En utomordentligt trevlig rapport om en utomordentligt trevlig utflykt mitt i den stora vida världen.

353fe49c-121b-4c8a-898f-4290e19abdba.jpg
Jag var på Mölndals ortopedi och tog bort gipset i veckan.

Sitter för övrigt och tittar på min hand nu. Den ser ut som min hand, förutom att den ömsar lite skinn.
-Så ”Hej lilla handjävel. Strålande att se dig.

Här följer en liten trevlig rapport om denna strålande lilla utflykt!

Taxiresan ut var svenadyr. Ty Mölndal Sjukhus ligger inte på Avenyn, utan ganska långt därifrån.
Taxichauffören var en glad och trevlig prick, men när jag berättade för honom vad jag hade råkat ut för blev han förbannad. Helt uppeldad. En arg turk, som han sa om sig själv. Han var nämligen turk.
Han tyckte man skulle ta den där jäveln som ramlade på mig och klappa till honom ordentligt. Sen satt han och skakade på huvudet för sig själv och mumlade ”Sicken djävel!”
Sen berättade han om en kompis som hade sköjat runt när han hade druckit. Hans kompisar hade jagat honom på skoj. För att komma undan hade han hoppat över en mur. På andra sidan muren var det ett 25 meter djupt stup. Han hade krossat benen och ryggraden och var förlamad upp till halsen och han satt i rullstol och det sexuella var förstört och allt var förstört och det var inget kvar av honom. Så berättade han storyn för mig. Sen blev han förbannad igen.
-Jävla idiot. Hur roligt har han i sin rullstol nu? Vaaaa?
Jag blev alldeles deppad ett tag kände jag.
Sen hittade jag ett nytt samtalsämne. Då var han glad en stund, sen blev han snart förbannad igen.
Han släppte av mig med orden:
-Akta dig för kantjäveln där, den är farlig.
220 bagis fattigare klev jag iväg mot entren. Han hälsade på mig när han hade vänt och kom körande mot mig. Jag skulle vinka tillbaka med kryckan. Jag fick upp den i luften och tappade greppet. Kryckan for rakt ner på marken. Han glodde på mig genom vindrutan som om han ville klippa till mig.

Nu efteråt tänker jag kan ha åkt med honom i berusat tillstånd. Då har jag troligtvis stått för babblandet och de vilda harangerna.

Han påminde lite grann om taxichauffören i boken ”Räddaren i nöden” som får frågan av huvudkaraktären var ankorna tar vägen när det blir is på dammarna i Central Park.
Taxichauffören blir så jävla arg och tycker det är den mest idiotiska fråga han har fått…

Jag var tidig så jag gick och rekade hur långt det var till spårvagnshållplatsen från sjukhuset. Tänkte nämligen man kunde åka spårvagn till Avenyn och ta en taxi hem därifrån, så man slapp bli skinnad.
”Här är en bänk jag kan sitta på” tänkte jag. Sitta mitt ute i verkligheten och kolla hur verkligheten sköter sig. Just på den bänken satt en skäggig historia och halsade folköl. Jag gick runt hörnet av buskaget och hittade en ny bänk. Där satt faktiskt en otroligt glad snubbe i keps och sjöng…och halsade folköl. Jag testade tredje sidan av det fyrkantiga buskaget. Där fanns en ledig bänk som gjord för en kryckman bland alla andra som gick på kryckor i dessa nejder.
Jag plockade fram mina papper med kallelser igen. Först borttagning av gips, sen röntgen och sist en intim dejt med en läkare…

