Sköj på balkong och en gammal gitarr.

På fotot i det förra inlägget så var jag inte så nykter… Jag hade slängt i mig en helflaska gin och satt och grät vid köksbordet och läste Bamse och hans vänner.
Nej, riktigt så var det inte…

På bilden är jag nyss hemkommen från min gamle gode vän Erik. Även kallad Flytt-Erik här på bloggen. Fast nu kallar jag honom Sulan eftersom han är skomakare.
Vi hade balkongfest. Fuktade våra organ med öl, alkoläsk och whiskey & cola drinkar till att organen dröp som disktrasor.
Vi pratade om livet. Vad det innehåller och bristen på innehållet i det. Att det är skönare att vara mitt mellan 40 och 50 istället för mellan 20 och 30 och att numera hitta harmoni i att inte förvänta sig någonting.
Vi pratade om syskon och föräldrar och om dödsångest och här någonstans åkte whiskyn och colan fram tror jag. Erik kunde ta fler klunkar på komprimerad tid eftersom det var jag som pratade mest och Erik inte har någon dödsångest. Allt till tonerna av Another perfect day med Motörhead.
Vi pratade även om våra nörderier. Jag om mitt klockfixande som för tillfället mest ger upphov till irritation och svettningar och om Eriks fixande med guror.
Sen blev det väl lite suddigare och suddigare och sluddrigare och sluddrigare och förmågan att avbryta i tid uteblev, men se trevligt det hade vi!
Vinglade ut på Eriks gård vid tretiden med en cigg i mungipan och en gitarr i hardcase som en gammal lönnfet och bortglömd rockstar.

Och den där gitarren har en liten speciell historia. För typ tio år sen eller mer hade jag och Erik och en kompis till honom varit ute pajsat på krogen. När vi kom till 7-11, som man oftast gör när det roliga börjar ta slut, så stod det en ensam och bortglömd gitarr innanför entrédörren. Vi stod och tittade på den länge och tittade på varann. Sen gick Erik rakt fram till gitarren och plockade upp den. Vi gick därifrån med raska steg som inte alls såg suspekta ut. Jag gick väl sist i ledet med ett sexpack.
Vi hade efterfest hos Eriks kompis som nästan bodde granne med mig. Vi och guran. Den skickades fram och tillbaka. Jag vågade inte spela framför dem med mina sex ackord som jag inte tog helt friktionsfritt. Argumenten började hagla om vem som skulle få lägga vantarna på guran. Att såga upp den i tre lika delar uteslöts. Vi var ju hemma hos Eriks kompis och han var bäst på gitarr. Fast Erik hade ju gjort allt jobb och saknade en stålsträngad gitarr. Jag saknade också en bra gitarr och kunde ju lära mig två ackord till.
Jag var först att gå hem från efterfesten. Utan gitarr.
Några år senare när jag var hemma hos Erik stod en gitarr där.
-Är det gitarren? frågade jag.
-Ja.
-Jaha.
-Är det en bra gitarr?
-Ja.
-Jaha.
Det hela kändes lite jobbigt och tabu och prata om. Erik hade fått överta den av sin kompis.

Och nu så där tio år senare så stod jag där på Eriks gård kanonfuller och väntade på en taxi med guran i min hand. Erik tyckte det var min tur att äga guran nu. Dessutom hade han aldrig riktigt blivit av med det dåliga samvetet över tjuveriet så det kändes samtidigt som en lättnad att bli av med detta stränginstrument för honom. Dock ska väl sägas att ingen av oss är den rättmätiga ägaren av denna gitarr. Men lite fint är det ändå att den nu har vandrat runt i ägarskapet, så att cirkeln är sluten.
Skulle nu någon som läser detta veta med sig att han eller hon har blivit av med en kvarglömd gura på 7-11 för en sådär tio år sen, så får man mer än gärna berätta det i kommentarsfältet här på blogga!
I övrigt kan jag även nämna i ursäktande syfte att ingen av oss egentligen är några tjuvar. Vi betalar alla skatt, lider av hög moral och ser på när tjyvsamhället lurendrejar oss dagligen.

Nåväl, nästa gång Erik och jag ses skall vi prata om skägg, IPA och APA, dubbla förgasare, sportbilar och tatueringar. Inget jävla trams om dödsångest.
Vi har även sköjat om att vi nån gång i framtiden skall öppna ett kombinerat skomakeri och urmakeri.
Jag tycker att det skall heta Sulan & Klockan. Detta är naturligtvis något vi får komma överens om i god ton.

