Hur var det här då?

Eftersom mitt liv är outömligt fantastiskt och så mycket intressantare än nästan alla andras så får jag avstå från att skriva här jämnt och ständigt. En avvägning för att behålla min stora portion av ödmjukhet. Så inte andra skall känna hur värdelösa deras liv är.
Man är ju en ödmjuk kille liksom…

Detta var alltså en bortförklaring i tvärtom-anda till att jag hade bestämt mig för att skriva här oftare. Genast när jag hade bestämt mig så misslyckades jag. Med att skriva här oftare alltså.

Har haft en riktig trökdag. Lite eller mycket tråkigare än övriga trökdagar. Det har varit sveda i min själ och kökets disktrasa.
Som ett mantra har jag upprepat det i huvudet. ”Det här var ju inte så roligt precis” och ”det här vanligt tråkiga var mycket tråkigare än vanligt.
Man kan säga att dolken satte sig i nacken, och den var omöjlig dra ut.

Har saker som hänger över mig. Bland annat att skriva jobbansökningar. Skriva här. Skriva till kungen och fråga vad han egentligen tycker om monarki. Skriva till Jesus och fråga när ”innan var” när han gick runt i kortbyxor.

Att skriva jobbansökan kändes viktigast, så det har jag inte börjat med än.

Gick ner till Tullen istället för att äta panerad ost. Tänkte att man blir lycklig och mätt av ost, men man kanske blir mätt på lycka.

Skriver här, det gör jag ju nu som sagt…

-Är det roligare här eller?…
-Tycker jag inte.

Nå, vad har jag pysslat med sen sist tro.
Jorå…till exempel har jag handlat på Lidl i bakfullt tillstånd. Skrev till och med en lista innan. Tanken att handla där var att jag hade en rabattkupong som gav 20% . Syrran hade en likadan, så hon hängde på utan att blinka. När vi väl hade fyllt korgarna till bredden och skulle betala så visade det sig att rabattkupongen inte hade börjat gälla än. Den var för nästa vecka. Mycket proffsigt halade syrran upp en annan rabattkupong med samma rabatt som gällde just nu. Lyckan kände inget motstånd.
Nu har jag så mycket grunkor i frysen så jag skulle klara mig om kriget kommer.Men också om det inte kommer för fan.
Vi snackar faluslang, kebab, vårrullar, kyckling. Vi snackar små frysta bröstvårtor. Naj, det är ingen hejd. Då har jag ens inte nämnt brattewörstarna i kylen.

Var även och besökte gravarna på Alla helgona. Med morsan och syrran. Allt är väldigt vackert då. Ljus brinner överallt och hela grunket.

Dock kan jag känna att det är inte vid de tillfällena som man känner. Eller vid platsen. En människa som inte finns kvar just här finns i ens hjärta och ploppar upp i form av saknad eller värme oavsett om jag sitter i köket, på en krog eller toaletten. Vare sig jag vill eller ej.

Efteråt gick vi och åt på Kineseria. Att boka bord på Kineseria…
Bästa kineseria i stada iallafall. Mandarin – Stället som jag tyckte borde hetat clementin när jag var liten när vi åkte in till Göteborg och inte förstod att det var ett språk. Språket clementin alltså.
Efter en obligatorisk irish coffe gjorde jag och syrran oss av med morsan och åkte vidare in för en bläcka. Folk var överallt. I klasar. Morbida. Eller vadå folk…fääään snarare.
Tillslut lyckades även vi bli morbida fän och åkte hem.

-Nu efter ett par bärs då din osköjiga sköjare mår du lite finare eller?
-Äh, vadå? Tycker jag inte. Snart ska jag äta panerad ost…och bli lycklig.

De som sitter bredvid här pratar om Ringaren i Notre damne. Stackars quasimodo, säger de, han hade det svååååååååårt han!
Men har de eller quasimodo någonsin brytt sig om att sköjaren har det svårt mellan varven? Att andas ibland – på grund av livet eller icke livet.
Det tror faktiskt inte jag.

