Broddar.

Det är vackert ute…men det är då fan inget kryckväder. Is på gatorna med stora möjligheter att klättra i karriären inom att slå ihjäl sig.

Har varit hos sjukgymnasten igen. Fick cykla som en tok, vila, promenera fram och tillbaka i gångarna, vila, göra övningar, vila. Idag hade jag joggingbyxor istället för pyjamasbyxor. Nästa gång funderar jag även på att sätta på mig pannband så man ser ut som ett pro.

Fick även med mig en present hem: Nerfällbara broddar till kryckorna. Såna där som pensionärer brukar ha på sina käppar. Eftersom jag fick en brodd till varje krycka så är jag väl klassad som en föryngrad dubbelpensionär nu. Lite som att en äkta raggare alltid har dubbla antenner bak på sin bil… Tufft som satan.

Vissa kanske tycker det borde vara tid för mig att slänga kryckorna nu och springa någon vintermara. Vintermaratonen tycker jag vi kan hoppa över. Däremot borde kryckorna kyssas ajöken. Det är bara det att när jag går utan kryckor och ska skjuta ifrån med det opererade benet så dyker en ilande smärta upp i ljumsken efter typ 20 meter. Samma smärta som fanns där från det att jag skadade mig. När den där hundra kilos svinpjäsen landade på mig. Varje gång en motgång uppstår känner jag att jag skulle vilja hitta honom och lavettera honom hundra gånger på varje kind. Och kanske berätta en sann saga om att påverka andras öde.

Medan allt annat i takt blir bättre efter operationen så består den där smärtan. Nu börjar sjukgymnasten misstänka att jag har någon muskelbristning i ljumsken som inte vill ge med sig.

Sjukgymnsaten började även prata med en kollega där jag låg på britsen och följde med i samtalet, att det hade varit bra om jag fick röntga om mig en gång till då de misstänkte<a  att jag kan ha en muskelbristning eller liknande.

Kan inte längta nog efter att åter igen få sätta på mig Gene Simmons pungskydd i form av clownnäsa och leka röckstjärna på röntgen.

Tanken är att jag skall börja jobba på Tisdag. Det känns rätt avlägset.

En annan tanke är att jag skall träffa den gamle gode Ed för en stunds samkväm på andra lång ikväll. En tanke omgiven av is på en av stans isigaste gator. Lattja runt på kryckor salongsberusad med helt fantastiska möjligheter till förlängd sjukskrivning. Varför nöja sig med att ha spikar i bara en höft. Det blir ju mer balans att ha spikar i bägge höfterna! Och med tanke på dagens smärta i ljumsken efter allt tränande så bjuds ett enormt tillfälle att mörda smärtan med massa mjöd…

Nej, jag tror det får bli en sammanstrålning senare i veckan när termometern står på plus, isen har smält och ljumsken har lugnat ner sig i fråga om uppmärksamhetstörst gällande smärta.

Broddeladi ho!

Willys och Kill Bill.

img_1395.jpg
Hade en gästpoet här på bloggen igår. Kraxus Fixus. Han har släppt både den ena och andra diktsamlingen skall ni veta. Hans bästa är hans minst sålda. ”Jag och mina helrör och ett handfull knull i garderoben” heter den.

Drack några bärs med syrran igår. På hennes balkong och under hennes fläkt. När folkölen var slut åkte vi ner en kort sväng till andra lång. Gatan var nästan helt tom. Rätt skönt tyckte jag. Rätt trist tyckte syrran.
Vi pratade med en förbipasserande snubbe som kan ha varit det fullaste jag sett på länge. Han fick fram ordet jag fem gånger i rad, sen kom han inte längre. Till slut sa han att han skulle gå in i rollen som sig själv när han nu skulle in på krogen. Han vinglade framåt och bakåt. Konstigt nog fick han beställa. Efter fem minuter hade han däckat med näsan två centimeter från ölen. Han vaknade till då och då. Mumlade någon harang och tog en klunk på ölen. Sen däckade han igen.

