Stöldgods till ett värde av fyra kronor.

Det var uppståndelse och upprörda röster i trappen och ute på gården hemma hos mig igår kväll. Folk sa att de hade sett en inbrottstjuv springa runt på byggnadsställningarna. Han hade snott saker från balkongen, sa någon.
Själv satt jag och tog en cigg på balkongen en stund tidigare när jag hörde ett brötande i containern nedanför. När jag tittade ner såg jag en snubbe i träningsbyxor som försökte få med sig ett armeringsjärn som det hängde kvar betongbitar på. Det såg ut som ett gigantiskt halsband. Vad ska han göra med det, tänkte jag. Jag gick in och fortsatte att kolla på min film och tänkte inte så mycket mer på det.
Tio minuter senare hörde jag en granne nedanför balkongen. Hon lät upprörd. Jag frågade vad som stod på. Hon hade sett en snubbe springa runt på ställningarna utanför hennes fönster och att han hade tagit något. Hon sprang in i trappen igen och jag blev stående på min balkong. När jag stod där och tittade dök plötsligt samma snubbe fram som rotat i containern. Han hade mycket riktigt tagit sig upp i byggnadsställningarna. Nu hade han jobbat sig uppåt och befann sig på samma våning som min balkong. Med stor möda kröp han fram på alla fyra till kanten av ställningen, som tar slut ungefär en meter från min balkong. Han reste på huvudet och fick syn på mig. Vad jag tittade på var en riktigt tjackad tjackis. Han tittade på mig en liten stund. Sen släppte han ner två stycken tomma två liters Cola-flaskor framför sig och sa, med den typiska nasala tjackisrösten:
-Man försöker ju tjäna ihop lite stålar va…
Ja, grattis, tänkte jag. Du har just tjänat ihop fyra kronor. Du kan få en påse burkar av mig om du klättrar ner därifrån. Sicken high class-burglar.
Jag sa till honom att han gjorde bäst i att klättra ner därifrån. Att han hade brutit sig in på inhägnat område och att grannarna är uppskrämda och redo att ringa snuten.
Han ryckte urskuldande på axlarna och gjorde någon otroligt skrynklig grimas åt mig. Sen kröp han som ett skott tillbaka på alla fyra och försvann som en råtta bakom hörnet.
Jag gick ut för att handla en pizza. Låste balkongdörren för säkerhets skull. När jag kom ut i trappen tjöt ett larm för fullt. Ett larm som tydligen går igång när man beträder byggnadsställningarna. Ett larm som bara hörs i trappen och som inte hörs utifrån eller när man är i lägenheten. Fantastiskt tänkt.
Ute på gården hade ännu fler grannar samlats. De pratades om denna inbrottstjuv. Jag förminskar eller ironiserar absolut inte de uppskrämda känslorna. Hade själv skitit knäck i en vecka om någon hade promenerat runt utanför mina fönster. Jag sa till dem att jag hade pratat med honom. Att han skulle ta sig ner därifrån. Att det var en tjackis som letade guld i form av pantflaskor.
Ett större problem tordes vara att det bara är att promenera in på det inhägnade området utan minsta ansträngning. Ibland har grindarna lämnats öppna över natten. Så där går det ju fan inte att ha det! Tycker också det är en obehaglig tanke att folk promenerar runt på ställningarna när man ligger och sover.
Beträffande tjackisar så verkar deras tankegångar många gånger vara mer tragikomiska än deras brott blir allvarliga.
”Ah, kolla där ligger två pantflaskor. Det är ju bara o klättra upp där i ställningen och ta dom. Det är ju kanon asså…”
Han ställde ju alltså till ett väldigt upprört tillstånd för pant på fyra kronor.
Någon sa att han hade promenerat ut genom grindarna efter sin skattjakt. Troligtvis som den enda individ som hade missat hela uppståndelsen.
Med stöldgods till ett värde av fyra kronor.

Obeskrivlig trötthet och på gården.

Kan ärligt talat känna att jag har lite träda när det gäller att skriva här för tillfället. Kanske håller hjärnbalken på att torka ut på mig.

