stå och swisha med pizzabagaren eftersom det var hans egna konto.

När jag kom hem och värmde pizzan så fick jag plötsligt en impuls att rota efter plånboken i soppåsen. Jag rotade loss och tänkte samtidigt som jag fick nåt kläckigt på fingrarna varför i helvete den skulle ligga där. Jag slutade med vad jag nu höll på med. Efter jag hade käkat och satt vid köksbordet kom jag att tänka på städningen av min el och verktygslåda som jag hade utfört på Fredagen. Allt junk som skulle slängas hade jag lagt i en hög på köksbordet. Hade jag ändå inte grabbat tag i hela den där högen och bara slängt i soppåsen? Jag plockade fram soppåsen igen och sen en tom påse och började noggrant hiva över junket i påsen. Det var fimpar och illaluktande vätska från kyckling som luktade gammal gubbkalsong. Det var det ena möget efter det andra och plötsligt: BAAAAM! Där låg den. Den lilla fina jävla plånkadjäveln.
-YES YU MATHAFACKA! vrålade jag som en förvildad stjärngosse. Glädjen och triumfen över att jag mer eller mindre VISSTE att jag inte hade tappat plånkan från första början.

Sen, att jag hade spärrat korten en timme innan jag återfann plånboken var en annan sak. Tänk om jag istället hade hunnit slänga soppåsen innan jag hade kommit på denna lysande tanke. Då hade jag fanimig lagt mig under köksbordet och skrattat det ledsnaste skratt som någonsin har hörts på denna sidan stan.

Husarresten.

Har varit hemma sen i Torsdags kväll. Med det menar jag att jag inte har varit utanför dörren. Eller har jag det? Nej, det har jag inte
Tiden flyter ihop lite…och det växer mossa ur öronen på mig och trattkantarellos ur rumpen. Är det en bra kantarellhöst i år eller? Äh, jag vet inte och jag bryr mig ej!
Det har varit grå himmel sen i Onsdags och regnat sen igår och regnar fortfarande. Var hälsad du efterblivna November.

Jag har haft min lugnaste helg på länge. Där med inte sagt min mest fantastiska. Eller mest horribla. Den har mest promenerat på som en råtta i ett springhjul i slowmotion.
Rätt tryggt och slippa alla helgfirande dårar som spyr i papperskorgar och säger att de älskar världen när de egentligen älskar sig själva. Dock blir man lite wierdo i hodet av att vara ensam så mycket. Man liksom diskuterar med sig själv i hodet. Och när inte svaret räcker till i hodet så svarar man högt på frågan så det ekar i köket. Eftersom man blir förbannad när ingen svarar.

Fredag
Städa el och sladdlåda och verktygslåda. Känna att världen får vara där ute så mycket den vill med sitt gråa väder och färgglada dårar.
Mat: Fredagskyckling (90-talsbegrepp?) med potatisgratäng och pepparsås till ”Vem vet mest” Ligga i konkav ställning efteråt och låta maten växa ända upp till gomseglet. Totalt kocentrerad på att inte glömma andas.
Sen ett oändligt streamande och till slut somna i en bok.
Livet är bra fantastiskt ändå.

Lördag
Kaffe i mängder. Man kanske borde ta sig ut. Överläggning. Intervju med sig själv. En rungande vacker röst satte stämbanden i gungning. Min egen. Sen stod man i duschen. Sen påklädd. Stilig med smörja i håret som skulle stå pall vilken blåst som helst.
Ett jävla väder ändå. Och tänk vad mycket hej baberibba-dårar det måste vara överallt. Vad fan ska man ut där och göra? Från uppklädd till nerklädd på några röda.
Mat: Lördagskörv i form av bratwürst med potatismos, rostad lök och räksallad. Allt till ännu ett avsnitt av ”Vem vet mest” (jag). Ligga i konvext läge. Lite mer streamande.

Jag förvandlas till en eremit
jag försvinner
i smyg bit för bit.

