Dubbelt dålig människa – Tjackisen

En stund senare efter jag hade pratat färdigt med den där tjejen från rädda barnen som jag berättade om i förra inlägget, så satt jag där med min bärs på uteserveringen i den skrattande solen och log mitt fantastiska solskensleende.
Plötsligt klev det förbi en hemlös med en jättestor sportbag på axeln. Hon såg ut att vara en gammal punkare eller metalskalle. Hon var också det mest pang-tjackade jag skådat på dagar. Hon stannade och frågade om en liten allmosa i form av en liten guldpeng. Jag ljög och sa att jag gick på socialbidrag. Vet inte varför jag sa så. Tyckte kanske det lät mer trovärdigt än a-kassa.
Tycker alltid det rimmar dåligt att säga att man inte har några pengar när man sitter med en vacker öl framför sig och har det gött som Mannes banankompis. Som en dubbelt dålig människa.
-Jag går ens inte på soc, sa hon och la till: Jag säljer mina kläder…
Hon halade fram en fodrad vinterjacka medan vårsolen gassade i mitt fejs. Tre storlekar för liten.
-Vill du köpa den?
-Nej, det är bra tack.
-Jaha, är du kräsen? Jag hittade den i en soptunna där borta.
-Okaaaj…
-Vänta… sa hon.
Jag väntade medan hon grävde djupt i sin jackficka och undrade vad hon skulle hala upp här näst. Medan hon rotade vidare pekade hon med andra handen längre ner mot gatan.
-Kolla, där står min jävla looser till son!
Jag tittade åt hållet hon pekade. Där stod en grabb som kanske var 15 år och skruvade på sig och halvgömde sig bakom ett träd. The other way around kanske…
-Här! Sa hon plötsligt och pangade ner en kupad hand på mitt bord så ölen höll på att välta. Jag satt och tittade på fyra godisar. Två syrliga, en lakritsbit och en mycket passande skumbit i form av en vampyr-tandrad. Godisarna var lite skamfilade och ludd från den undre världen djupt ner i hennes jackficka satt fast här och där på bitarna.
-Oooh tack! sa jag så vänligt jag kunde utan att behöva spela överraskad.
Jag tittade lite till på göttorna och sen tittade jag på henne, men framför mig var det tomt. Hon hade redan börjat klampa iväg med sin jättestora sportbag på axeln. Rakt mot sin looser till son som motvilligt lämnade sin trygga plats bakom trädet.

Nu är ta mig fan våren på gång, tänkte jag. Men man skulle ha ett par solglasögon så man slapp gå runt och le på stan hela tiden.
Jag tog en svalkande klunk på bärsen. Den satt pangig kula pistolmynningen.

Borgarna, arbetsförmedlingen och a-kassan.

Väcktes i förmiddags av att telefonen ringde. Tre gånger. Det var arbetsförmedlingen. Jag somnade om efter varje gång det slutade ringa. Hade jobbat trettiotvå timmar på tre dygn.
Jag svarade alltså inte. Jag visste att det var arbetsförmedlingen, för förra gången de ringde sa jag att de kunde ringa idag istället. När jag hade gått upp ringde de två gånger till, men jag tyckte att jag var för trött för att prata om min arbetslivssituation i yrvaket tillstånd. Sen var jag lite rädd att jag skulle svara något helt osynkat i samma yrvakna tillstånd ala ”Ja hallå det är Röven Ernefot här, det har kliat där sen jag var barn. I röven alltså!”
Funderar på att avanmäla mig från arbetsförmedlingen.
Så här ligger det nämligen till: Anledningen att jag är påanmäld är för att jag jobbar runt 70% och inte 100%. Jag är med i a-kassan. Jag jobbar så många timmar per vecka så att jag inte får något komplement av a-kassan för de övriga 30% jag inte jobbar. Den enda gången jag har användning för a-kassan är när min brukare bestämmer sig för att ha semester eller åka bort. Då får jag ofrivillig semester och blir ofrivilligt arbetslös. Detta händer fyra veckor per år.
Jag betalar nästan fyrahundra stålare i månaden i fack och a-kassaavgift. För detta får jag det enorma nöjet att redovisa skriftligen exakt vilka jobb jag har sökt. Detta kallas mycket tjusigt för att fylla i sin aktivitetsrapport. Dessutom ringer en platsförmedlare en gång i månaden och kontrollerar muntligt om man har sökt jobb, varit på intervjuer, uppdaterat sin CV och ställer frågor om man vet alla sökvägar som leder till ett arbete. Att jag jobbar runt 70% är samma sak för arbetsförmedlingen som att jag är helt arbetslös.
Och nej! Jag har inte fyllt i några aktivitetsrapporter. Det ger reprimander i form av extra karensdagar hos a-kassan osv.
Jag känner i ren protest att jag vägrar att bli kontrollerad på det här sättet som en liten pojk som inte har eller har gjort sina läxor. Jag menar att formen stinker. Att man utgår från att de som går på A-kassa (vilket inte jag gör, jag betalar bara avgift) inte vill arbeta, utan bara sitta hemma och spelar poker och dricker folköl, sover till tre på eftermiddagen och tittar på serier tre på natten. Och trivs med det. Den synen på det hela är förvisso inget nytt. Att tvinga den arbetslöse till muntlig och skriftlig redovisning är dock nytt.
Därav funderar jag på att avanmäla mig hos arbetsförmedlingen. Sen kan jag påanmäla mig under de fyra veckor jag är ofrivilligt arbetslös.
Att dessutom borgarna har döpt om a-kassan, som är en försäkring om du blir arbetslös, till något slags bidrag är bara än mer sorgligt. Om man går på bidrag betalar man inte in månatlig avgift för att få ut ett månatligt bidrag.
Jag har hemförsäkring också. Som de flesta andra. Hos folksam. Jag kan inte påminna mig om att folksam har ringt hem till mig en enda gång och kontrollerat så jag INTE har bränt ner min lägenhet ännu.
Äh föck, nu blev jag så upprörd att jag måste gå och klippa hockeyfrilla och gå och dricka en bärs med krusbärssmak.