Bluff-oasen – Detta ständiga brötande.

När jag flyttade till detta hörn, alltså denna lägenhet som ligger i ett hörn av ett hus som ligger i ett hörn, så verkade detta plejs som en lugn oas. Jag har nu bott här i sex år, eller om det är fem. Svårt att komma ihåg…

Likt oasen som är hägring i öknen är detta plejs en hägring av en lugn oas. Det är bluff.
Jag pratar inte om sånt som brukar höra gårdar till. Som till exempel lekande och stojande kids. Lägenhetsflyttar, bilar som konstant vänder vid vändplatsen nedanför min balkong, folk som knullar i buskarna. Nej, inte sånt regelrätt trams.
Nej, jag pratar om att det brötas och grejas konstant med olika arbeten. Svettiga, högljudda, brötiga arbeten.

Låt mig lista de senaste dagarnas små mysaktiviteter:

Förra veckan: Tre dudes med varsin manlig leksak i form av bensindrivna trimmers som används för att klippa gräs i bökig terräng. Det vill säga i skogspartiet alldeles här bredvid. De runkade gasen av dessa grunkor så man trodde att det var ett helt moppegäng som hade köpt nya rävsvansar. Allt medan de vrålade till varandra…och naturligtvis inte hörde varandras vrål. Precis lagom till förmiddagskaffet på balkongen. Det var bara att sätta sig i köket istället.

Dagen efter: Halvåtta på morgonen. Någon har släpat fram en jätteslip som går på högvarv. Brötet går rakt in i drömmen. En ny period av insomningsproblem gjorde att jag inte somnade förrän halvsju på morgonen. Släpar mig ner för loftet och hasar mig ut på balkongen och tittar över räcket och där nere är han! Han med en jävla stor kapmaskin, som håller på att kapa bort asfalten runt lyktstolpen som står precis nedanför min balkong. But whyyyyyyy????????
Och bredvid står han. Nummer två. Som alltid står bredvid den som jobbar. The partner in crime som inte förstår att hörselskydd stänger ute ljud…för han står och vrålar ikapp med maskinen samtidigt som han med kapen inte hör ett skit.
Sen rullas det in skylifts på gatan. Dags att måla lite lyktstolpar. Snubbarna står sen vid varsin lyktstolpe och gapar till varann resten av förmiddagen. Och varför måla färdigt hela lyktstolpen när man ändå är på gång? Verkar onödigt… Lyktstolpen är lämnad så där nu. Halvt målad och jag kan inte längta nog till de kommer tillbaka igen och vrålar upp mig från loftet igen.

Denna vecka, i Måndags: Spika lite plank till uteplats som tillhör huset mitt emot. Knegarbilarna parkeras alltid nedanför min balkong där det släpas av och slängs på grunkor på flaken. Parkeringen är också den bästa plats för att stå och gapa i mobiltelefon och ropa ”VAD SAAAAA DUUUUU?” medan kompisen fortsätter att såga och spika plank.
Precis lagom till förmiddagskaffet på balkongen. Det var bara att sätta sig i köket istället och njuta ner sig av sommarvärmen…

Igår: Bortspolning av klotter på min fasad. Två olika företag verkar komma till platsen. Dubbelbokat? De kommer inte överens utan drar igång varsin högtryckstvätt på varsin ditsprejad tag på varsin sida av balkongen samtidigt som de står och vrålar till varandra (och inte sån där löjlig liten vattenspruta som hemmafixaren köper på byggmarknaden, nej modischangen större och brötigare). Den tredje snubben ställer sig på parkeringen och skriker i mobilen.
Perfekt till eftermiddagskaffet. Jag sitter kvar och kapitulerar.
Mitt i allt detta kommer en tredje lastbil in på gatan. Det är lykstolpsmålarna som vill måla lite till på stolparna. Det utbryter fler irriterade kontroverser eftersom sanerarna står i vägen med sina bilar. Till slut åker målarna.
26 grader varmt på balkongen och högtryckstvättad rakt ner i det skållheta helvetet, men jag sitter kvar och tar ut full rätt…