Det där var Poesi för fullvuxna. Ja herrijävlar!
Nåväl efter en stund tröttnade jag på detta pösiga svineri. Satte mig ner vid mitt arbetsbord – klockverkstan, på första gången på sjukt länge och tog tag i en klocka som jag velat få ordning på en längre tid. Att byta urverk.
Sicken Lördagssyssla. Annat än att vara ute på krogen och vara dyrt billig.
Hade ett identiskt fungerande urverk i en klocka jag inte gillar så mycket. Man får ändå rasera en del. Att ta av och sätta på visarna är den svåraste utmaningen, men det gick fint. För jag är minsann varken skakig eller utrustad med kassa nerver minsann. Nej det är jag absolut inte minsann!
Somnade efter dagsverket med samma snok i samma bok…god morgon, god natt, fuck off.

Nåväl. Jag hittade ut. Till slut. Tar en bärs nu. På Kellys. Till tonerna av Lördagsfolkets frånvaro och ångest över att gå till jobbet imorgon. Ty att komma ut från en sådan här självvaldd husarrest, då klär man upp sig. I svart. Med skjorta och v-ringad tröja.

Och långt långt där inne kanske man älskar världen. Man måste bara hålla sig borta från den ett tag för att kunna omfamna den igen.

Hur var det här då?

Eftersom mitt liv är outömligt fantastiskt och så mycket intressantare än nästan alla andras så får jag avstå från att skriva här jämnt och ständigt. En avvägning för att behålla min stora portion av ödmjukhet. Så inte andra skall känna hur värdelösa deras liv är.
Man är ju en ödmjuk kille liksom…

Detta var alltså en bortförklaring i tvärtom-anda till att jag hade bestämt mig för att skriva här oftare. Genast när jag hade bestämt mig så misslyckades jag. Med att skriva här oftare alltså.

Har haft en riktig trökdag. Lite eller mycket tråkigare än övriga trökdagar. Det har varit sveda i min själ och kökets disktrasa.
Som ett mantra har jag upprepat det i huvudet. ”Det här var ju inte så roligt precis” och ”det här vanligt tråkiga var mycket tråkigare än vanligt.
Man kan säga att dolken satte sig i nacken, och den var omöjlig dra ut.

Har saker som hänger över mig. Bland annat att skriva jobbansökningar. Skriva här. Skriva till kungen och fråga vad han egentligen tycker om monarki. Skriva till Jesus och fråga när ”innan var” när han gick runt i kortbyxor.

Att skriva jobbansökan kändes viktigast, så det har jag inte börjat med än.

Gick ner till Tullen istället för att äta panerad ost. Tänkte att man blir lycklig och mätt av ost, men man kanske blir mätt på lycka.

Skriver här, det gör jag ju nu som sagt…

-Är det roligare här eller?…
-Tycker jag inte.

Nå, vad har jag pysslat med sen sist tro.
Jorå…till exempel har jag handlat på Lidl i bakfullt tillstånd. Skrev till och med en lista innan. Tanken att handla där var att jag hade en rabattkupong som gav 20% . Syrran hade en likadan, så hon hängde på utan att blinka. När vi väl hade fyllt korgarna till bredden och skulle betala så visade det sig att rabattkupongen inte hade börjat gälla än. Den var för nästa vecka. Mycket proffsigt halade syrran upp en annan rabattkupong med samma rabatt som gällde just nu. Lyckan kände inget motstånd.
Nu har jag så mycket grunkor i frysen så jag skulle klara mig om kriget kommer.Men också om det inte kommer för fan.
Vi snackar faluslang, kebab, vårrullar, kyckling. Vi snackar små frysta bröstvårtor. Naj, det är ingen hejd. Då har jag ens inte nämnt brattewörstarna i kylen.

Var även och besökte gravarna på Alla helgona. Med morsan och syrran. Allt är väldigt vackert då. Ljus brinner överallt och hela grunket.

Dock kan jag känna att det är inte vid de tillfällena som man känner. Eller vid platsen. En människa som inte finns kvar just här finns i ens hjärta och ploppar upp i form av saknad eller värme oavsett om jag sitter i köket, på en krog eller toaletten. Vare sig jag vill eller ej.