Nästa vecka öppnar mitt Willys igen. Detta är det största som händer i mitt liv just nu, vilket inte säger lite om mitt överfantastiska liv.
Det har varit stängt i över ett och ett halvt år.
Man har fått kämpa sig ner till ett mini-Willys nere på Utlandagatan. Det är så litet så man når lösgodiset när man står i köttdisken, ungefär. Möter man någon i en gång får man backa ut. Är man bakfull får man panik och börjar mumla eller gråta. Man blir knödd och knuffad på överallt. Är man inte bakfull går man efteråt till Tullen som ligger alldeles bredvid för att svalka ner hela hodet med dubbla par öl. Minst…
Nu, iallafall öppnar det ett mycket större och splitternytt Willys. Som dessutom har öppet till 22. Där ska jag hänga flera dagar i veckan och köpa tomatsoppa, folköl och deodorant. Dessutom ligger det inget dekadent Tullen bredvid, så då kan man gå hem och dricka vatten direkt. Kanske kommer jag börja laga mat nu igen också.

Jag såg om Kill Bill 1 i söndags. Den kom 2003. Då bodde jag i en blåmålad källare på Kville. Jag delade lyan med en britt som jag kallade Sopan. Han samlade på kastruller och stekpannor och hade ett tomt skratt som ekade och som fick krukväxterna att dö. Själv hade jag ångest ganska ofta och gick på socialbidrag.
Fast nu var det ju Kill Bill jag skulle tala om.
Genast märkte jag att något var skumt när jag nu tittade om filmen.
Dels saknade jag den där ormscenen i husvagnen. Jag kan minnas fel. Att scenen är med i den andra filmen. En annan scen som var bortklippt (och detta är jag säker på) är den då Uma väntar på att få sitt samurajsvärd tillverkat. Det tar en månad att få det klart. Under den tiden så tränar hon samurajodojjomojosvärdteknik. Detta var med i filmen när jag såg den 2003 (i min blå källare). Hon tränar uthållighet och springer upp och ner för trappor och läromästaren är stenhård och hon svettas som en hynda. Allt detta var nu bortklippt. Varför undrar sköjaren. Det blir lite konstigt när hon i nästa scen är världens råskickligaste donna med svärdet utan att ens tränat en sekund. Finns ju ingen anledning att klippa bort den där scenen. Ur censurperspektiv menar jag.
Streamade den från viaplay. Där är filmen 1 timme och 46 minuter. När man kollar på wörld wide web så är den 1 timme och 52 minuter.
Nej, jag begriper ingenting…
Däremot kan jag bjuda på lite kuriosa. Anledningen till att vissa blodiga scener är svartvita är att det är en typ av censur. Att det inte är filmat i färg alltså. Svartvit censur kan man säga alltså. De är ju väldigt snygga de där svartvita scenerna iallafall.
Skall nog se andra delen ikväll efter kneget. I den saknas också sex minuter.
Kanske de har klippt bort när Uma äter havregrynsgröt med bapelsiner och stickar en plåtväst till sin mamma.

Ledig i sex dagar sen. Detta ska jag nog fira med ett par bärs i morgon. Fast bara för att jag har så raka orakade ben. Och framför allt för att jag älskar världen.
Där med basta!

Hål i plånkan.

Tänkte gå och panta lite burkar och sen laga hamburgare. Är lite av ett socfall till löningen som kommer nästa vecka. Har varit smått generös mot mig själv denna månad. Man får vara generös mot sig själv när ingen annan är det.

Sköjade ut påsken med syrran och man på annandagen eftersom jag jobbade hela påsken. Vi började lite stillsamt med en sådär 6-7 öl var på en uteservering på Linnégatan.
När jag sen skulle gå till Tullen på Andra lång för att betala tillbaka några sedlar som jag hade lånat av en bartender på påskdagen till taxi för att mitt kort inte fungerar och för att jag saknade cash såååååå…blev det några bärs till som bara rann ner för strupen alldeles av sig själv (Fan vilken lång mening det här blev då!).
Att jobba dagen efter, det vill säga igår, var en utmaning. En mycket svår och trist utmaning. Att lida med en sprängande huvudvärk på högra sidan av hodet och tänka ”Varför jag?” Jo du, Johan! Det ska ja berätta för dig: som man bäddar vänder man tuva om…och om igen” Lite som att bestiga Kebnekaise med brutna ben. Dumt av mig kan tyckas, och jag kan tänka mig att hålla med.
Har ändå inte varit ute och sköjat så mycket den här månaden som jag brukar. Ändå sitter jag här med 400 spänn i plånkan. Men när jag har varit ute har jag varit ute på riktigt kan man kanske säga. Och när jag inte har varit ute på riktigt har jag inte varit ute på låtsas. Så kan man också säga.