Gipsavdelningen låg på andra våningen. En lång korridor. Sen svänga höger och vänster och sen längs bort i en ny korridor.
Jag satte mig en soffa och tittade på sjukhusklädd personal som gick förbi mig från olika håll. De bar matlådor och kaffekoppar. De flesta ville inte möta mig med blicken eftersom de inte verkade vilja bli störda på lunchen av en jeppes frågande ögon. Man skulle nämligen inte anmäla sig någonstans utan bara sätta sig där och jeppa sig.
Jag hade tid hos röntgen kl. 13. Jag hade suttit i denna ingipsade avdelning och väntat sen halv ett och nu var klockan fem i.
Till slut dök det upp en matdäst gipskvinna i pasch och glasögon och bad mig entra gipsrummet.
Det är en märklig liten grunka de kapar bort gipset med. Ser ungefär ut som en stor ladyshave med en sågklinga fäst på toppen.
Hon förvarnade att det skulle vibrera i armen när showen började. Det gjorde det, men det var inte det som var det obehagliga. Det kittlade så man fick för sig att klingan nådde huden.
Jag förväntade mig rena splatterscenen. Tänkte att man får vara glad om man kommer ut med hand och arm i en enda hopsatt byggsats.
Jag tittade på handen. På fingrarna. Jag vickade på fingrarna och tänkte ”yo fuckin guy!” Jag till och med luktade på handen. Gipskvinnan som var på väg att resa sig gav mig en skum blick. Jag var bara så glad att se handjäveln så jag var tvungen att lukta på den!
Det ömmade friskt i handled och tumme när jag vickade grunksen fram och tillbaka.
Jag har nu något slags schackmönster i huden efter gipset, så vill någon ta ett parti så är det bara att come on!
-Vet röntgen om att jag är sen nu, frågade jag gipskvinnan då klockan var kvart över ett.
-Du kan tvätta dig där borta, sa kvinnan lite som jag försökt berätta hur hon skulle sköta sitt jobb.

Att traska och traska och traska. Ner till entréplanet igen och få handen röntgad. Jag anmälde mig i disken. Väldigt mycket farbröder och tanter överallt på detta sjukhus.

Man är ganska ung som en liten 45-åring i dessa miljöer. Majoriteten må vara äldre människor med skör benstomme om jag får gissa fritt.
Gubbarna med sina gubbkompisar ser man överallt. Som agerar chafförer åt sin vän.
-Ring när du är färdig så kommer jag och hämtar dig!
-Jajemen, det gör jag Kjelle!

Jag blev uppropad efter fem minuter. Hann precis läsa på framsidan av Aftonbladet eller Expressen att Gunde Svan eller vem det var, var ledsen. Varrför fick jag aldrig reda på. Sen var det min tur.
Tre kvinnor satt i röntgenrummet när jag kom in. En kvinna lade min hand apparaturen.
-Försök vara alldeles stilla nu säger de alltid.
Det håller alltså inte att få en nysattack i detta läge. Då blir den vackra hasselbladsbilden på näven alldeles suddig.
Hon gick och slöt upp med de andra två kvinnorna i rummet med glasfönster.
Det känns lite som att vara i en inspelningsstudio med tre ljudtekniker samtidigt. Ändå kanske det inte är läge att sjunga Sjörövar-Fabbe för full hals.
-Såja Johan, då var vi färdiga. Då kan du gå upp och träffa läkaren nu.
Tycker det är så himla trevlig stämning på sjukhus ibland. Man blir så fint omhändertagen. Väldigt ofta iallafall.

Men gick jag upp till läkaren tror ni? Det tror jag inte!
Jag hade ju 50 minuter att slå ihjäl. Därav brakade jag rakt in på Pressbyrån och drog en grillad slang. Det hade nämlingen börjat trumpeta i magen av hunger.
I öppningen till pressbyrån hade en kvinna i rullstol parkerat sig. Med ryggen mot mig och jag som var på desperat slangjakt. Precis när jag skulle be om ursäkt för att jag ville slanga ner mig fick hon snurr på rullstolen. Hon hade en zebramönstrad päls på sig. På snoken vilade ett par väldiga svarta solglasögon och i hennes knä låg det ett gossedjur…en zebra.

Den där körven…ojojoj vad den satt fint i kistan. Jag stod där vid korvdelen av kassan och mumsade som förryckt. Ingenting kunde störa mig.
Efteråt gick jag och hämtade en cola. När man går på kryckor så har man liksom inga händer över att bära saker i. Jag vände mig om och ropade till expediten:
-Nu stoppar jag en cola i min ficka! Så du inte tror att jag tjuvar! Jag gav henne ett léende, men hon såg mest skrämd ut.

