Arslet sitter där bak och ja…resten sitter där fram…

Jag skriver detta inlägg på jobbet och mongo tittar på galenskaparna. Det är inte lätt…att tänka med dessa röster i bakgrunden. Mongo har allt med galenskaparna. Jag har sett allt alldelles för många gånger. Jag brukade tycka de var roliga då och då… inte längre. Det värsta är att det går inte o läsa en bok eller tidning. De envetna rösterna går in i huvudet, i texten, in i öronen, in under huden.

Just nu är jag inne i en sådär-period. Har inte så mycket att säga eller skriva ner här. Har inte så mycket att säga överhuvudtaget. Just nu. Jag skulle vilja säga upp mig. Från mitt jobb, från att köpa risi-frutti o sprit till min alkoholiserade farsa. Säga upp mig från Tvkvällar, ensamhet, svettiga dårar på stan, dåliga nyheter, högljudliga knullande grannar. Från att vara fattig och de små panikattackerna som aldrig bryter ut ordentligt…

Men…de flesta av mina bekanta, nära och kära verkar inte må så jättetjosan för tillfället (förutom min bror då kanske som fått ett barn till)

Inget nytt har hänt. Med andra ord. Ingen har skjutit bort min öronsnibb med hagelgevär. Har inte stött på några x med eller utan barnvagnar. Jag har inte vunnit en miljon på lotto och i en vecka i sträck har jag klarat mig utan att få några p-böter.

”DET SKA VARA SMÄLT SMÖR TILL SKRUBBAN SATANS CITROENSVIN!!!”, får avsluta detta inlägg. Galenskaparnas fel. Eller mongos. Eller mitt fel att jag jobbar där jag gör…

Skit samma…så att säga…