Lite vardagssnack och ett stycke om en belgisk blötmustach.

And nothin’ ever gonna change.
And nothin’ can take away my pain.
I am wrong enough
to see how right I am.

Dessa fraser har nu sjungits ut i köket ett antal gånger. Lagom livsbejakande… I övrigt är det fan så svårt att få till något här för tillfället. Alltså på denna lilla blöggadjävolen. Blankt i det lilla hodet. Mentalt är jag någon annanstans. I en mörk garderob med fuktiga kläder eller om det var på en ö med kokosnötter och svängande höfter i bastkjolar.

Jobbade nio timmar igår och sov två timmar natten innan. De där två morgontimmarna på jobbet som jag har till förfogande för att somna till innan min brukare skall upp spenderades i ett icke välkomnande pigghetstillstånd där behovet av sömn hade slagit över.
Oj, sicken lång mening det blev. Det är därför jag oftast inte läser krönikor i pappersblaskor. Många gånger är språket som används jättejobbigt att läsa. Tillkrånglat. Och meningarna jättelånga. Tänk om jag håller på att förvandlas till en krönikör. Du arma tanke…

Var ute och sköjade lite med Emma i torsdags.
Jag sa benhårt till Emma att vi bara skulle dricka varsin öl. Kanske max två var… Efter sex öl kom jag hem och konstaterade att det var tur att vi inte hade druckit åtta öl iallafall.
Ty jag kan minsann konsten att muntra upp mig själv och glädjas åt det lilla!

Annars då? Det beror på vem som frågar…
Igår åt jag en avocado-sallad och tittade på en belgisk film. Avocadon var ljusbrun och belgiskt språk är ett märkligt språk som gör sig halvdant på film. Det låter lite som hälften av meningarna pratas i inandningen och att hälften av orden försvinner. Annars känns ju inte Belgien som ett filmland. Alltså man ser inte så mycket belgisk film. O andra sidan verkar ju inte räkor vara huvudingrediensen i avocadosallad. 12 miniräkor låg gömde i ett hörn och skämdes räkan av sig. Inte precis så att man föråt sig…på räkor.

På 90-talet var jag och brorsans band signade på ett belgiskt bolag. En snubbe som hette Hans och som hade blötmustach och stickade tröjor med konstiga mönster drev bolaget. Så långt ifrån en cigarrpuffande bolagsdirektör som man kunde komma. Vi åkte ner och körde några spelningar runt om i Belgien.
Betekom hette hålan där han bodde. Vi drack munköl hemma i hans hus och blev fulla och utsikten från vardagsrummet bestod av ett gäng kossor som betade loss och jag fick se Belgian Blue för första gången. Hans hade en hund som såg ut som en falukorv och som han skrek IIIIIRSE!!! till hela tiden, som betydde KOM HIIIIIIT! Till slut började jag och brorsan också vråla IIIIRSEEE! till varann i alla lägen och olägen. Vi åkte precis hem i tid till att inte bli helt Betekomifierade.
Sen hälsade han på i Sverige. Han hade en kompis med sig som hette Bart. Bart var tyst hela tiden och Hans pratade hela tiden. På en ensam promenad i stan kom de tillbaka helt förskräckta efter att ha köpt folköl i en vanlig affär. Vi fick förklara att det fanns systembolag som sålde riktigt öl. De verkade ändå inte förstå och folkölschocken gick inte över på hela vistelsen.
Morsan bjöd dem på Köttfärssås och spaggeti.
Hans berättade att hennes mat precis smakade som maten i värnplikten. Morsan var stött resten av veckan och de fick klara sig på hamburgare och pizzor resten av vistelsen.

Nej, fan nu hinner inte jag sitta här och snacka belgiska blötmustacher mer!
Jag har ett liv att sköta också!