Jag gick ut och satte mig på bänkarna igen. Luft och ta tempen på verkligheten. De skrattande och sjungande folkölsgubbarna var borta. Istället kom det en man som stod vid övergångsstället och gestikulerade argt åt bilarna som passerade och utan att gå över när det blev grönt.
Den här stan leverar inom nervösa beteenden.

Att traska tillbaka. Upp på övre våningen och den där korridoren. Den oändliga korridoren. Jag pröjsade i disken. 300 spänn fattigare och blev sen anvisad till väntrum 4.
En gubbkompis med en annan gubbkompis satt där. En kryckman och en chaufför. Kompisar.
En man och en kvinna kom ut från mottagningen. De mest tatuerade människor jag sett faktiskt. Det fanns inte en liten yta kvar i ansiktet att tatuera in ett litet knott på. Till och med öronsnibbarna hade fått sitt.
Gubbarna tittade storögt. Sen fyllde de i varandras ”Herrijävlar!” följt av ett hostigt skratt.
Och ibland kan jag förstå den där generationen. De undrar vad fan våran generation håller på med. Eeeh, det gör ju jag också ibland.

Sen satt jag därinne och väntade på läkaren. I ett rum med en kromad pall. Ett kromat bord och en icke kromad brits. Jag lutade huvudet mot väggen och höll på att somna när dörren öppnades. En storväxt läkare med en smal sjuksköterska kom in i rummet. Jag skakade hand. Ett rejäljt handslag från läkaren. Om det hade varit min högerhand som hade varit skadad så hade den fått bli omgipsad efter den där handskakningen.
Han sa att min hand hade läkt fint. Dock kommer den ömma i sådär två veckor innan den klarar en runk och rejält trädgårdsarbete.

Jag gick ut till hållplatsen. Min första tur med spårvagn på kryckor. Det gick hyvens. Jag hittade ett handikappssäte. Eftersom jag har multipla skador så spelade jag så multihandikappad som möjligt och slog huvudet i ryggstödet framför gång på gång och skrek ”kombadja!” allt vad jag förmådde.
Det var skönt att åka spårvagn. Utomordentligt trevligt skulle jag nästan säga. Och det hade jag aldrig trott att jag någonsin skulle säga…

Jag klev av halvvägs på Södra vägen. Jag hade nämligen sen innan bestämt att jag skulle gå på restaurang efter besöket på sjukhuset. En pizzarestaurang som efter den sorgliga tidens tecken hade blivit en sportbar.
Kändes fantastiskt att sitta där vid fönsterbordet och titta ut på världen. Jag kunde känna hur jag älskade världen just då.
Första måltiden på restaurang (sportbar) sen olyckan. Pescatori Vesuvio!!!
Och då är jag en jävel på att äta ute ofta i vanliga fall.

Drack en kaffe på uteserveringen. En cigarett. En filt runt benen. Bartendern undrade vad som hade hänt med mig. Jag berättade. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har berättat detta nu, för folk som undrar. Folk verkar reagera lika förundrat varje gång. ”Akta dig för för folk som faller från ovan” brukar jag lägga till.
Sist och absolut inte minst så drack jag min första bärs där på uteserveringen. Kändes magiskt. Vardagslir som kändes som rena lyxet.
And the man kept on lovin the wörld…

Helt slut av hela utflykten bestämde jag mig för att ta en spårvagn till Avenyn för att sen ta taxi hem.
Hade visst glömt bort att rusningtrafik råder mellan varven. Det fanns inte en chans att kliva på den fullpackade sardinburken. Folk på spårvagnen tittade ut genom fönstret när den rullade vidare. På en ensamlämnad kryckman på hållplatsen.
Kort därefter kom en vagn som var halvfull. Jag klev på. Alla handikapplatser var upptagna. Av helt friska folk som befann sig i ungefär halva min livsålder. Som satt och stirrade rakt ner i sina mobiler. Inte en jävel gjorde en antydan till att resa sig upp.
Jag fick stå upp och träna på att balansera på kryckorna när vagnen krängde i svängar och gjorde friska inbromsningar.
När jag skulle kliva på av på Avenyn stod folk packade framför dörrarna för att kliva på. Helst innan folk fick kliva av. Skönt att ha två vapen nu som man kan hytta och vifta med. Då blir det rent utanför dörrarna.