Bytte bort morgondagens knegdag till en extra knegdag nästa vecka. För att vara snäll mot den andra assistenten. Så nu är jag ledig till Måndag. Frågan är vad jag ska hitta på med 400 bagis på fickan i fyra dagar. Det får bli något som inte kostar något. Spela yatzi (med mig själv). Göra som mors lilla olle och plocka blommor till mamma. Frysa vatten och kalla det för isglass.
Ja, möjligheterna är oändliga. Vem fan behöver stålar?

Annars har känslan av tomhet haft mig i ett järngrepp under större delen av dagen. Vissa dagar är sådana. Det vet jag nu efter 44 år. Som människa.

Nu ska jag nog gå och panta burkar iallafall.

Långt inlägg om ingenting och någonting och lite till och massa annan skit. Som en fartygs-logg. Men jag är ju sjösjuk, så allt hamnade på min blogg.

Men herregud sicket lågvatten herrn befinner sig i idag.
Eller som min vän regissören har uttryckt: ”Här står man ankeldjupt i arselklafs. Det är inte så roligt precis.”

Var på Ikea med familjen i Lördags. Redan tio meter in på möbelavdelning låg en unge på mage, på golvet och gallskrek. Det satte standarden på något vis.
Vi käkade Ikeas semla. Massa grädde och obefintligt med mandelmassa. Det är ju mandelmassa som är gött! Fattar du inte det Herr Kramprad?!
I kön till kaffet höll jag på att bli nermejad av en ilsken morsa. Jag skulle precis sträcka fram min kopp till kranen när hon kom bakifrån och trängde in sig från sidan som ett lokomotiv. På samma sätt som man välter en ko i en hage. Jag var kossan (även om det i det här fallet är en klar bedömningsfråga). Hon hann före till kranen precis när jag skulle sätta min mugg där. Arg och flåsande.
-Jaha? frågade jag.
-Jaaa! Det är faktiskt kö här!!!
Jag tittade bakom mig och förväntade mig en lång ringlande kö med mördarblick som ångade av ilska och ville skära upp mig till bacon. Inte en människa. Inte en enda kö. Sicken jävla rabiat hittpå-människa.
Köpte en del grunkor som jag behövde. Dörrmatta, durkslag, dlakan och dumstrut. Dörrmattan har jag spikat upp på väggen. Durkslaget har jag som geni-mössa på loftet. Dlakanet virar jag in hela mig i och kryper in i garderoben när jag tappar tron på tillvaron. Vilket händer oftare än sällan. Dumstruten har jag inte använt än, men tänker att den kan vara bra att ha och kräkas i om man känner sig lite rälig när man kommer hem från krogen.

Hemkommen och lite senare åkte jag ner och träffade Ed med väninna på Gyllen Prag. Sket i att äta för de hade redan ätit klart när jag kom. Sen är ju rätterna på Gyllene Prag så jävla stora så man måste beställa en sjukhussäng efteråt. Jag tog några bärs istället.
”Vi ska ju ändå inte dricka så många öl ikväll, eftersom vi ska ut i morgon.”, sa Ed. Det är nämligen jazzkvällar på Söndagar på Hakelverket. Det hade vi bestämt att vi skulle gå på. Otroligt moget och vuxet uttalande av gode Ed.
Lite senare på Andra lång bjöd vi varann på öl. Fram och tillbaka. Krog efter krog. Om och om igen, som om det inte fanns någon morgondag.