Då har jag ändå inte nämnt om det stundom ständiga brötande som har pågått till och från i åratal nu när det gäller att fräscha upp gårdens fasader.
Sist för någon månad sen när de rev byggnadsställningar lite längre bort på gården, så var det någon dåre som stod och gapade varje gång han fick någon stålgrunka nerhissad av sin kompis. Men det var inget ”nödvändigt” ropande till sin kompis högt där uppe, utan ett tillgjort glädjerop.
”OH THANK YOU! CARAMBA!!!!”
Detta rop ägnade han sig åt från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Folk som låg på ängen och solade sig, började istället vrida sig för att slutligen lämna ängen. Snacka om att ha kul på jobbet…

Sen kommer ju den där snubben också som klipper gräset minst en gång i veckan. Frågan är hur långt eller kort gräs kan bli.

Idag: Helt tyst faktiskt. Vapenvila i krigszonen. Det måste vara något fel…Vågar inte njuta loss helt i denna fejk-oas, för då kommer väl någon jävel och sågar ner hela skogen.

Hos frisören och ett klockprojekt.

Har varit och klippt mig. Tryggt att gå till samma frisör jämnt så man vet hur det blir. Inga missöden i form av sönderklippta näsvingar eller inlöddrad pung.
Han var på bra humör idag, min gode frisör. Eftersom han inte verkar vara den överdrivet pratsamma individen, så var han tvungen att stanna upp med klippandet så fort han skulle berätta något. På det viset får man även behålla öronsnibbarna.
Han berättade att han skulle rösta på SD i valet.
”Nä men för helvete. Det kan du väl inte göra fattar du väl!” sa jag helt spontant.
”Jo, det är jättebra” svarade han. ”Då får jag gratis resa till mitt hemland. Och kan stanna för alltid”
Han är från Irak. Och ja, han skämtade. Sköjigt!
Jag var lite varm på ryggen när jag böjde mig fram. Genast körde han ner en hårtork med kalluft innanför tröjan. Först undrade jag vad han höll på med…
”Du ser lite varm ut…skönt va?”
Sen var klippsessionen över…

Fuck vad trött jag är. För sjutton gubbar!
Lyckades inte somna förrän halvsju i morse. Vaknade halvtvå i eftermiddags. Helt kasst asså. Blir bara roulit att vända tillbaka på dygnet sen…
Håller på med ett klockprojekt. En snygg mekanisk klocka från 70-talet. Men den gäckar mig den lilla pissråttan. Plockat isär den helt. Rengjort alla delar. Oljat och satt ihop den igen. Men nu sitter jag fast. Jag hittar inte lösningen. När jag lägger till det där kugghjulet som skall sitta där låser sig hela verket. Jag har kammat mittbena i oförståndet. 
Den här klockan har lätt varit den jävligaste klocka jag har försökt att fixa. Vad enda litet arbetsmoment har krånglat på det mest ologiska sätt. Och då har jag ändå skruvat isär och satt ihop hela tre klockor innan. Hmmm. Däremot har jag inte klantat mig ända gång denna gång genom att sprätta iväg fjädrar och sprintar ända upp på loftet. Har dessutom ett exakt likadant urverk som är defekt och som jag kan plocka delar från ifall faran är framme.
Men det är som sagt inte det. Det här har förvandlats från ett glädjefullt och hoppfullt projekt till ett hatiskt och enerverande sådant. Som sagt: I VAD ENDA MOMENT SÅ HAR JAG STÖTT PÅ PROBLEM! Och nu sitter jag här på krogen efter en veckas celibat och försöker njuta av en bärs medan projektet som fastnat och står still grämer hodet av mig.

JÄVLA FULA KLOCKJÄVEL. JAG SKALL PISSA PÅ DIG OCH KRÄKAS SKINKA I DIN LILLA   LUDRIGA BALANSFJÄDER!!!

Utöver detta består de flesta dagar och kvällar i mitt liv för stunden att alternera mellan att titta på The Sopranos, skriva noveller, killa foten och snirkla kablar i holken. Knappt ingen krog alls, vilket känns väldigt skönt. 

Krog och knulla är för loosers utan hobby.

Och vem fan behöver veta vad klockan är ändå?

Det snygga, men gäckande svinuret!

The Sopranos och Kiribati.