Efteråt gick vi och åt på Kineseria. Att boka bord på Kineseria…
Bästa kineseria i stada iallafall. Mandarin – Stället som jag tyckte borde hetat clementin när jag var liten när vi åkte in till Göteborg och inte förstod att det var ett språk. Språket clementin alltså.
Efter en obligatorisk irish coffe gjorde jag och syrran oss av med morsan och åkte vidare in för en bläcka. Folk var överallt. I klasar. Morbida. Eller vadå folk…fääään snarare.
Tillslut lyckades även vi bli morbida fän och åkte hem.

-Nu efter ett par bärs då din osköjiga sköjare mår du lite finare eller?
-Äh, vadå? Tycker jag inte. Snart ska jag äta panerad ost…och bli lycklig.

De som sitter bredvid här pratar om Ringaren i Notre damne. Stackars quasimodo, säger de, han hade det svååååååååårt han!
Men har de eller quasimodo någonsin brytt sig om att sköjaren har det svårt mellan varven? Att andas ibland – på grund av livet eller icke livet.
Det tror faktiskt inte jag.

Nu kommer min ost snart. Nu kom min ost. Nu har jag ätit upp den. Nu ligger jag och vilar på en av saturnus ringar. Nu är jag hemma.
Nej, nu ljög jag allt. Jag är inte hemma. Jag gick till en liten italiensk restaurang här i området och dricker en litauisk öl.Dålig ordning i den här världen.

-Men hur mår du nu då Sköjarn?
-Nja, det vet jag inte. Det är väl ganskMEN DET VAR VÄL ETT JÄVLA TJATANDE!!!

Må och må, ibland måste man väl bara andas också?

Kolla vad mycket folk.Det skulle man ju aldrig orka med…

Det nya Gekås, på Viktor Rydbergsgatan alltså.

Har så här efter denna helt fantastiska dag gjort ett extremt udda inköp på min jourbutik på väg hem.
Inköpslistan såg ut som följande efter att varje post slogs in i kassan:

-Två Norrlands Guld.
-Maryland cookies för 10 kr, 50% rabatt.
-Tre t-shirts. En för 20 kr. 3 för 50 kr.

Han i affären brukar skämta med mig varje gång jag kommer in. Och jag menar varje gång. Ofta tidiga mornar när man inte är redo för människans snuskbestyr och är yrvaken och har glömt att köpa något på Willys dagen innan. Eller på kvällen när man har promenerat runt i svinkyla eller svinvärme. Man vill bara hem och orkar inte med exakt den stunden på jorden. 1000 gånger har han dragit samma skämt:

-Det blir 1000 kronor.
Oavsett vad man köper så blir det alltid de där jävla 1000 kronorna.

Numera svarar jag ens inte. Han verkar lika nöjd ändå med detta ständiga skämda skämt.
Han gillar även att säga helt fel tidsangivelse baserat på vilken tid på dygnet det är.
Kommer jag in på morgonen, så säger han naturligtvis ”God kväll!” Han kör dessutom alltid ett pokerfejs. Tror det kan handla om att han också är trött på sina enfaldiga skämt.
Det här kanske låter dötjosan! Gud vilken roulig farbror…inte om du har bott på den här gatstumpen i sex år och får höra samma fras gång på gång på gång Torsdag som Lördag, Söndag och Tisdag!
Nåväl hehe, jag satte dit honom ikväll.

-NEEEEEEEEJ, protesterade jag. Det blir 623,60!
Hans pokerfejs krackilerade lite. Det började rycka i hans ögonbryn.

-Varsågod, svarade han lite sargad när jag hade betalt.
Jag packade ner mina varor i påsen. Det vill säga: kakor, tre t-shirts och två folköl för en blygsam summa på 92 kronor.
Jag fortsatte skämta med honom. Nu, var jag inte redo att ge mig!

-Fortsätter du med de här priserna så är du snart billigare än Gekås. han tittade på mig som Herr Frågetecken. I Ullared alltså, lade jag till.
Han blev ännu lite surare såg jag. Det började till och med fladdra i hans underläpp.