Dagen efter, alltså igår, var väl inte överdrivet humoristisk, fantastisk och pangig. Men den fanns där som ett knytnäves slag. Inte ett fläskigt knytnäveslag av värsta sort, men ett knytnäveslag som sa: Du lever Johan, men det här får du klara dig genom på egen hand…
-Öööh, stånkade jag till svar.
Jag tog en promenad med min vän Erik. Gamle Flytt-Erik. Nu även min kineseria-vän som jag aldrig träffar på en kineseria. Gudskelov.
Vi promenerade med hunden Lucas som jag brukar passa ibland. Genom en snöbeklädd och enorm Västra kyrkogård. Sen genom hela Majorna och tillbaka genom Majorna igen. En jävla promenad som tog nästan två timmar. Jag drog även in Erik på okända villovägar så vi kunde låtsas att vi befann oss i en okänd stad.
Som tur var så var Erik också lite bakis så vi kämpade oss igenom knytnäveslagen som efter ett tag förvandlades till lite halvblöta halvslappa lavetter. Promenera i halvbedrövligt tillstånd är nästan det bästa man kan göra. Det liksom renar en på något vis.
Bakfylleknulla dock. Det är något annat. Det är som en Treo och en Samarin samtidigt. Som genom ett trollslag är man friskare än någon som fått nya lungor. Men jag är en människa som nöjer mig med det lilla. Det ska ni veta!

Den här dagen kunde börjat bättre…
Halv tio på knäckt morgonkvist plingade på dörren. Jag trodde det var Angloianska Saxistiga-krigare med Ivanhora som ville bryta sig in och sno min enda stekspade.
Jag tänkte om och insåg att jag hade glömt att de skulle komma och besikta ombyggnationen. Yrvaken låste jag upp dörren. Där stod en skara på fem personer och unisont önskade mig God morgon.
I yrvaket tillstånd kan jag nästan säga vad som helst. Oftast det som man inte borde säga, och ändå tro att jag är trevlig och speciellt utvald. Kan påminna väldigt mycket om en oönskad fylla.
-God morgon, sa de.
-Det har jag aldrig varit med om, svarade jag. Ska ni komma in eller?
Fem människor som plöjer runt i lägenheten som om man har ställt till med en loppis är ingen önskad situation. Att bjuda in världen innan man ens vet om man existerar eller om man vaknat från de döda…brrrr
Jag ljög och sa att jag har jobbat hela helgen när de fick syn smutsig disk, pizzakartong och läskburkar. Det skulle jag inte ha gjort…
-Vad jobbar du med? frågade han på rekyl.
-Va, vadå jobbar med? Jag är ju ledig idag!
Jag följde med på distanserat avstånd när de promenerade omkring, så att de inte skulle sno med sig mina dyra konst på väggarna i bara farten.
Han som förde antecningar och ställde obehagliga frågor på min brutna kvist gick ut på balkongen.
-Oj vad det ligger massa långa spikar här ute!
Han stack in näven genom balkongdörren och ropade till mig:
-Är det dina spikar?
-Nej,jag är inte lagd åt det hållet.
Han klev in igen. Sen berättade han för den övriga skocken att det hade rasat bitar från väggen under fönsterbläcket. De hummade till svar, inte vidare överraskade. ”Fuskbygge”, tänkte jag för mig själv. Den här gången lyckades jag dock hålla tyst, vilket var lite synd, eftersom det här var den enda gången jag borde sagt något.
De klev ut genom dörren. Tror aldrig jag har ropat ut ett sådant muntert och entusiastiskt ”Hejdå!” vid något tillfälle innan.

Ja, nu har jag bjudit på mina senaste och fantastiska dagar. På något vis har de bara löpt på. På ett sätt. På ett annat sätt inte… Friktion eller fiction.
Men glöm aldrig: Life is a box of karamellos! Det är bara det att jag är lite rädd om mina tänder.
Och förresten, apropå tänder, vad är det för ena jävla grunkor egentligen?

Först lite arg och sen lite ledsen och sen lite glad.

