På skoavdelningen.

I måndags var jag på Emmaus på Backaplan. Tänkte kolla tempen på vinylavdelningen. Om man gillar klassikt och kristen musik på vinyl kunde man köpt varenda skiva med förbundna ögon. Om inte, så kunde man gräma sig lite grann åt att man hade bläddrat genom alla tio backarna.
När jag kom upp på övervåningen hittade jag en sån där skinnjacka som jag har letat efter i flera år. Jag satte på mig den och letade upp en spegel. Jag hittade en på skoavdelningen. Just när jag skulle konstatera att den satt som en smäck såg jag i spegeln hur en snubbe uppenbarade sig bakom mig. ”Det var ett jävla slagsmål om speglarana på det här bygget”, hann jag tänka. Snubben knackade mig på axeln.

-Jaaa…svarade jag. Han höll upp en sko framför mig. Han bröt ganska kraftigt och växlade mellan svenska och engelska.
-Vad tycker du om denna sko? Is it good? Han höll upp någon slags märklig sneakersko.
-Yes, but you also need the other one! svarade jag och tyckte jag var helt omåttligt skojig.
-Men ska man springa eller gå?
-Jag tror det är en promenadsko, eeh, like a everyday-shoe.

Jag försökte återgå till att beundra mig själv i spegeln. Då kom hans kompis fram med en annan sko. Han såg glad ut och hälsade och skakade hand. Jag passade på att skaka hand med sko-snubbe nr.1 också. Jag såg dem i spegeln De iakttog mig kritiskt från topp till tå.

-What do you think about this jacket? sa jag plötsligt utan att reflektera över att vi höll på att starta ett stil-forum.
-It´s nice but you need a nice shirt under so you look good!
-Really?
-Ja, ni svenskar vet inte hur man klär sig. Look! sa han och visade runt med armen utsträckt och lät den sväva från väster till öster i lokalen. Jag tittade mig omkring. Jag fick syn på en gubbe i en keps som en gång hade varit röd. Ölkaggen stack fram under den för korta t-shirten och den dassiga jackan som var tre storlekar för stor hade en svårgissad kulör. Ett urtvättat hisingsoriginal. Inget konstigt med det.
-I´ll see what you mean…
-When I was in Italy. Everybody went out in Armanisuites and was drinking coffee. They have style.
Okay, svarade jag i brist på Armani-kostym och vad jag skulle svara.
-And look at you!?
-What? undrade jag.
Jag tittade på min svarta tröja. Mina svarta jeans och mina Nike-dojor och undrade vad fan karljäveln menade.
-Look at that sweatshirt. You need a nice shirt. No style. No girls.
-Well it´s casual monday, försvarade jag mig.
-And that shoes!

Nu började han verkligen… Det här var väl ingen trevlig stajl.
Jag tittade på den där skon som han hade visat upp för mig. Den såg ny och oanvänd upp. Förutom det (och detta sparade jag medvetet till sist) så var det den plastigaste bit doja jag har sett i hela mitt liv. I glänsande gult och blått. Till och med skosnören och sula såg ut att vara gjorda i glänsande plast. man blev helt plastig i själen när man tittade på den.
Och där stod den där pajasen och hånade min klädsel. Någon måtta får det väl ändå vara på dumheterna?

-You thinking of buying this shoe? frågade jag.
-Yes, what do you think?
-Well, it´s not Armani. No style. No girls you know…
Han tvekade en stund och ställde sen tillbaka dojan.

Vi hälsade adjö på trevligaste sätt och önskade varandra lycka till.
Jag hade ju redan hittat den jacka jag så länge varit på jakt efter. I hans fall kändes jakten lite mer tveksamt.

En dag på Hisingen.

IMG_0604.JPG
Hade någon slags Hisingsdag igår. Var på Emmaus på Backaplan. Letade efter en vårjacka. Hittade ingen. Kollade byxor. Hittade inga. Kollade böcker. Ville inte ha några. För mycket junk. Kände mig plötsligt klubbad och nedslagen. Visste inte varför. Ibland vet jag inte varför.

Tog en promenad till Kvilletorget. Tänkte jag kunde testa nya Tullen som har öppnat där, men de hade inte öppnat ännu.

Hamnade på Kville biljard. Bartenderna frågade om jag hade en bror som brukar gå dit. Han tyckte nämligen jag var lik någon annan som brukar gå dit. Jag svarade att jag hade en bror, fast som jag inte trodde gick dit.
Såg en gubbe i det längsta skägg jag har sett. Han hade även en enda ihopväxt jättetjock dreadlock som räckte långt ner på ryggen. Han hade ledsna och snälla ögon.
Iakttog även ett par som satt och drack varsin öl. Det verkade som om de hade fått slut på samtalsämnen för längesen. Det finns jättemånga sådana par. De satt där kanske i 45 minuter och tittade åt olika håll. Av de få meningar som de sa till varandra, så lät ingen bra.
Började tänka på alla par som är ihop fast de inte borde. Tror de flesta bara kan räkna upp ett fåtal par i sin bekantskapskrets som verkligen ska leva ihop. Som är ämnade för varann. Kan man inte prata med varann eller om skälet är att man inte vill vara ensam som man stannar kvar så tycker jag man ska lägga ner. På stört. Då är jag hellre, just ensam.