Jag ställde mig och väntade på taxin. Folk ilade upp och ner för våran fula paradgata.
Taxin tog mig hem precis lagom till att hemlängtan hade börjat slå in. Insåg att det var sex timmar sen jag hade låst ytterdörren och tagit mig ut i världen. Länge…för en kryckman som mestadels för tillfället håller till på Landalakullen.

Nu var det slut på denna lilla rapport. Det var väl sköj tycker jag!

img_2362.jpgKontemplation på Södra vägen.

Krökt rygg, grannar och det blivande ångloket Johan.

På andra sidan bordet: Som Mona-Lisa har sitt leende så ock har Johan sina raka tandrader.

Det var inte många dagar man fick njuta(???) av att återgå till jobbet. Nu sitter jag här. Ont i ryggen och sjukskriven, istället för att jobba helg.

Jag har satt mig vid andra sidan bordet i köket. Gästplatsen. Tänkte att omväxling förnöjer. Vyn är lite annorlunda härifrån. Och så är det ju trevligt att vara gäst i sitt eget kök. Då kan man prata med sig själv och fråga sig själv:
”Vad fan gör du i mitt kök?”
”Försvinn härifrån för bövlars!”
”Men jag bor här!”
”I helvete heller!”
Det blir mindre ensamt så. I natt ska jag nog sova stående på huvudet i garderoben, så jag inte blir tråkad på loftet.

Det är ett fasligt drag nere på gården för tillfället. Två målare sitter på ett räcke och röker och pratar om vädret. Grannen Bengt springer runt och frågar grannar som går in och ut genom porten om de har några startkablar att låna honom. Det verkar ingen ha. Sen får han hjälp av en kille i tofs att rulla hit bilen eftersom den står parkerad längst bort på gatan. Nu håller han på med någon egen anordning som innebär att han drar sladdar från bilen och över hela gatan och ner genom källarfönstret.
Så här har han hållit på sen jag flyttade hit för fem år sedan. Ibland kan han få utbrott mitt i allt kopplande och när bilen inte startar.
”Jävla bilhelvete!”
”Förbannade jävla skrothög!”
Sen ekar vrålen längs gatan. Humör som en spanjollo. Nu står han mest och mumlar för sig själv medan han kopplar på.
Han är trevlig den gode grannen Bengt. För någon vecka sen körde han upp sidledes när jag var på väg till bussen och frågade om jag skulle ha skjuts till Landala torg. Eftersom jag skulle till Avenyn blev det ingen skjuts.
För några kvällar sen kom han hem med taxi. Slirig och rund under dojan. Jag satt på balkongen.
Det spanska temperamentet åter. Det var störttydligt att han var missnöjd med resan och chauffören och priset. Till och med bilen var ful och rutten. Han blev stående där på gatan med armen vilandes på den öppna bildörren och med huvudet inkört i bilen. Harangerna flög som projektiler. En tyst taxichaufför som väntade på att få åka. Monologen avslutades med:
”Ha det bra! Tack ska du ha och DRA ÅT HELVETE!!!!”
Bildörren åkte igen med ett tjong. Sen hörde jag mummel följt av suckar och och släpande steg mot ytterporten.
Inte så vackert kanske… Tyvärr kände jag igen mig själv under de där resorna som jag inte blir helt nöjd med.