Först var jag arg…men nu är jag lite gladare.
Fick i mig en fiskgryta på Tullen precis. Yipijaja-horeri horera!
Av fisk blir man glad. Tralala. Så glad så att om man försöker hänga sig så går grenen av.
Okej, kanske inte riktigt så glad.

Inatt drömde jag att jag köpte en mockajacka med fransar. Jag köpte den av ett ex. Hon var så icke glad över att se mig, så att minst hälften kunde räcka och jag undrade varför hon sålde en sån ful jacka till mig och varför jag köpte en sån ful jacka av henne. Skulle nämligen aldrig sätta på mig en mockajacka med fransar. Jag är väl ingen cowboy heller.
Nåväl, sen åkte hon iväg i en bil med sin nya familj och hon hånlog mot mig genom bakrutan och där stod jag med jordens fulaste jacka i handen och undrade vad som stod på.
Sen vaknade jag. Alldeles svettig. Klockan var elva och det kändes som det var för sent för frukost. Jag lade mig i soffan och kapitulerade en stund. När kapitulationen var över gick jag ut och städade köket och drack tre koppar kaffe på tom mage.
Försökte återigen, för femtiotolvte att fixa datorn som råmar som en ko bara man går ut på nätet. Alltså datorns fläkt råmar igång som självaste Hitler. Har snart felsökt på alla vis, men problemet kvarstår. Blev helt ledsen.
Till slut, yrslig, så gick jag och duschade. Funderade på ett handjobb utfört av självaste Johan den store, men var rädd för att svimma när blodet skulle börja rusa…
Duschar med en ficklampa tänd i badrummet för tillfället eftersom lysröret har gett upp. Och det är väl inte det enda som har gett upp.
Klev ut ur duschen. Satte mig en stund till framför datorn. Hade kommit på en annan grej som kunde få fläkten att hålla käften. Det gjorde den faktiskt. Hann bli lite glad en liten stund innan datorn stängdes av på grund av överhettning. Blev arg och gav upp.
Försökte koncentrera mig på vilka objektiv jag skulle ta med mig för min planerade fotorunda. Ville ta mig alla sex, men plockade bara ner ett i väskan. Rökte en cigarett. Funderade och funderade och funderade men blev bara mer förbryllad. Klädde på mig. Gick ut genom dörren. Kallt som fan. Gick till bussen. Fick yrsel på bussen och höll på att kräkas. Gick av bussen och mådde lite bättre.
På andra lång var det en snubbe i scarf och långa dreads som hälsade på mig. Visste inte vem det var så missade att hälsa tillbaka.
Så till slut inne på Tullen och sen den där fiskgrytan med sommarpotatis och en jävla hög med räkor och musslor och sås och cocktailtomater så man blev alldeles glad.
När jag satt där och väntade på maten kom jag på vem den där snubben i dreads var. Bara ett stackars offer som fick min kamera upptryckt i nyllet på en av mina redlösa paparazziturer. Fotona är förvånansvärt skarpa för att vara tagna av någon som var så suddig och upplöst i kanterna.
Sen en kaffe och nu en öl och sen är man totalt acklimatiserad till varken-eller-läget igen.

Tror jag skall bege mig upp i nya Masthugget och fota lite. Där är ju lagom fult. Kanske jag stöter på en råmande och stenad kossa som jag kan hänga ut på wörld wajd web.

Ett paket från Kina.

Hade beställt lite fototillbehör från Kina som kom idag. Bland annat en objektiv-sprutkammare. En grunka som man fäster på linsen så att kameran vägrar ta bilder på andra objekt än norska människor som äter banan.
Beställde även en knugelhake. Det är en pryl som gör att kameran sprutar calvados i munnen på de som inte vill bli fotograferade – sen vill de bli fotograferade.

Fick även med en slags premie (detta är faktiskt helt sant) för att jag beställde för över 15 dollar. En kinesisk rakhyvel. Troligen otäckt vass, så att man karvar av hela hakan och skär bort hårsäckarna och får gå runt med bandage runt hakan resten av sitt liv. Detta får jag aldrig veta eftersom jag inte använder rakhyvel.
Gav bort den till en stammis på Tullen. Blir spännande att se hur han ser ut nästa gång vi ses.