Nu kommer min ost snart. Nu kom min ost. Nu har jag ätit upp den. Nu ligger jag och vilar på en av saturnus ringar. Nu är jag hemma.
Nej, nu ljög jag allt. Jag är inte hemma. Jag gick till en liten italiensk restaurang här i området och dricker en litauisk öl.Dålig ordning i den här världen.

-Men hur mår du nu då Sköjarn?
-Nja, det vet jag inte. Det är väl ganskMEN DET VAR VÄL ETT JÄVLA TJATANDE!!!

Må och må, ibland måste man väl bara andas också?

Kolla vad mycket folk.Det skulle man ju aldrig orka med…

Måndags-tillstånd och en tanke.

Måndagstillståndet är totalt. Att äta flingor med mjölk med mjölken droppande från skägget. Knegar, och kommer inte vara en fri man förrän halv tio ikväll. Ibland önskar jag att jag hade ett åtta till fem jobb, inbillar jag mig.

Schleten efter en sköjig helg. Åt lasagne på restaurang med familjen i Lördags. Vi drack en drink på en krog på Linnégatan innan middagen. Jag slog till på en Bloody Mary. Lite som en förrätt tänkte jag. Blev återigen slagen av hur få ställen som klarar att blanda ihop en god Bloody Mary. Den här var blaskig och trött.
Tyckte det var perfekt storlek på lasagnen när jag hade ätit upp. En kvart efter maten blev andningen tyngre och magen svällde upp. Dessutom var soffan jag satt i nersutten vilket inte hjälpte matsmältningen. I det hopsjunkna tillståndet såg det ut som det stack upp en liten gubbmätt figur bakom bordsskivan, men trevligt hade vi.
Jag beställde in en Gin o Tonic som efterrätt. Tänkte att den skulle leta sig in mellan de idisslade lasagneplattorna. Verkade lyckas så där… Kunde ändå nöjt konstatera att jag hade intagit en tre rätters middag.
Morsan och syrran med man tog en taxi hem. Var enormt sugen på att följa deras exempel, men kämpade mig under pust och suck och stön och flås till spårvagnen. Med tio bärs i väskan intalade jag mig att jag var redo för att åka på fest.

Jag klev in på den där festen ensam när alla redan hade kommit. Gå runt och hälsa på folk.
-Hej i köket!
Inte min starka sida det där att gå runt att presentera sig på fest. Vill i det läget mest krypa undan. Som tur var kände jag en hel del av dem som var där. En grej med att dyka upp senare är att man slipper den där stela stunden i början på festen när alla tvingar sig till att socialisera på ett begåvat sätt. Sen när öl och vin börjar flöda så trillar garden ner.

Funderar för övrigt på att ta en vit månad.
Sköjandet känns inte riktigt så sköj för tillfället. Efterdyningar i form av ångest. Trötthet. Svaga nerver.
Se hur man mår om man inte sköjar. Tänker att man kanske tvingas till att hitta på andra saker. Ork och pigghet med en klarare skalle. Skriva, käka luncher, söka jobb. Promenera, sortera müsli, samla på snö… Man gör ju inte så mycket i bakfullt tillstånd, mer än att bli nervös och få dödsångest.
Och alla dessa pengar rinner ner för strupen.

Nu låter det som jag super sju dagar i veckan. Det gör jag inte. När andan faller på så tänker jag att jag kan alltid gå ut och ta ett par bärs. Att ta ett par bärs är något av det trevligaste man kan göra om man frågar mig, och nu handlar det ju om mig. Däremot händer det sig ganska ofta att jag tänjer på den där planen när jag druckit upp mina två öl. En till kan man ju alltid ta. Ah, vad fan en bärs till och… Plötsligt blir det ett ”hoppsan, det här var ju inte meningen”. Inte alltid, men ofta.
Då är man ju inte så nöjd med sig själv dagen efter. Man tänker alltså inte ”Gud, vad fantastisk jag är”.