Har bestämt mig för att börja vejpa. Alltså bli en ångare. Alltså börja puffa på e-ciggaretiljanos. Det finns rökare och det finns ångare (sen finns det de som aldrig ångrar någonting). Jag funderar alltså på att byta titel från rökare till ångare.
Jag har med råd och rön från en vän beställt en fin och lyxig e-cigg från Singapore som borde dyka upp nästa vecka. Rööö å finer. Jag har även beställt ett gäng e-juicer från ett plejs i Skåne. Vanilj och sherry och cappuccino-smak. Bland annat…
Forskare verkar inte alls komma överens om hur skadligt e-cigaretter är. Men det känns som det nästan kan garanteras att det är mindre skadligt än rökning. Och konditionen lär ju bli bättre jämfört med när man röker. Jag kanske kan vara med i Göteborgsvarvet nästa år. Piggt flåsande med bajset rinnande längs låren.
Fick prova denna väns vejper.
-Det här ju helt fackin fab, höll jag på att vråla rakt ut när jag kände vaniljen fylla truten och rivet rumla runt i halsen.
Tanken är alltså att jag skall promenera runt och puffa som ett litet ånglok och älska världen.
Kanske bloggen kommer fyllas med ångfyllda moln från och med nu.

Nu måste jag tyvärr gå och lägga mig och vila ryggen en stund.

TJaluros Tjalapenis!

Sköjarkvällen som gud glömde eller bara fullständigt gav fan i!

I Söndags…
…efter den där jobbhelgen som fullständigt pulvriserade mig så fick man sina öl då.
Den första ölen kan ha varit den godaste öl jag druckit sen Jesus gick runt i bandana.

Efter tre öl var jag som en sprattlig pajas. Som en pangig smällkaramell. Som en vätskesökande buffel.
Efter de där tre ölen borde jag gått hem. Fast, det där med att man ”borde” känns ju inte alltid som det rätta i stunden. Istället kan man skratta och sköja som en tok och sen i ungefär samma stund hamna på kant med allt och alla. Allt i en härlig och otäck soppa.

Stötte på en tjej som jag inte träffat på många år. Helt plötsligt sa hon att hon hade varit kär i mig tidigare i massa år. När jag stod där och blängde på henne som svar körde hon plötsligt ner sin öldruckna tunga i min öltörstande hals. Sen sprang hon ut från krogen.
Jag gick efter. Där stod hon tryckt mot väggen och grät. I nästa stund var hon borta.

Efter det och ett par öl till blev det taxi till Avenyn med tre andra kvinnor. Måste varit helt oemotståndlig denna kväll. Jag kände dock en av donnorna tidigare så jag kanske inte ska skylla allt på min oemotståndliga charm.

-Hej, sa jag till vakten på Lilla London.
-Hejdå, sa han. Du är för full!
Fantastiskt nog sa jag inte emot. Lite insikt och omdöme har man ju. Yeah!

Vi hamnade på Tullen istället.
Den vackraste (och yngsta) kvinnan hamnade med mig. De andra två satt utomhus och huttrade ciggade. När jag blir så där full, så glömmer jag till och med att jag är rökare.
Hur som helst. Denna vackra kvinna pratade norska. Hon var från Bergen. Helt omöjlig norska att förstå sig på. Hjälper ens inte att vara full då man kan tycka att man förstår allt!
Först berättade hon om sig själv. Jag satt där och nickade skelögt. Sen berättade hon ännu mer om sig själv och sin uppväxt. Jag flikade in här och där. Och förstod kanske max en tiondel av vad hon sa. Sen satt hon plötsligt där och grät som om jag hade fått henne att öppna sig.
-Ja livet är drit emellan åt fyllde jag i.
Sen var hon glad igen. Detta är det sista jag minns därifrån. Och att krogen stängde.
Minns även att jag satt i en taxi och att jag sen satt och malde ner en Big Mac med skeva käkar vid köksbordet. Och att tjejerna nu var någon annanstans…

Dagen efter. Att hitta Big Mac-förpackningen i badkaret.
Ett broderat lapptäcke av skakig dödsångest vilandes över en kallsvettig kropp. En rumlande mage och ett sprängande huvud med frysta pommes frites som keps. Det här får bli en läxa…
-Nu har jag lärt mig min läxa, pep jag med darrig röst till mig själv.