Är något sjukligt trött hela tiden. Längtar efter semestern som ett litet svinigt gnuhode.
Jöbba. Och sen de lediga dagarna när man kan sova ut, då väcks man av byggjobbarna. De åker sin jävla hiss som är placerad bredvid mina fönster. Upp och ner åker de. Kastar grejor i containern som är placerad nedanför min balkong. Och när det äntligen är tyst så gapar de högt eller drar trötta Göteborgsskämt.
Tröttheten visar sig på andra sätt. Invanda rutiner som sköts per automatik i vanliga fall felar. Två gånger i det sista har jag glömt att låsa dörren efter mig när jag kommer till jobbet. I morse när jag skulle äta frukost var jag tvungen att leta efter mjölken. Den stod i skafferiet istället för kylskåpet. Den var helt okej, men förpackningen var lite uppsvälld.
De senaste gångerna jag har haft lediga dagar har jag tänkt att jag ska utföra något. Redigera bilder. Skriva på bloggen. Kanske ta upp gitarren och spela ”Var har du varit min lilla sköjar-saxofon? Eller tutar du bara när du har klamydia?”.
Istället har jag suttit där. Druckit mitt kaffe och med ciggen i gipan och stirrat ut genom fönstret. Oförmögen att ta mig för något. Fått dåligt samvete över att jag blir äldre för varje sekund som går. Tröttheten din djävol, far åt fanders!
Loftet är enbart en sovplats och ingen potentiell knullkoja!

I förmiddags när jag satt och stirrade ut genom köksfönstret såg jag något oväntat. Det var Martin i Hästpojken som stod och piskade sina sängkläder med någon slags grunkig metallpinne. Han drog fyra halvhjärtade pisk på varje sida samtidigt som han ropade högt i sin mobil. Sen gick han in igen.
När jag bodde vid Redbergsplatsen så flyttade han till samma område kort efter.
En gång höll jag på att slå upp en dörr i pannan på honom när han skulle kliva in i en jourbutik.
I Bergsjön såg jag honom flera gånger för hans donna bodde på samma gård som min farsa gjorde.
Allt detta vet jag så klart eftersom jag även följde hans blogg (Roligaste blogg jag läst dessutom).
Och nu, efter att jag har bott i Johanneberg ett antal år så har han flyttat till samma gård som jag bor på. Om han av någon anledning skulle känna igen mitt fejs och undrar varför jag ploppar upp i hans bostadsområden hela tiden, så har jag bara en sak att säga:
Sicken dude asså! Sluta stalka mig för bövlars!

Sitter hos indiern på Landala. Samkvämat med familjen. Nu sitter jag och skriver denna rappakalja. Ska nog gå hem nu.
Kanske jag spottar Björn Skifs med en Vino Tinto i näven när jag tittar ut genom fönstret nästa gång. Vrålandes:
-Jag älskar världen!

Några ord om skägg och ett foto utan skägg.

Att sitta på andra lång, på krog och dricka en bärs kan man också göra. Det gör jag.
Jävlar vad mycket skäggiga män det är på denna gata. Kanske 80% av alla män har skägg. Vissa med ömkliga försök till skägg. Att kvinnor har skägg är ju generellt sätt ganska ovanligt. Det är allmänt känt.
Jag gissar på att 60% av dessa män har det för att det är hippt. Estetiskt sätt tillhör jag plötsligt de hippa. Vare sig jag vill eller inte. Kan känna att jag inte vill. Att jag känner mig för gammal för att gå runt och vara hipp. Den rollen växte jag ur när jag var sju år och låg och rotade efter fynd i containrar. Med andra ord vad jag försöker säga är: Jag har ens inte haft möjligheten att växa ur den rollen, eftersom jag aldrig har växt in i den. Skägget växer iallafall medan hipsterna ploppar upp som röksvampar överallt.
Med skägg.

Rakade faktiskt av mig skägget en gång. Tänkte att det kunde vara trevligt att vara renrakad.
Hela perioden utan skägg var hemsk eftersom jag fick möjligheten att syna min haka. Hakan var minimal och existerade knappt. En såkallad försvinnande haka.
Det finns ett foto på denna skägglösa perioden. På fotot sitter jag på en buss. Bredvid mig sitter morsan. Morsan ser ut som en kriminell och mycket hård kvinna. Som En maffiafru eller någon utav Hitlers hantlangare. Hon har solglasögon och svarta skinnhandskar på sig. Hon sitter i halvprofil. Hennes haka ser vass ut. Som en ishacka. Bredvid sitter jag. Ledsen, uppgiven och arg. Måttligt road över att bli fotad med en naken och len haka som lyser i sin försvinnande skepnad.
Det är syrran som har tagit fotot. Numera brukar vi skratta åt det. Den hårda (och inte ömma) modern och den 22-åriga pojken som hatar sin icke-haka, med längtan efter att skägget ska växa ut en dag igen.
Numera är syrran och jag fullt överens om att jag inte ska springa runt med hakan naken i fortsättningen.
Om jag hittar det där fotot lovar jag att lägga upp det här.

