Horrible dicto.

Jag nosar helvetet i röven. Jag knyter näven och stoppar in den där solens strålar aldrig hittar in. Sorgen bor alldeles bakom hörnet. Min kropp tömdes på tårar 1976. När jag blir led på att gå i cirklar går jag i åttor. Sen måste jag stanna upp. Jag sätter mig i den brinnande sanden. Tittar rakt in i dina. De är oemotståndliga. Vackrare än vilken kungasal eller regnbåge som helst. 99 karat. Dom är blöta…

Jag öppnar upp ett fönster. Glimrande stoft rasar ner från en sargad himmel. Gud, gråter han? Satan, flabbar han?

Jag stänger fönstret. Omfamnad av den likbleka ensamheten. Upphånglad av den sotsvarta saknaden. Allt ska nog blir bra en dag.
Sen somnar jag i fosterställning på hallgolvet.

Skål och åttan.

Tager en bier på skål. Här har man haft mycket sköj tänker den numera något mer resignerade 39 åriga mannen. Glädje, sorg, gräl, skratt, upptåg, möten, flingar, kärlek. En och en annan spya över räckets uteservering när man inte hann in på toaletten. En epok på flera år. Det känns som en svunnen tid. Och det är det väl. Troligt är att andra har tagit vid. Frågan är hur fan man orkade.

Tänkte på en helt annan sak. Då när jag var 14 bast. Vi hade flyttat till Växjö. Jag hade börjat åttan där. Allt startade fel. Morsan och farsan insisterade på att följa med till skolans första dag trots mina vilda protester. Har frågat morsan ett antal gånger efteråt hur dom tänkte…. ”Hemskt” brukar hon säga ”hur tänkte vi?”
Minns när de stängde dörren och gick. Eftersom det stod ”blyg tönt” i pannan på mig gjorde läraren troligtvis ett halvhjärtat försök att mildra upp situationen genom att spela hygglig kille.
”Vad är det nu ni brukar kalla skolans matsal i Göteborg igen?”
Jag ville dö, milt sagt, men sa väldigt tyst med en klump stor som en medecinboll i halsen.
”Bamba…”
”Vad sa du?”, sa den skäggklädde glasögonprydda pajasen framför mig. Som dessutom hette Gunnar.
”Bamba”, försökte jag igen.
”Ja just det”, sa han med kraftig och exalterad stämma. ”BAMSE!!!!”
Asgarvet bredde ut sig i klassrummet. Det satt bara en solmogen knallröd tomat mitt i klassrummet som inte drog på smilbanden. En svettig period hade precis börjat.

Det är tufft att växa upp. Vare sig det är i klassrummet eller i baren på nån krog.

Tja… sova kan man väl göra i ett annat liv där allt är fult och svart och där månen har dränkt sig och solen har brunnit ut och kärlek är något som har gått och hängt sig och kistlocken är igenspikade för alltid.


I göteborg heter alla Glenn.

Jag var på hockey igår. För första gången i mitt vuxna liv. Frölunda – Djurgården. Fantastisk känsla att göra helt nya saker vid 39 års ålder. Även fast det bara handlar om hockey. Flög ju för första gången för två år sen. Om du inte flugit förr så kan det beskrivas som att åka rymdraket. Vågrätt(Och för er som har flugit så har ni ju rymdresan kvar). Fantastiskt och skrämmande och just helt nytt. Bungyjumpingen och bergsklättringen upp för mount everest lämnar jag dock över till nån annan. Någon måtta får det ju vara på actionen. Jag är ju ingen entummad Göran Kropp!
Hur som haver (i Göran Kropps entummade kropp… christ!) så var hockey en sköj upplevelse. Lite som ett familjärt jippo. Körv, öl i plastmuggar, en dj som vrölar: ”Kom igen nu reser vi oss alla och applåderar för frölunda. En enormt energisk hejarklack. Driven av en ännu mer energisk hejarklacksledare i glamrocksutstyrsel (som hade missat en spelning med The Darkness.): röda leopardtights, svartfärgat pasch, megauringat linne, bandana. I pauserna går supporter till lag och motståndarlag ut och röker tillsammans. Familjärt. Folk över lag ser jävlit risiga och räliga ut. Estetik återfinnes på andra arenor.
En stund innan vi gick på matchen tog jag och syrran och hennes kille en bärs på en närliggande krog. De bedyrade för mig hur ”frendly” stämning det är på hockeymatcher jämfört fotboll. Här finns minsann inga huligantendenser. När vi sen var på väg in på scandinavium, mitt i trängseln, vände jag mig och tittade på något bakom min axel. När jag sen vände min skalle i fötternas riktning Igen slog jag huvudet i något. En stolpe? Det kändes så, men det fanns ingen stolpe där. Jag såg hur syrrans kille sprang iväg. Sen stod jag där och undrade vad fan det var frågan om. Han kom tillbaka med något i handen. En ”mjuk puck”. Det visade sig att det var en djurgårdare som hade skickat in den i folksamlingen och den träffar naturligtvis hockeygröngölingen i pannan. En neutralt svartklädd sådan också. Ingen halsduk, ingen matchtröja. Bara nyfikenheten i behåll.
Pucken är numera ett givet ölglasunderlägg.