Det förstår väl vem som helst, till och med en simpel sköjare, att man inte kan hälla sig öl i ett sådant utmattad tillstånd. Brrr…

Summa samarium:
På plussidan: Att vara omgiven av kvinnlig fägring.
Minus: Att inte ha någon behållning av det. Och nästan allt annat.

Söndags-sköjandet.

Min planerade fridfulla kväll i Söndags, framför Tvn gick åt fanders. Plötsligt satt Em mitt emot mig på Tullen i Johanneberg.
Det här var ju trevligt konstaterade vi efter ett par timmar, men nu stänger de här. Det var ju synd…
Vi började promenera ner till Avenyn i jakt på bedrövligt ställe på bedrövlig gata. Insåg snart hur tråkigt det var att promenera, så jag hängde mig på luren och ringde till minitaxi. Till slut svarade de:
-Minitaxi, vart vill du åka?
-Öh, någonstans där det är öppet, på Avenyn alltså.
-Jaha?
-Vet du nåt ställe som är öppet eller?
-Park Lane kanske…
-Nä fyfan! Det stället gillar vi inte! Vet du nåt annat?
-Nej, då får ni åka till Avenyn och titta själva.
-Jaha?
-Var befinner du dig någonstans?
-Öh…vid nån körka och vägen slingrar sig lite!
Klick.
-Hallå…hallå! Em, hon la på…

Vi promenerade ner till Korsvägen. Jag hade ett par ormbunkar med mig i en papperspåse som jag köpt tidigare på Willys. Dessa svingades nu i en vid och vild båge fram och tillbaka.
När vi kom till Korsvägen stannade en taxi. Av någon anledning började jag fråga även honom om han visste något ställe som var öppet. Han räknade upp några ställen…som inte dög.
-Men vi vill ju dricka öl, sa jag.
-Lycka till, sa han och gjorde en rivstart så det sprutade grus. Det var bara och promenera. Lite promenad har väl ingen jävel dött av.

Vi hamnade på Lilla London. Inte ett ställe som kopplas ihop med mys och harmoni, men hola baloa i hem och skola var det.
-Hur var det här då, undrade den skeptiske vakten.
-Det är bara fantastiskt, svarade jag. Jag har med min marijuanaodling som jag tänkte att ni kunde hålla ögonen på. Jag pekade på ormbunkarna.
De log och släppte in oss. Konstigt nog.
Allt blev bara roulit.
Efter att ha fått i oss ett gäng öl var och när det var dags att stänga, så var vi naturligtvis sist ut från stället.

7-11. Ett 6-pack måste man ju ha med sig hem.
-Nej ta två, skrek Em.
Självklart. Två 6-pack måste man ju ha. Sen taxi. Hemma. Sitta och sköja i köket. Dricka upp den överblivna konjakspetsade glöggen. Sköja, sköja, sköja. Sega i sig varsin folköl och spela musik till åtta på morgonen. Gå och lägga sig till ljudet av folk som springer i trappen, på väg till.

Vara ett geni och fantastisk. Nästan hela tiden.

Ett telefonsamtal.

Det ringde från ett okänt nummer igår. Oftast brukar jag inte svara då, men det gjorde alltså igår.
”Jag söker Christina. Är det du?”
”Ja det är det.” tänkte jag. Men bara om jag har opererat om stämbanden för att låta som en kvinna.
Jag sa till henne att det nog var min mor hon sökte. När hon frågade efter hennes nummer frågade jag vad det gällde.
”Ja, jag ringer från Livets ord och vill gärna ge din mor en bibel.”
”Just på den punkten är jag helt säker” svarade jag. ”Hon har massa andra böcker, och vill helt garanterat inte ha någon bibel.”
Kvinnan i luren konstpausade en stund, sen sa hon med ett visst mått förakt i rösten, som om min mor var en förtappad kvinna.
”Det var ju tråkigt att höra, men hon har väl rätt att välja sin väg i livet.”
Hmm, den breda vägen, bitch. Avenyn kanske.
”Ajöken fröken”, sa jag och lade på.

