Den lilla bäcken. Den som ingen vet, vad den blev av.

Ibland hamnar man
i Allan Edwalls värld av visor.
Det är som rinnande guld i munnen.

Han sjunger och
pratar om en värld
som fanns då
och inte nu
och som man
ibland undrar
var den blev av.

Som stål i stället för
mjukplast.

Och för att vara rejält uppriktig
så kan jag tycka att rådande samtid
mången gång förefaller
helt jävla dum i huvudet.

En reflektion från någon
som
mången gång är krökt
som ett frågetecken
och mången gång
känner falnad entuasiasm
över att delta.

Men! tack Edwall.
Nu ska jag spela Allan
i tio meter bil
i Hallonbergen.

Engeln.

Kollar för tillfället på serien Engeln från 1974 som finns på SVT:s öppna arkiv. Med Allan Edwall i huvudrollen som privatsnok. Tydligen är det han som skrivit manuset också. Fantastiskt rolig serie i fem delar. Med en lika fantastisk skådespelare.
I avsnittet jag såg igår rökte de väldigt märkliga cigaretter. För röks görs det nästan hela tiden. Själva cigarretterna var i kulörta färger. Röda, blåa och gröna. Filtret var i guldfärg.
Det verkade som det var det lyxigaste man kunde röka. Visste inte att det har funnits cigarretter i i olika färger innan.
”Jaså, du röker guldcigaretter” sa Engeln. Alltså Edwall.
”Ja, man får kosta på sig lyx så länge det går.” Svarade hans klient. ”Sen går det inte mer.”
Sen rökte de kanske fem cigarretter var. Tills hela detektivkontoret var helt igenbolmat.

Nu ska jag kolla klart på tredje avsnittet.