-Tack tack, sa jag. Nu ska jag gå hem och sova i mina t-shirts!
Han stod och kliade sig lite i sin panna när jag öppnade dörren. Självklart kunde jag inte låta bli räksalladen på moset.

-GOD MORGON!!! ropade jag högt.
Han tittade upp från kassan och mumlade något. Övriga kunder som var där inne utgick naturligtvis från att det var jag som var halt i huvet.

Ty endast jag vet bättre…

Pissin in the wind

Sitter och läppar på en öl på Hops. Så har jag aldrig börjat ett inlägg. Att jag LÄPPAR på en öl, men det är precis vad jag gör. Dricker lika långsamt som en gammelmormor som går över övergångsstället med en rullator med fyrkantiga hjul.
Ute är det ett svinhundväder. 9 grader låter varmt, men vinden känns som två grader. Högst. Man fryser ända in i märgadjävolen. Dessutom har de öppnat dörren på vid gavel här eftersom de håller på att släpa ner uteserveringen i källaren. Kan ni vara vänliga och greja någon annan dag.
Dessutom slog tröttheten mig i hodet med en jättetung gjutjärnspanna.
Därav läppar jag på ölen som en liten kisskotte.

Har käkat lunch med Ed idag. Första gången vi sågs i sen i Juli. Ännu mer längesen vi käkade lunch. Vi gick till vårat stammislunchhak.
Trevligt att se den lille djävolen igen. Fast så liten var han ju inte. Undrade om han hade blivit längre sen sist, men han hade visst bara satt på sig sina vinterkängor.

Nej, nu plötsligt så bara hällde jag i mig ölen som en törstande sjöröv. Går till Sejdeln. Det går ju fan inte att sitta kvar mitt i den här utomhuskylan inomhus längre. Plasktuttar!
Gick till Höly Möly istället. Sejdeln hade öppet. Bokstavligen hade de dörren öppen. Antar att det är tvunget att vädra ut förra kvällens ölrapar och ketchupfisar. Och sen när dörren åker igen så samlar man på sig ett gross kväljande odörer åter. Och så rullar dygnen på. Om och om igen.

Tog en promenad upp till Stigbergstorget efter lunchen. Intalade mig att det var fantastiskt att promenera. ”Gud vad skönt JOOOOOHAN!” sa jag till mig själv medan vinden piskade mig som en taskspelare utan dess like och sen dök regnet upp som en pangig pung och slog mig i ansiktet.
Köpte tobak där uppe på backen. Man vet sina gömmor där man skall handla rökverk och cornflakes till bästa pris i stada när man nu har bott i detta hin hole håla i tjugo år.
20 år? Kan ni begripa? Vad tog den där tiden vägen? Jo den slog man väl delvis ihjäl med tankar och idéer som inte funkade lika bra i praktiken…

Nåväl, gick sen till Bengans och några Second hand för att kolla julklappar. Tänkte vara ute i god tid. Syrran har nästan handlat alla sina julklappar. Det tycker jag är strongt. Där kan hon sitta och skratta åt andra som sen svettas runt och super sig redlösa för att orka med den sinnessjuka julhandeln.
Av mig skall hon få en flodhäst som hon kan ha i badkaret och skrubba med Head & shoulders i örongångarna med en toaborste.
Nej nu vet jag inte vad jag säger.

Funderar på om jag ska gå in och ta en sista öl på Sejdeln innan jag går hem. Såg när jag stod ute och tog några bloss att de nu hade vädrat ut och stängt dörren.
Vädrat ut vad (Fotnot och öronsnibb: Det gjorde jag och nu sitter jag här. Jippi)?

Nu spelar de en låt härinne med vemvetvad som heter Pissin in the wind. Det blev nästan poetiskt om man tänker på den mysiga Göteborgsvinden…

Nu är det slut på Oktober. Nu börjar November. Den mörkaste, dimmigaste, disktraseblötaste, längsta månaden på hela året.
Tycker jag skall bli sköj. Vi ses där…

Det är en morot. Nej, det är ett moron!

