Fem meter ner i luften

img_1932.jpg
Igår var jag med om en överraskning. Den dök upp som en blixt från klar himmel. Tyvärr och ganska självklart så var den inte av glad karaktär.

Satt och gäspade lite på balkongen. Passade på att sträcka ut min sköjiga kropp samtidigt. På väg ner med armarna igen stötte jag till mobilen med ena armbågen. Mobilen låg på bordet och en liten bit över bordskanten. Den landade på trätrallen och jag suckade ut ett: ”Men va fan…” Ty den lille sucken och svordomen skulle jag väntat med…
Som ur ett trolligt moln gled mobilen iväg på den hala displayen. Långsamt, men ändå tillräckligt fort mot balkongräcket. Det är ju liksom en liten glipa där mellan golv och räcke. Den stannar väl vid räcket tänkte jag och sträckte mig för att plocka upp den. Som i omatematisk matematik så tippade tyngden över. Sen försvann mobilen ner i den smala glipan som i ett slukhål.
Det hördes en jätteduns när den slog mot balkongräcket våningen under. Jag hoppades att den skulle landa på hennes, men dunsen uteblev. Jag hann resa mig för att se hur den fortsatte sin vilda resa ner mot marken. Den landade precis mellan den stora gräsplätten där nere och en parkerad bil. Hårt och besinningslöst landade den rakt på den lilla asfalt-stumpen på 20 centimeter. Det smaskade till fantastiskt när den slog i gatan. Den kanade vidare och stannade upp framför bilens ena framdäck.Man kunde riktigt höra hur dåligt skärmen mådde när den släpades mot asfalten.
-FAAAAAAAN! Vrålade jag denna gång.

Jag slängde mig ut i hallen och ned för trapporna. Skit i skorna! En liten grabb som stod på ett av trappstegen och vinglade på ett par rollerblades fick trycka sig mot väggen samtidigt som han höll sig fast i trappräcket när jag kom dundrade för trapporna.
-Ur vägen för bövlars!
Jag böjde mig och rotade fram mobilen där under bilen. Mobilen låg upp och ner. Jag väntade några sekunder innan jag vände upp mobilen och väntade mig en totalt söndersmulad skärm. Inte en skråma. Bjällerklang fick jag lust att vråla, men lät bli.
Jag satte på mobilen. Ett vackert skimmer av regnbågens alla färger i form av diagonala sträck över hela skärmen. En svart liten konstnärlig plupp hade även letat sig in i vänstra hörnet. I övrigt såg den okej ut förutom att allt utan de färglada strecken är helt mjölkvitt. Ungefär som någon har rengjort skärmen med blekningsmedel.
Not so bjällerklang! Så att säga.

Jag tog mig upp för trapporna med tunga, molokna steg och tänkte: ”Minimalistisk springa, balkongräcke, mer asfalt än gräs. Kaboom.” För fan, snacka om fullträff. Som att bli träffad av en blixt i garderoben.

Har haft denna lur i snart två år och vårdat den som ett litet gössebarn i stjärngössestrut. Hade jag inte haft skal på så hade den blivit pulvriserad.
Nu, några månader innan jag skall byta till en ny och sälja fanskapet så drar den en enkel returresa rakt ner i den asfalterade ättestupan från fem meters höjd.

Nåväl, har nu beställt en ny display. Beställde även ett nytt fräscht batteri som jag kan byta ut samtidigt. Sen ska denna Iphöne krängas dyyyyyyrt på Tradera.

Sicken överraskning!
Skål och far åt fanders!

När surfpotten tar slut och man sitter på pottan vid ruinens brant.

img_1382.jpg
Mitt wifi har lagt ner. Alltså surfpotten är slut. Jag har streamat upp den. Hur fan är det möjligt? Jag har hundra gig i månaden. Har jag streamat hodet av mig tro?

Min existens saknar nu mening. Jag står vid ruinens brant. Ättestupan. Lika bra att snubbla över balkongräcket.
Jag är ett kvalster utrustad med andningsorgan och könsorgan. Men vad ska jag med detta tjafs till?
Jag kommer få gråtrunka mig till sömns varje natt fram till den nya surfpotten är tillbaka.

Livet är hårt. Detta visste jag redan när jag vid livet forna början satte i halsen när jag skulle ta mitt första andetag.
”Stoppa tillbaka mig igen.” tyckte Mick Mars i Mötley Crüe. Sannare ord har aldrig sagts.
Alternativen är nu att supa eller knulla. Det ena blir man svag i nerverna av. Det andra finns ej att tillgå.

Idag åt jag frukost till diverse zappande mellan diverse kanaler.
Man blir väldigt medveten om hur mycket idioter det finns i världen. Man känner mörkrädslan krypa på en. Mitt på blanka dagen.