Cykelfyndet i containern.

20140529-235208.jpg
Den där cykeln jag hittade i containern igår kommer troligtvis bli bloggens följetång ett tag framöver. Det handlar nämligen om totalförnedring.
Redan nu har jag lyckats skrapa upp höger skinka och vänster kind. Näsan är sne och hodet sitter direkt på axlarna efter att de har operat bort nacken… Nej, nu sköjade jag lite grann.
Jag ska berätta precis hur det var.
När jag hittade cykeln fanns det ingen luft i däcken. Eftersom däcken såg praktiskt taget nya ut så kunde det gärna inte vara punka. Jag sökte på nätet efter den närmsta cykelpumpen (efter att ha ringt på hos min granne med hunden. Allt för att fråga om hon hade en cykelpump att låna ut. Känns på något vis som ett helt naturligt val från hennes sida att inte öppna när det står en sköjare på andra sidan dörren).
Nåväl, jag förnedrade mig ner till närmsta cykelpump. Det var en promenad på femton minuter. Femton minuter är ju ingenting tänker ni. Femton minuter är en jävla massa intygar jag när det inte är någon luft i däcken och det låter som man släpar på en ubåt i ett snöre mot asfalt. Det gnisslar och låter som ett kasst knull i en utsliten resårmadrass
När jag var framme så pumpade jag och sköjade. Såklart var det inte punka. Jag var glad, men såg mig själv i ett skyltfönster. En fyrtiotvå-åring som har fäst en skateboard bakom ryggsäcken som hellre cyklar än att åka bräda. Så såg jag ut.
Av en ren slump träfffade jag syrrans kille Kirre på torget. Jag bad honom cykla för att kolla om han såg ut som samma tok som mig på sadeln. Han provcyklade. Han såg ut som en skäggstubbig collegekille som växt ur luvtröja och ryggsäck och glömt brädan hemma.
”Häng med upp till oss så höjer vi styret”, sa han.
Jag kände mig tveksam. Jag ville dricka en öl. Titta på min fina container cykel, men jag följde med.
Allright, de hade polygrip.
Fyfan och föck vad vi kämpade. Det är ju en 70-talsbike. Självklart hade ram och styre kärvat ihop. Efter en halvtimme av försök att dra upp styret lyckades vi få upp det fem centimeter istället för tio, blåmärken på benen följde med på köpet och svetten rann i floder. Jag var nöjd. Igen. Händer väldigt sällan två gånger på en dag…
Jag satte mig på cykeln. Ännu mer nöjd. Styret var ju i perfekt höjd! Vi tittade på varandra som bara män kan göra när de verkligen har utfört något som är en speciell tidpunkt som kommer gå till historien. Och stanna där för alltid.
Med samma nöjda, triumferande känsla satte jag mig på sadeln. Av någon anledning började jag studsa som en tupp på sadeln Jag kände något obehagligt. Ju mer jag studsade på sadeln, ju mer sjönk den bak mot pakethållaren.
”Vad e det här för skit?” sa jag till Kirre.
Jag klev av cykeln. Smått förgrymmad. Nu stod jag och försökte bända tillbaka sadeln i våld till sitt ursprungsläge. Jag tycktes ha glömt bort att världen sitter ihop med bultar och muttrar. Som man faktiskt måste lossa på om man ska flytta något ur originalposition. När man har svettats floder tänker man uppenbarligen dåligt. Jag försökte bända tillbaka sadeln med ett tomatrött ansikte allt medan Kirre stod bredvid och tittade på mig med oförstånd.
”Ah, nu kommer den” sa jag högtidligt till Kirre med ett självnöjt léende på läpparna.
Ett pang och ett brak följde. Där stod jag med sadel i handen och en skenande cykel som for ner i parketten, och med en Kirre och ett följande bult och mutter-regn.
”Jag ber om ursäkt. Blev det några repor i parketten?”
Naturligtvis skedde allt bredvid det där pianot som jag har brutit två revben pånär syrran fyllde år förra året.
”Du och det där pianot har ingen tur” sa Kirre. ”Du ska få en påse till sadeln.”