En till åtta öl.

Bakfull, hängig, trött. En öl med syrran igår, blev istället åtta eller fler. Ölen var helt enkelt mycket godare än vad man trodde den skulle vara, men se sköjigt var det. Vi träffade en snubbe igår som jag under lång tid alltid tyckt var dryg. Vi har liksom aldrig dragit jämt. De sista gångerna jag träffat honom har jag dock upplevt honom som trevligare. Han har väl blivit äldre har jag tänkt. Han satte sig bredvid oss och tog några bärs. En av diskussionen handlade om bamse, tintin och asterix. Jag sa att jag tyckte om tintin bäst. Då blev det mothugg. Allt för att det aldrig figiuerar några kvinnor i tintinalbumen. Kändes lite överdrivet politiskt korrekt kan jag tycka. När jag sen berättade att jag ogillade övervåldet i asterix, att det skulle vara helt i sin ordning att man står och hoppar på någons huvud typ tretton ggr, som faktiskt förekommer i en sen,blev det mothugg igen. Jag hävdade att det också sker i verkligheten (inte pga asterix), då ville han inte prata med mig mer. Han pratade med syrran istället. Så fort jag sa något vände han ryggen till. När sen syrran vände sig mot mig för att fråga när vagnen hem gick, blev han förbannad för att hon hade avbrutit honom. Ni vill inte diskutera med mig, sa han ilsket och reste sig och försvann från krogen.
Hyfsat uppsvullet självego. Patetiskt.
Åkte hem med en svarttaxi. Han hette Hassan. Han var utbildad massör och bilförsäljare. Jag sa att han hade en fin bil. Då ville han sälja den till mig. Avbetalningsplan, 4000/mån. Jag frågade om det var risk för att få några skott i knäskålarna om man hamnade efter med betalningen.
Om jag behövde massage skulle jag ringa. Om jag behövde få ryggen utsträckt skulle jag ringa. Hassan – handlingens man.

Nåväl, nästa man till slakt… Som man bäddar vänder man oftast liten tuva, om och om igen.
Minnerna av vad som har varit gör ont ibland. Slår ner som blixtar rakt i skallen.

Smörrebröd i helvetet.

Jippi! Loket är tillbaka i bingolotto. Med samma mustasch, fast uppbyggd på andra mustash-hår. Med lite repigare glasögon och några centimeter oxfile extra runt midjan. Med samma bländande leende. Loket – snubben som vet i vilket landskap varenda liten småort hör hemma. Jag saknar ord. Yeahhh…

Annars är Rickard Sjöberg den sista personen jag skulle kunna tänka mig att ta en bärs med. Troligtvis dricker han bara mjölk. Kan inte tänka mig någon vidrigare människa. Sektkristen, överpräktig, skenhelig (med tanke på att han är programledare för en spelpengamaskin). Med ett helt ofattbart plastigt, falskt, påklistrat smil.
Tycker han kan duka upp ett smörrebrödsbord i helvetet och bjuda in resten av tv-kanalernas programledare som leder alla lekprogram. Sen kan dom stanna där. Länge. Det är slut nu. Färdiglekt om man säger så.

Mycket krossade busskurer i morse. Tonåringarna har haft en lyckad kväll. Själv fyller jag fyrtio nästa år. Ibland kan man få en känsla av det skiner igenom. TV-snack och bitterhet.