Och jag sitter kvar här. Funderar på om man skall gå hem eller ej. En öl till kanske…eller inte.

Köpte en kebabpizza igår. Har insett att jag inte gillar kebabpizza längre. Det är något i smaken som ger mig kväljningar. Känns lite sorgligt, men det är det ju annat som gör också.

En förkyld paparazzi pratar om det ena och det andra.

Den här jävla förkylning börjar gå mig på nerverna. Varje morgon vaknar man helt tjöck och paj i halsen. Som om det ligger en våt och utslättat pannkaka i svaljet. Efter att klivit upp och en eländig hostarstund tagit plats är allt plötsligt över. Sen är allt som vanligt. Framåt eftermiddagen kommer torrhost-attacken, då man tror man ska hosta ihjäl sig och på kvällen börjar man känna sig sjuk igen. Det är hela dramat som går om och om igen. Som melodifestivalen som aldrig blir färdig.
Förkylning påminner om låten ”Vandraren” med Nordman. Vad är det som går och går, men aldrig kommer till dörren?
Det är vandraren och Johans förkylning.

Har fått ihop min kamera nu. En snubbe har skickat kamerahuset från Umeå. En annan snubbe har skickat objektivet från Helsingborg. Kamerahusets postlapp har redan anlänt och objektivet kommer imorn eller på fredag. Ett objektiv med så kort skärpedjup att endast dammkornet på en rumpa blir skarpt.
Tänk om inte Helsingborg och Umeå gillar varann. Likt rivaliserande fotbollssupportrar som slår ut tänderna på varandra i en skog vill inte gängorna i objektivet passa i kamerahuset.
Varje gång jag trycker ner avtryckaren på kameran kommer det istället ut en liten seg spysträng. Vore ju förfärligt…
Själv bor jag i Göteborg någonstans mellan dessa orter och förbereder mig genom att köpa oömma kläder i galon ämnade för att hoppa jämnfot in i stickiga rosenbuskar med kameran hängande runt halsen när scoopet uppenbarar sig.
Kanske det bara blir oscoopiga bilder när jag ligger på alla fyra i vardagsrummet och klöser damm och ångest ur mattan.
Kanske jag fotar pungen på kungen.

Åt en pizza på Kellys tidigare. Blev rund om magen och tom i huvudet.
En tiggare gick förbi när jag stod ute och rökte. Hon frågade om jag hade några pengar.
”Not this time”, svarade jag
”Ah, next time!”, svarade hon med ett leende. ”I will remeber you!”
Kändes som att jag precis skrivit på ett abonnemang.

Nu måste jag lägga mig och vila lite. Kolla på några avsnitt av Pablo Escobar kanske.
Orden ”plata” och ”tranqilo” myntas väldigt ofta.
Av pengar blir man lugn med andra ord.

Din jävel!

Fack. Blev helt sänkt. Plötsligt. Gick på några minuter. Det la sig som en blöt filt över mig.
Och nu sitter jag här på Sejdeln och tar en bärs. Det snöar ute och på krogens Tv är det någon slags talkshow. Pirelli visar sina ben och Martin Timells brorsa ser ut som han försöker säga något smart. Som tur är så är inte ljudet på. James Blunt gör samhällstjänst i högtalarna istället. Sicken tröttsam skunk.

Har jobbat i datoraffären idag. Fölk ringer och ställer frågor. Jag svarar efter förmåga. Sen kom huvudvärken och sen den blöta filten.

Beställde kinakäk igår. Tog en bärs medan jag väntade. Varannan minut slet en dampig unge upp dörren och skrek in i restaurangen.
”Jävla rövjävel! Jävla gubbjävlar!”
Snubben i kassan tittade upp från tidningen. Sen tittade han ner i tidningen igen.
Stammisarna var på kasst och räligt humör.
”Fan, jag skiter i dig nu! Nu går jag hem!”
”Gå hem då din jävel!”
Jäveln som skulle gå hem gick och köpte en öl istället och gick satte sig vid sina kompisar igen. Sen drog cykeln igång igen.
De gick och spelade på Jack Vegasen. Tidigare hade de bråkat om pengar. Nu vann de tusen spänn. Glädjeropen ekade. Kortvarig glädje. Snart var de igång igen.
”Jag går fan hem nu!”
”Gör det då din jävel!”