Bloggen kanske skulle bli roligare också. Plötsligt kan man läsa om Johans 14:e vita dag och att han klättrat i träd klädd i leopard-mönstrade badbyxor eller att han har skaffat sig en helt ny hobby i form av att stöpa ljus och virka grytlappar.
Ja, vi får se. Tanken är lockande…

Klantsonen.

Himlen är rosa där ute. Jag är mörk under ögonen och befinner mig i något slags dyartat lågvatten.
Jag började fundera över mitt liv, men kom inte längre än så.

Solen kom fram i Onsdags. Den lade sig perfekt över en uteservering i Guldheden. Klockan var väl två på eftermiddagen. Sen satt vi där. Jag och Ed med varsin öl i näven. Som gifte sig med nästa och nästa öl och nästa…till att mörkret och månen fanns där och vi befann oss på andra lång.
Fick ringa till mor och ställa in den där middagen som hon egentligen skulle bjuda på. Hon blev inte så glad…
Igår var ångesten stor. Tittade på tio avsnitt av ”Pablo Escobar-serien”.
Ringde till mor igen för att försäkra mig om att hon inte var ledsen på mig vilket jag blev försäkrad om att hon var. Ångest. Dålig klant-son…

Jobbar helg igen. Det blir ingen glad av. Speciellt inte jag.

Nu är han med Sveriges vitaste tänder på Tv. Känner hur glädjen spirar genom hela kroppen.

Herr Dysterkvist.

Fortfarande helt slak efter söndagens sköjeri på krogen. Att gå upp tjugo över fem i morse för att knega elva timmar gjorde ju inte det hela bättre.
Tittat lite på Tommy Berggren i min sanning. Skön gubbe.
Har fortfarande lite ångest efter söndagen. Var glad ena stunden. För att i nästa stund vara arg. Sen lite ledsen. Och så glad igen. Helt labil. Människor tror väl man är efterbliven. Känns lite jobbigt att tänka på att man kommer möta de där människorna igen. Nästa gång alltså. Ja, förutom Ed då, som jag hoppas har överséende med situationen.
Har även för mig att jag påpekade för taxichauffören att han var fet och att jag frågade honom om han gillade kebabtallrik mycket. Inte så trevligt sagt. De flesta av ens hjärnceller ligger alldeles säkert i viloläge efter ett visst antal öl.
Kanske får överväga att inte dricka öl när jag har jobbat helg. Hur gott det än må vara. Det är ju inte vidare smart att hälla i sig typ tio stora stark när det egentligen är sömn som kroppen skriker efter.

Tågutflykt

Åker tåg. Till Skövdejävel. Åker tåg med hatkärlek. Det jobbiga med att åka tåg är om det kränger och jävlas för mycket. Om det är för mycket svettiga typer. Då får nämligen Johan små panikattacker och blir väldigt nervös. Och en liten attack kan ju alltid växa sig större. Har medecin med mig. Det vill säga en fölköl. Öl för (sicket) folk. Har ni hört nåt så dumt?
Det trevliga med att åka tåg är just att det är det. Trevligt. Man kan titta ut genom fönstret och se massa sköjiga saker. Ensamma människor som sitter och gråter på en stubbe. Bönder som gräver ner sig på sin åker. Fölk som knullar ner sig i skogsgläntorna. Knarkare som dealar knark i fallfärdiga stugor.
Åker på ett sånt där tåg med vinröda säten och träpaneler. Tåget är äldre än mig. Tjusigt.
Är framme nu. Klarade livhanken även denna gång. Helt jävla fantastiskt! Nu ska jag. nog ställa mig på Skövdes torg och vråla lite obsceniteter.
Okaj! Haj! Sugluvor!