Lagade köttfärssås i veckan. Vet inte när jag lagade mat sist. Troligtvis när jag lagade köttfärssås sist. Är inte det en sån grundgrunka människor gör för att överleva? Laga mat alltså. Men jag verkar ju överleva ändå. Sen kallar inte jag att värma en pizza eller steka en slang att laga mat.
Maten äter jag ofta framför Tv:n. Framför Rapport där det visas väldigt många inslag där väldigt många inte överlever. Oavsett lagad eller icke lagad mat…
Nu har jag förvisso ätit lunch ute idag så man borde inte klaga. På en restaurang som tillhör Chalmers. Har gått dit och druckit några Fredagsöl tidigare och det har varit helt okaj. Man har till och med blivit bjuden på en liten göllig plocktallrik till bärsen.
Käkade pannbiff med lök och sky. Den var inte helt göllig, så det är lika bra att klaga loss. En stor boll med köttfärs med en blaskig sky. Stekt potatis som påminde mer om kokt och trött gammal sumpig lök. Fantastiskt att man kan misslyckas så enormt med en sådan klassisk rätt. Men så går det när man skall in och mixtra sönder gamla hederliga rätter. Mitt förslag till köcken är att fråga din mormor eller morfar om receptet för de vet säkert hur man lagar ihop denna superba anrättning. Passa även på att fråga om de tycker att den skall serveras knappt ljummen…

Har börjat kolla på The Sopranos. Bra serie det där. Kom ihåg att jag gillade den när den gick på TV även fast jag inte följde den. Rent produktionsmässigt känns den inte så gammal som den är, som till exempel The Wire gjorde. Den har väldigt skönt flow och tempo också. Sen ser ju klädstilen ut som ett jätteroligt skämt med kostymer i size så en hel släkt kan hoppa in i armarna och gömma sig. Serien är väldigt rolig också. Det kan ju knappast bli annat med maffiasnubbar som har känsliga känsloproblem, går hos psykolog och ändå måste vara stentuffa motherfuckers.

Och apropå Sopranos. Fast på ett annat sätt, så försökte företaget jag jobbade för att betala ut min slutlön. Detta har de hållt på med väldigt länge. Lite som de är höga eller fulla på lönekontoret.
Min slut lön sträcker sig från en bit in i april och en bit in i maj. Detta har vållat väldiga problem för dem. Speciellt som jag har sagt upp mig och i samma veva varit sjukskriven (Är han inte klok? Har han gått och sagt upp sig från det jobbet han älskade så mycket????)
De har ringt gång på gång. Skickat mail. Hållit på… På Maj-lönen så betalade de ut alldeles för. För att sen korrigera detta så skulle de betala mindre på Juni-lönen. 104 kronor. Det felade på flera tusen. Då surnade herrn till och ringde upp och frågade om det växte mossa i deras datorer. Fler samtal och mejl följde. Plötsligt skulle jag få 1400 kronor utbetalt. Då hade de räknat ut lönen på hur många procent min tjänst var på och inte de timmar jag skulle jobbat i maj. Fler samtal och mejl följde. Eller pm som ni alla moderna jävlar säger. Post Mortem? Ringde upp och frågade om det växte ogräs i deras skrivbordslådor. Fler samtal och mail följde. Fick dem till slut att betala ut för dem timmar jag skulle ha jobbat, vilket gjorde att jag till slut fick det tredubbla, den summa jag skulle ha.
Fantastiskt att ett företag som man har jobbat för i tolv år försöker lurendreja en på den absolut sista lönen. Svin…
Och apropå Sopranos, så hade det varit trevligt att ha med en sån snubbe upp på lönekontoret för att möblera om och mata på med käftsmällar för varje månad tills man är uppe i tolv månadslöner…sen kan man skaka hand.

Nu ringde det nyss något sömnlöst troll från Kiribati. Det stod så på displayen. Kiribati är en östat i centrala tropiska Stilla havet. Så står det på Wikipedia. Kan inte minnas att jag känner någon där.
Det var väl ett sömnlöst troll som ville pracka på mig ett årsabonnemang på kokosnötter. Eller så ville han skinna mig för att jag råkar ha en hyfsad, men ändå sparsmakad summa på mitt sparkonto för första gången i mitt fyrtiosex-såriga liv.

Pannbiff fylld med köttfärssås med Tony Soprano på semester på Kiribati med tolv månadslöner på fickan!