En bajslektion och en brakskit.

Jag har eftermiddagsbajsat. Gud vad skönt det var!
Om man känner sig trasslig i tarmarna eller kass i magen skall man titta på sitt bajs. Detta lärde jag mig en gång av en doktor i Fyrans morgonprogram.
-Titta på ditt bajs, sa han. Ser det bra ut i fasthet och form och färg så är allt bra.
Det hela lät lite som en grundlektion i färg & form. Väntade spänt på att han skulle djupdyka i bajsets struktur, men det uteblev.
Så nästa gång kära medborgare. Nästa gång ni känner er lite tjyvens i kappsäcken, titta på edert bajs.
Själv verkade jag må kanon. Åtminstone när jag tittade ner i porslinskålen.

Efter kneget igår stannade jag till vid Avenyn för att käka. Gick förbi en Sibylla helt utan någon kö. Gick till Burger King istället. Ringlande köer med människor med sjögång. Vände i dörren. Gick tillbaka till Sibyllan. En snubbe i kö bara. Bravo. Medan jag stod där och funderade över vad jag skulle ha dök det plötsligt upp ett helt gäng i gråa, spetsiga filthattar. En av dem trängde sig bara förbi mig samtidigt som han slött sa i mitt öra:
-Äh, du står ändå inte i kö va…
Det var alltså ingen fråga. Det var ett påstående.
Innan jag hade hunnit blinka hade hela filthatt-skocken bufflat sig förbi mig. Jävla typer. Jag stod kvar ett tag och blängde med öppen käft som det sönderarbetade fån jag var. Plötsligt, från ingenstans släppte en av filthattarna en ljudlig brakskit. Han flinade nöjt och skevt. Då vände jag på klacken och gick.
Asså, sicket fölk.
Jag gick över till kebabhouse mitt emot. Fick mig en kebabrulle. Satte mig ner. Tittade på filthattarna rakt över gatan. De var i full färd med att byta hattar med varann. Trots att alla bar likadana hattar.
Jag hann ta tre bett på min kebabrulle, sen fick jag springa till bussen.
Smaklig måltid…

Slutar om en stund. Kan tänkas att jag åker ner till andra lång och tager några bärs bara för att jag är värd det.
Och för all del, är det någon från datingsidan som nu läst detta inlägg. Skicka iväg ett mail, så kanske vi kan ses över en gammeldansk och prata om Rickard Sjöbergs vita tänder…

Betraktelser, Avenyn, kl.09.21

(null)…och där står han som skall rädda världen från vansinne och galenskap. Det verkar gå sådär med den saken.

…en hemlös kvinna tränger sig före mig i kön på 7-eleven. Hon örsöker pruta ner en öl till elva kronor. Det går inte för sig. Han bakom kassan ber henne även plocka upp den andra ölen som hon har smygit ner i fickan. Hon går därifrån mummlandes något i dåliga ordalag om samhället uppblandat med en drös av svordomar.

Där jag sitter på bänken och dricker en kaffe går en man med vattenkammat hår förbi med steg som känner efter om asfalten ligger kvar varje gång han sätter ner foten.
-KUUUKEN! ropar han högt till mig när han passerar. Sen slår han sig hårt på ena skinkan ett par gånger innan han kliver på 5:ans spårvagn.

Nu när jag sitter på 4:ans spårvagn är det nån kvinna som vrålar högt att folk ska flytta sig så hon kan sitta. Samma kvinna som nekades ölen på 7-eleven…

Det är Sveriges nationaldag idag. Det har utlovats piskregn, blixtar, dunder och brak. De hissade flaggorna vajar i vinden.

Att andas samma luft i samma takt.