Ja…och det är väl det jag också ska göra nu, min förbannade jävel!

(null)Att lite lättsamt skära halsen av sig en torsdagskväll i början av Januari.

Irish Coffee

Det går lite traggligt med skrivandet här mellan varven. Varannan-dag-principen fungerar sådär för tillfället.
Ibland sker det som så, att jag skriver något. Sen läser jag genom det och undrar vad det är för jävla trams jag skrivit. Då tar jag bort det.

Har varit på arbetsförmedlingen idag. För att lämna in ett papper om förlängning av praktikplatsen i datoraffären. En likblek och glåmig människa tog emot mig. Hon såg inte jätteglad ut.
Sen har jag promenerat i regnet. Och varit och hälsat på Siss. Och köpt en pizza. Pizzagubben slog in 75 öre på kortmaskinen. ”Vad billigt” sa jag. ”För billigt” sa han och slog in 75 kronor.

Igår var jag ute med May. Först drack vi en fantastiskt äcklig Irish Coffee. Sen drack vi en fantastiskt god Irish Coffee. ”Den här Irish Coffeen var godare än en kissemurra” sa jag till May. Det kanske var roligt sagt. Eller kanske bara dumt. Kanske inte speciellt PK heller.
Får skylla på att jag var full. Vilket jag också var.
Resten av kvällen spenderades med att tjata hål i huvudet. Kan bli så när man har för mycket kvalitetstid med sig själv.

(null)Här dricks det Irish Coffee

En bajslektion och en brakskit.

Jag har eftermiddagsbajsat. Gud vad skönt det var!
Om man känner sig trasslig i tarmarna eller kass i magen skall man titta på sitt bajs. Detta lärde jag mig en gång av en doktor i Fyrans morgonprogram.
-Titta på ditt bajs, sa han. Ser det bra ut i fasthet och form och färg så är allt bra.
Det hela lät lite som en grundlektion i färg & form. Väntade spänt på att han skulle djupdyka i bajsets struktur, men det uteblev.
Så nästa gång kära medborgare. Nästa gång ni känner er lite tjyvens i kappsäcken, titta på edert bajs.
Själv verkade jag må kanon. Åtminstone när jag tittade ner i porslinskålen.

Efter kneget igår stannade jag till vid Avenyn för att käka. Gick förbi en Sibylla helt utan någon kö. Gick till Burger King istället. Ringlande köer med människor med sjögång. Vände i dörren. Gick tillbaka till Sibyllan. En snubbe i kö bara. Bravo. Medan jag stod där och funderade över vad jag skulle ha dök det plötsligt upp ett helt gäng i gråa, spetsiga filthattar. En av dem trängde sig bara förbi mig samtidigt som han slött sa i mitt öra:
-Äh, du står ändå inte i kö va…
Det var alltså ingen fråga. Det var ett påstående.
Innan jag hade hunnit blinka hade hela filthatt-skocken bufflat sig förbi mig. Jävla typer. Jag stod kvar ett tag och blängde med öppen käft som det sönderarbetade fån jag var. Plötsligt, från ingenstans släppte en av filthattarna en ljudlig brakskit. Han flinade nöjt och skevt. Då vände jag på klacken och gick.
Asså, sicket fölk.
Jag gick över till kebabhouse mitt emot. Fick mig en kebabrulle. Satte mig ner. Tittade på filthattarna rakt över gatan. De var i full färd med att byta hattar med varann. Trots att alla bar likadana hattar.
Jag hann ta tre bett på min kebabrulle, sen fick jag springa till bussen.
Smaklig måltid…

Slutar om en stund. Kan tänkas att jag åker ner till andra lång och tager några bärs bara för att jag är värd det.
Och för all del, är det någon från datingsidan som nu läst detta inlägg. Skicka iväg ett mail, så kanske vi kan ses över en gammeldansk och prata om Rickard Sjöbergs vita tänder…