Jag kanske har mer att säga en vad jag har trott. Det är ett hot. Kommer med andr ord KANSKE kommer skriva här oftare nu. Jag kom på nåt. Och sen en annan sak!

Jag ska överlägga det är under kvällens sista folköl (efter den här). Sen återkommer jag.

En av de vackraste uttalanden jag fått gällande min blogg är min vän Peter som uttryckte på följande sätt när jag skulle börja skriva mer igen: VI BÄVAR! Vackert!

Peace on earth. Känns som det behövs just nu.

Föck off, känns som det också behövs just nu

Älska din nästa även om du vill se aset i torktömlaren.

Yeah

Snö i Oktober och en mardröm.

Har käkat exotisk lunch i form av pizzaslajsar med banan och curry idag. Tittade på alpint på Tv till detta fantastiska matintag. Samtidigt som det snöade ute. Tiden är ur led. Stora snöflingor faller samtidigt som ens inte alla löv har lämnat träden. Kanske det kommer bli en lika extremkall vinter nu, som sommaren var extremt varm.

Mardrömde inatt (ja, jag vet. Det är inget godkänt verb, men borde vara tycker jag).
Jag har sett en snubbe i den här stan några gånger som är rätt svårdefinierad. Antar att denna person är en transperson. Personen i fråga brukar i ett våldsamt stressat tillstånd passera revy om man sitter och dricker en öl. Dennes outfit är lika svår att definiera också. Trashig och risig. No offense, men jag får inte ihop det. Klänning och kraftiga arbetarkängor. Tantfrisyr och skäggstubb. Dinglande örhängen och gubbrock. Smal och lång som en lyktstolpe. Bärandes på en stor Nettopåse, smutsig och trasig.
En hybrid mellan denna snubbe/snubba/snubbilubba och en annan låtsasperson som inte finns i verkligheten dök upp i min dröm inatt.
Det hela började med att han började prata med mig på ett torg. Snart hade han flyttat in i samma trappuppgång som mig. Han ploppade upp allt oftare där jag råkade befinna mig i stunden. Naturligtvis stämde inte geografin i mitt område alls. När jag stod i en kö till en påhittad körvmöj så stod han plötsligt bakom mig och beställde exakt samma mat som mig. jag började ana råttor i osten.
Mina vänner (som också var påhittade) tyckte jag skulle ringa snuten, men jag tyckte indicierna var för svaga. När jag kom hem så satt han i trappen utanför min dörr och väntade. Han hade på sig en Marimekko-mönstrad klänning och olivgröna gummistövlar. Han åt glass. Jag smet in genom min dörr.
Det sista som hände innan jag vaknade och som troligtvis fick mig att vakna var när jag kom hem en dag. Han hade tagit sig in min lya. Hur kunde jag inte begripa. På allt som var vitt inklusive alla tak och väggar hade han skrivit små kärlekscitat. Med rosa och ljusblå pennor. Tätt och överallt. Det måste varit miljontals av dem.
Kanske måste sluta streama alla dessa mordserier och bara börja titta på Barbapappa.

När jag lyckades somna om igen stannade den vilda geografin i mitt område kvar. Som tur var så var den där kärleksjeppen försvunnen. Promenerade runt och hittade gator jag aldrig hade gått på. På en gata låg några risiga annexbyggnader där det huserade krogar och kaféer. En western-bar och ett punkcafé. Överallt låg sunkbarer intryckta. På fasaderna satt cigarett och kondommaskiner. Folk skrölade och vrölade. Äntligen var det lite drag i detta område tänkte jag.
När jag gick runt hörnet fortsatte hej babberibbat. När det väl tog slut vände jag tillbaka för att slinka in någonstans. Då var såklart allt borta. Det återfanns bara kyrkor och syföreningar och nykterhetsorganisationer.

Jag vaknade förskräckt och klibbig på ryggen.
Ja, och sen åt jag som sagt de där exotiska pizzaslajsarna. Men det har jag ju redan sagt för fan!