På Arbetsförmedlingen.

(null)Konst på Arbetsförmedlingen. Konstnär okänd och inte utställd på konstmuseet.

Sitter på Arbetsförmedlingen. Sicket jävla ställe. Speciellt när solen finns där ute och lyser ner på uteserveringarna och man kan svalka sig med en bärs.

Firade min första semesterdag med brakfrukost. Det var mjölk och flingor. Det var blåbär och juice och rostat bröd och ägg. Tyvärr blev inte stunden så njutbar som jag hade hoppats på.
De har satt igång att hugga ner balkongerna på husets gavel. Oljudet var bedrövligt och skakningarna i huset var bedrövelse.
Frukosten intogs till 1:ans morgonprogram med öronproppar i öronen.

Jag har nummer 93 här på Arbetsförnedringen. Nummer 91 har betjänats i 20 minuter nu. Hoppas att jag är ute härifrån innan det skymmer.
Skriva blogg på arbetsförmedlingen…
Förr, på den gamla goda tiden när jag var poet och saknade skrivare brukade jag gå ner till arbetsförmedlingen och skriva ut mina verk.
Det kändes alltid fantastiskt när jag gick ut med en tjock lunta dikter under armen. De där flummjönsarna till arbetsförmedlare tyckte väl jag var en riktigt seriös arbetssökande som skrev ut så många jobb.

Ah, nu är det äntligen min tur för bövlars!

(null)Nu är det semester ta mi fan!

En jävla grejardag i en sköjares liv.

(null)Fr v t h, oputsat fönster, putsat fönster. Jag älskar världen.

Har grejat som en liten tok idag.

Tagit upp tyskan igen. ”Vrålat Hilfe!” så fort tillfälle ges.
Ringt till arbetsförmedlingen. Behöver hjälp med att få ordning på mina omeriterade papper så jag kan söka några jobb som jag har hittat på platsbanken (eller om det var pantbanken…hmmm).
Min platsförmedlare sa att jag kunde komma ner på ett seminarium för att få i ordning på mina papper. Ett Cv-seminarium. Ge mig sanningsserum. Dumskalleträff låter inte lika tjusigt som seminarium, men det betyder troligtvis samma förbenade sak. Tackade nej.
Jag sa till henne att jag går ner till arbetsförmedlingen oanmäld och tvingar någon att hjälpa mig med papperna. Hon sa att det nog skulle gå bra…
Tänkte även fråga henne om hon har provat att gå runt i mina kläder. Kände att jag inte ville att hon skulle gå runt i mina kläder så jag lät bli.

Morsan ringde innan. Hon stod i ett provrum på Lindex.
”Gud vad dålig mottagning det är i provrummet!”
”Jaaa…kanske du ska gå ut från provrummet då?”
”Ja det gör jag. Där är en soffa. Där sätter jag mig. Nu hörs det bättre. Men gud vad de kacklar här, ungdomarna! Hallå hörrni!!! Nej, jag får ringa senare. Du hör ju själv!”

Håller på att installera Windows10 för andra gången idag. Installationen ställer märkliga frågor ibland. Som tex ”När gick du runt i flanellskjorta sist?” eller ”Har du varit i Pajala någon gång under de sista dagarna?”
Är dessa frågor av relevansos?
Vad mer viktigt är att den bad mig att förbereda en tom cd-skiva för säkerhetskopiering. Nu när installationen snart skall vara färdig har den bara hoppat över detta moment. Kanske den bara glömde av?
Jag får vad jag tål. Tror inte Windows 10 varken tycker om mig eller min svindator. Den har nämligen det arbetsnamnet, min dator: Svindatorn!

Har även hunnit med att se klart en film som jag inte orkade se färdigt igår. (tysk såklart om DDR/GDR-tiden. ”Barbara” – Se den! Finns på Svtplay två dagar till. Fantastisk), ätit två gånger, duschat, handlat, rättat till thö balls, diskat, drattat i mig tre ostämda fölköl, krossat en lampskärm i glas, pratat med siss och just det…putsat fönster.
Insåg därmed genast när fönsterputsningen var klar, att det finns en värld därute. Det är väl bra?
Eller som syrran sa: ”Du har flyttat från ett smog-område i Polen till ett smogfritt landskap kallat Västra Götaland.”
Tycker det är fantastiskt med ganska små insatser som ger enorma resultat.
Jag får nästan erektion när jag tänker på det!
Dock är världen där ute. Bara ett kristallklart fönster mellan mig och världen. Den vill åt mig och det finns inget jag kan göra åt det…

(null)Kanske Windows 10 tycker om mig lite ändå. Kanske Windows 10 inte diggar att jag putsar fönster istället för datorskärm?