Folk som leker med ormar. Överviktiga människor som gråter. Min mamma knullade med min pojkväns farbror-program. Folk som har förvandlat sitt hem till en soptipp. Lekprogram där folk klipper tånaglar med en publik som applåderar i extas. Baka småkakor, baka större kakor. Steka hamburgare. Steka ännu fetare hamburgare. Feta människor som steker feta hamburgare. Vilken show! Ett inredningsprogram med kortväxta människor och kortväxta möbler.
Djur som beter sig som människor. Människor som beter sig som djur. Dokumentär om hon som smorde in sig i leverpastej efter hennes man gick bort. Folk som beter sig utan kunna bete sig. Idioter, idioter, idioter och jag kan inte streama.

Det här är det fantastiska med alla play-tjänster. Man kan själv välja vad man vill se OCH vad man ABSOLUT inte vill se. Man kan till en väldigt hög grad förtränga hur förpestad med dumheter denna värld är. Detta fungerar så länge man stannar bakom en låst dörr. Så fort man går ut i världen så tränger sig folk på bussen innan man får kliva av.

Nej man kanske skulle gräva en grop. Steka några tusen köttbullar. Hälla ner dem i hålet. Hoppa ner naken och skrika:
-JAG ÄLSKAR VÄRLDEN!!!

Det här kan vara det mest positiva inlägg jag har skrivit i år.

Död åt allt!

Harkeldöden.

Turd.

Retard.

Skev galopphäst.

Sur mjölk och ett raseriutbrott bakom backkrönet.

Ungefär så här känner jag mig idag.
Jobbar helg. Öronen blöder av alla dessa ljud som pågår här inne. Dessa harklingar och orala bröt som går i timtals långa cykler hade passat utmärkt som soundtrack om man stod vid randen till ättestupan. Och tittar ner. Stunden innan man hoppar.

Jag är så trött så det är inga problem att klia loss skägget från hakan.
Ser de där ölen framför mig efter jag har klivit ut härifrån prick klockan 17.30 imorgon.

Nu ska jag diska och tvätta hodet i toaletten.

Sorry för detta retardinlägg. Man blir som man umgås.

Bis bald.

På sträckbänken.

Sitter och dricker en kaffe på Jungans. Skall jobba första helgen efter semestern. Ta mig till giljotin.
Provjobbade igår för personliga assistent-jobbet jag har sökt. Han verkar vara en skön snubbe. Tyckte det funkade perfekt och det kändes som vi klockade fint med varann. Dessutom verkar schemat perfekt. Knappt en kvarts resa till jobbet istället för en timme som jag har nu.
Allt gick fint som sagt, fram till den sista kvarten när vi skulle sätta oss och gå igenom uppsägningstid och lön. Jag hade hunnit bli lite trött och flummig då. Av dålig sömn och efter att anspänningarna hade släppt. Jag blev lite väl avslappnad, hemmastadd och lite väl mycket mig…om man säger så.
Gav ett tveksamt intryck när jag fick frågan om jag kunde ta några extra pass innan uppsägningstiden på mitt jobb hade tagit slut. Skötte lönefrågan okej, eftersom jag inte kunde göra en lönedump, tillbaka till en lön som jag hade år 2005. Det skulle inte kännas bra. Mer känslomässigt än ekonomiskt, vilket de förstod. Sen, för att samtalet bara rullade vidare började jag berätta om vår feta julbonus som delas ut på mitt jobb varje år. Nu menade jag såklart inte att de skulle ge mig julbonus osv. Man kan säga att jag borde lära mig att hålla käften ibland. Ta mig till ättestupan.

De skulle höra av sig igår eftermiddag eller absolut senast under dagen idag. Det stod mellan mig och en annan kille som sades vara trevlig. Som var arbetslös och som inte behövde löneförhandla och som kunde börja jobba på stört… Kanske han även höll sin käft stängd när det krävdes.

Nu är klockan halvtvå. Jag har börjat jobba. Fortfarande ingen som ringt. Känns lite som det är kört.
Ta mig härifrån, till ett land där alla bär fula hattar.

Pizza och skägg.

Käkar en pizzaslice. Igår käkade jag en hel pizza. Blev så mätt så jag inte kunde resa mig. Vaknade fyra i natt fortfarande helt uppsvälld. Sen vaknade jag en gång i timmen fram tills jag gick upp. Trodde jag sov när jag var vaken. Drömde att jag var vaken när jag sov. Drömde att jag var en röd pizzafylld boll som rullade ner för en slänt som ledde rakt ner i ättestupan. Sen studsade jag ut i det eviga intet.

Börjar få gråa hårstrån insprängda i skägget. Det verkar många kvinnor tycka vara attraktivt. Det tyder på manlig mognad sa Emma till mig igår. Jag väljer att tro på det. Undrar om det gäller när hela hakbusken är grå och man bara har en ring av grått fnöske kvar på skallen.

Om man tittar ut är det svårt att avgöra om det är November eller April. Om man råkar se Rickard Sjöberg på TV mår man plötsligt jättedåligt.

I övrigt har jag inget mer att tillägga.