Ikväll är det fyra veckor sedan Vildan plockade upp mig på den där krogen. Om en stund skulle hon stå vid mitt bord…
Redan efter att vi umgåtts i några timmar kände jag att jag tyckte om henne och hennes sällskap.
På morgonen när hon sov gick jag upp och städade badrummet, för jag skämdes över hur det såg ut.
Våra samtal flöt på i fin form. Först pratade hon och jag lyssnade. Sen pratade jag och hon lyssnade. Sen frågade jag något och hon svarade. Att andas samma luft i samma takt.
Promenerandes dagen efter vid näckrosdammen tänkte jag: Jag tycker om den här stunden och att ha henne här vid min sida. När vi hade kommit ner till Avenyn, jordens fulaste gata, hade hon kopplat ihop min arm med hennes och vi gick armkrok. Gatan såg genast bättre ut på det viset.

Jag saknar henne. Hennes bruna vackra ögon. Växlande mellan glödande intensitet och värme. Hennes djupt räfflade läppar och hennes leende. Hennes röst och hennes sätt att prata eller ropa mitt namn. Hennes rygg. Hennes sällskap. Hennes egna små sätt. Våra nattsuddande stunder.
Hon fick mig glad, lugn och harmonisk. Och hon berättade att jag hade samma inverkan på henne.
Mina händer känns tomma. Min kropp, ett eko.
Vill ha henne här och nu.

IMG_0521.JPGHittade det här taxikvittot i jackfickan idag. Väl hemma hos mig klev hon ut ur taxin och ställde sig och tittade på stjärnhimmeln. Jag klev ut ur taxin och tittade på henne…

Nykter och trött bland fylletrattar och knullrufs.

Helt paj efter detta jobbpass. Vaknade klockan tre i natt av att ett gäng kids stod och vrålade på gatan nedanför min balkong. Somnade om och trodde jag att jag hade stoppat massa stålar i madrassen (min farmor hade hela sin myntsamling under madrassen i fotändan).

Folk vinglade av och på bussen i morse.
Jag ser dem i sitt esse på fredagskvällen vrålandes och kräkandes på avenyn när jag är på väg hem från jobbet. Dagen efter på morgonen när jag är på väg till jobbet ser jag de tappraste komma uttrampande från efterfester eller från fylleraggets boning. Med eller utan knullrufs. Uppblandade med andra människor, på väg till sina helgjobb eller gymmet.
Hela maskineriet spelas upp återigen Lördagkväll och Söndagmorgon.
När sen mitt söndagspass är över är det jag som brukar sitta där och le skevt över en bärs. Rättvisa till slut.

Har tyvärr inget mer att tillägga. Är för trött och har inte tid att jönsa runt!

En hälsning från 7:ans gatukök.

Hamnade på 7:ans gatukök igen. Det trillade ner såna häringa trevliga erbjudanden på olika meal från Sibylla i brevlådan. Då kan det bli så. Men, men, man får ju bjuda lite på sig själv som jag och regissören brukade säga förr i tiden. Då handlade det förvisso om att dricka för många öl och ångra sig dagen efter.
Majonäsen från burgaren letar sig ner i skägget och vidare ner på ajpäden. Sköjaren svär och mumlar. Dessutom sitter det två grabbar vid bordet mittemot. Den ena sjunger med hamburgare i munnen. Whäilar och går upp i falsett somett riktigt idoloffer. Kanske pascifisten skall gå fram och lappa till honom?

Har cyklat ner till stan igen. Passade på att ta lite uppförsbackar bara för att jävlas med mig själv och kolla konditionen. Bättre flås måste sägas. En uppvärmning för att börja jogga. Bara en tidsfråga innan jag under kommande löprundor springer in på krogen i löparkläder, sänker en fyra,fem stora stark och joggar vidare utan en svettdroppe i pannan. Som om inget har hänt. I säid yeäh.

Ska dricka några öl med Maja strax på andra lång (kanske). Kanske jag låser fast cykeln på Avenyn vid kvällens slut och tar bussen hem. Kanske jag har glömt bort imorgon (igen) var jag har ställt den.