Gick och tog en vagn vid Vågmästare-platsen. Tittade ut över det som en gång var ett rejält sunkområde när jag bodde i Kville (Bodde där i åtta år). Lagerlokaler, second handaffärer och svartklubbar. Nu, allt jämnat med marken. Allt har fått ge plats för ett helt nybyggt bostadsområde med bostadsrätter, vad jag gissar.
Jag tog vagnen till andra lång, och om det lilla äventyret kanske jag berättar om i nästa inlägg.

Parasollet.

20140624-133140-48700821.jpg
Åkte upp till Rusta på Backaplan igår och köpte detta parasoll till balkongen. Fantastisk investering. Det var Maja som tipsade mig om att köpa ett parasoll efter att hängt på min balkong och jag hade gått loss om hur svettigt det var på dagarna här. Hon är smart hon, och har gått i skolan. Det förstår ju vem som helst!
Nu är det alltså slutgnällt på solen från min sida. Inget mer hopplöst svettande och svärande på den gassande apparaten i skyn. Här kan jag sitta, under mitt parasoll och bara njuta och koncentrera mig på att klaga på helt andra grejor. Såsom en förljugen regering, sköjare som promenerar förbi i hatt, skrikande måsjävlar, taskiga tarmar och suspekta grannar.
Om någon ringer och frågar var jag är någonstans kan jag svara:
”Jag är där jag alltid är, under mitt parasoll på balkongen!”

Det är bara roulit sa ja te daj!

Tavlan

20140205-215405.jpg
Köpte den här tavlan i förrgår på Backaplan, Hising Island. Kan vara något slags franskt hötorgsmotiv.
Jag och syrran var där och flummade runt i lite second handaffärer. Det här plejset där jag köpte tavlan var någon blandning av antikt och en lumpbod. I salig och dammig röra. Butiksinnehavarna bestod av en typ femtioårig son och en sjuttioårig mor, stod och pratade hjärtsjukdomar när vi kom in. Jag frågade gubben vad han ville ha för tavlan. 250 spänn ville han ha inklusive belysning. Jag och syrran gick ut och tog en cigg. Jag ville fundera lite på om jag skulle slå till eller ej. När vi kom in igen var gubben försvunnen. Morsan satt kvar i stolen och suckade. Jag sa till henne att jag hade bestämt mig för tavlan. Hon reste sig upp under pust och stånk och haltade på sin käpp fram till tavlan.
”Den där tavelbelysningen hade jag tänkt att skruva loss och använda själv.” sade hon besviket och tittade på mig.
”Tur för mig. Otur för dig.” replikerade jag.
Hon gick iväg med tavlan till disken. Jag frågade om hon hade nåt papper som jag kunde slå in tavlan i. Det hade hon inte. Hon försökte få ner tavlan i en sopsäck, men tavlan var för stor. Det slutade med att jag och syrran rev sönder några sopsäckar som man kunde tejpa runt tavlan. Jag frågade om hon hade någon tejp. Hon stod redo med en gammal trött tejpbit utan klister. Jag tog den och tittade på henne och sen på tejpbiten.
”Så nu är tejpen slut.” sa hon.
”Ja, men då går det ju inte.” svarade jag.
”Nej…” konstaterade hon.
Så började hon prata om den där tavelbelysning som hon inte hade hunnit skruva loss i förmiddags. Hennes son kom gående med en tejprulle. Vi gick loss med tejp och sopsäck. Han gav mig tejpbitar och jag tejpade hela tiden med tanten vakande över hans axel och påpekande att han slösade för mycket tejp. Hennes son muttrade tillbaka att tejp för fan inte kostar något!
Otroligt serviceminded och trevlig stämning i den där affären.

Efteråt åkte jag och syrran in till stan och tog ett par bärs. Kändes som vi behövde det. Hade det varit förr i tiden hade det blivit öl på öl på öl, trots tavlan. Sen hade jag vinglat runt med min tavla. Allt mer oförsiktig för varje öl som druckits upp. Tavlan hade dunkats i väggar och släpat i marken. Blivit kantstött under utropet: ”DET ÄR LUGNT!!!!”
Kanske hade jag även satt en fyllefot rakt genom duken av misstag eller för att sköja till det.
Nu sitter den iallafall oskadd på min köksvägg i kvarteret Staren.