Ett besök hos platsförmedlare Peter.

Jag skulle ju berätta om när jag var på arbetsförmedlingen sist. Var som sagt där i Onsdags.
Har aldrig tidigare möts av en sån tom Arbetsförmedling tidigare. Jag välkomnades av tre platsförmedlare samtidigt i éntren. De slogs om mig. Vem som skulle få äran att ta hand om mig. När en utav dem till slut ”snodde mig” och vi gick iväg till hans kontor hörde jag bakom ryggen hur en kvinnlig arbetsförmedlare mumlade:
”Jaha nu tog han den enda kunden.”
Jag hade gått dit för att skriva in mig. Igen. Jag hade blivit avskriven som arbetssökande av misstag. Ett misstag kan till exempel innebära att man har glömt att skicka in ett brev i tid där arbetsförmedlingen frågar om man vill stå kvar som arbetssökande trots att man aldrig påstått att man inte vill stå kvar som arbetssökande…
Han presenterade sig som Peter och bad mig att sitta ner. Han började ställa frågor om vilka jobb jag sökte och hade sökt, samtidigt som han knappade loss på sin dator. Mellan varven sa han till mig att vänta lite så han kunde knappa klart. Jag satt där och väntade lite. Sen frågade han fler saker och knappade lite till.
Jag sa till honom som det var. Att jag har fastnat på mitt jobb. Att jag mest söker utbildningar och att jag inte vill jobba mer som personlig assistent. Jag berättade vilka utbildningar jag hade sökt, eftersom han frågade. Han gav mig lite handfasta tips att tänka på, som var ganska okej när man ska söka och välja utbildning. Han frågade vad jag ville bli. Vilket jag tyckte var en ganska djärv fråga till en klient som är 41 år gammal. Jag sa till honom att jag kunde tänka mig att bli lite allt möjligt. Gå en utbildning som leder till ett jobb som det känns allright att gå till. Utan att vomera.
Jag tillhör den del av min generation som inte behöver självförverkliga mig själv eller skratta ihjäl mig på mitt jobb. Det gör jag bra på egen hand. På min fria tid. Jag jobbar, kniper käft och gnäller inte över att jobba. Jag bara gör det, så länge det inte tar livet av mig. Det finns nämligen en huvudanledning till att jobba. Ty, att tjäna så man klarar sitt uppehälle och kanske där utöver. Något som verkar glömmas bort ganska ofta. Dock, kanske inte som personlig assistent. Eftersom jag har fastnat på mitt jobb.
Just det där att jag hade fastnat på mitt jobb fick HONOM att fastna lite grann.
Han slutade knappa på datorn och tittade på mig. Sen sa han:
”Du ska vara glad att du har fastnat på ett jobb, just som personlig assistent.”
Jaha? tänkte jag.
”Det finns många värre jobb att fastna på!”
Jaha? tänkte jag igen och började tänka ut jobb som jag inte skulle vilja fastna på. Hmmm… Latrintömmare kanske?
Han avbröt mig i gissningsleken och började rada upp jobb som enligt honom själv verkade vara förenade med total ångest och död att fastna på.
”Tänkt dig att fastna på ett lagerjobb till exempel. Resten av ditt liv?!”
”Jooo…”, sa jag och tänkte efter eftersom jag har haft en del lagerjobb genom tiderna.
”Eller som städare.”
Jag sa ingenting. Han tittade plötsligt ner i bordet och sa med låg och ledsen stämma, så det knappt var hörbart:
”Eller som platsförmedlare. Det är heller inte så roligt alla gånger ska du veta…”
Jag trodde inte mina öron riktigt. Han gaskade upp sig ganska fort. Harklade sig lite för att välkomna mig tillbaka i rummet efter att få ha tagit del av hans svåra värld.
Han gav mig lite mera tips om utbildningar för att släta över den lite märkliga stämningen som pyrde på kontoret…
Vi skakade hand och jag tackade honom och lämnade honom i hans kontor med en osäker känsla av vem som egentligen hade fastnat på sitt jobb.
Jag eller Peter Platsförmedlare?