Syrran satt och drack vin på balkongen. Jag gick ut och berättade för henne att jag just nu var lite ölsugen.
Vi gick ut och tog tre bärs. Jag, promenerandes med min cykel. Utan sadel. Efter avtalade öl skildes vi åt. De promenerade hem hand i hand. Jag promenerade med händerna på ett styre till min nya cykel. Med en sadel liggande i en systemkasse.
Jag stannade till på en pizzeria för att köpa hem lite mat och för att dricka en öl för att jag var så trött på att promenera runt med min fina obrukliga cykel. Med omsorg ställde jag cykeln så nära dörröppningen som möjligt (så den inte skulle bli snodd!!!). Jag gick ut på uteserveringen med en öl i handen och vaktade mitt kap med samma omsorg.
När jag satt där med ölen och pustade ut kom pizzabagaren ut och rökte. Han tittade på mig och log ironiskt. Sen sa han:
”Köpt ny cykel eller?”

20140529-235334.jpg

Wallenbergare, öl och containerfynd.

(skrivet kl.17.00)
Har käkat lunch på John Scott Pub på Avenyn idag. Wallenbergare med gräddsås och lingonsylt. Wallenbergaren kändes som hoppressat kött som var vattnigt. Lät väl gott?
Framför mig när jag skulle betala stod en kille och en tjej. Tjejen sa:
”Jag betalar för min mat.”
”Jaaa” underströk killen bestämt och fortsatte: ”Det här är ingen jävla date!”
Han skrattade högt och tittade på mig.
”Jag kanske bara hoppades på att du skulle bjuda mig.”
Killen skrattade triumferat igen och jag och min käft flikade in:
”Det gick ju sådär med den saken…”

Jag gick ut och drack min kaffe på uteserveringen. Höll på att frysa ihjäl i skuggan och blåsten som omväxling från min balkong där det inte går att sitta utan att brinna sönder.
Till sist innan jag lämnade syltan passade jag på att bajsa sönder handikapptoaletten. Jag är aldrig omöjlig…

Efteråt satte jag mig på en bänk i solen. Tittade på folk som gick förbi. Ensamma människor. Par. Par med barnvagnar. Jag blev sittande i en timme. Vet inte riktigt varför.

Nu sitter jag och dricker en bärs på en indisk sylta på Eklandagatan. Fyrtiofem spänn för en halv liters flasköl. Det är ju sånt bloggaren gillar. Har ju sagt att det inte finns några sunkställen i mitt område. Det gör det visst. Kanske jag har ljugit.
Det satte sig precis två alkisar närmast mitt bord. Den ena av dem är sjukt konstig. Han växlar mellan amerikanska, spanska och svenska när han pratar. Por favour sa han när han ville låna min tändare. Jag sa till honom att inte skoja och att han kunde prata svenska med mig. Då presenterade han sig som Anders. På svenska.
I övrigt verkar han sjukt otrevlig. Alldeles nyss skällde han ut sin polare och berättade att han hade dålig andedräkt. När hans kompis svarade att han borstade tänderna lika ofta som honom svarade han att han skulle ge fan i att ljuga och att han hatade lögnhalsar. Han fortsatte med att berätta för sin kompis att detta var den stora skillnaden mellan han och honom. Att han borstade tänderna, luktade gott och tvättade sina händer.
Och nu sitter han och pratar på spanska igen. Rätt ut i luften och rakt in i mitt högra öra. Vad fan var de tvungna att sätta sig just här för?
Nu när Herr Pour favour gick på dass började hans kompis prata med mig:
”Alltså, jag är så trött på den jäveln. Han bor hos mig just nu. Han var i Tyskland igår och köpte en back 7,2:or. När jag gick till jobbet klockan sex i morse hade han börjat dricka av backen. När jag kom hem från jobbet var backen slut och nu pratar han spanska med alla.”

Nåväl, skit samma. Jag ska ändå gå hem strax. Jag ska gå och rota i en container på min gård. Detta är mitt mål. 42-åringen utmärker sig på gården och skaffar nya grannvänner. Nej, men det låg faktiskt en fin cykel i containern när jag gick förbi innan. En sådan där med små hjul och hög ram. Tänker att det kunde vara bra för mig att börja cykla lite.

20140527-204741.jpg
(Just i detta känsliga skede kom naturligtvis min granne promenerande. Inte hon med hunden, utan hon som bodde i min lägenhet innnan och som nu bor på första våningen. Hej, hej, sa jag som det vore det mest normala att hälsa när man står i en container och pustar och stånkar och brötar. Hej, svarade hon aningen avmätt.)

Bärs och viltfärsbiffar.

20131112-224825.jpg
Har helt enkelt inte mycket att säga just nu. Sitter här. Fet och dryg och tunnhårig. Har varit hemma hos syrran och kirre. Käkat viltfärsbiffar. Förbaskat goda. Åt som en utsvulten stackare och kom hem bajsnödig. Sitter nu här. Mitt framför en datorinstallation som fortfarande inte är klar. Jag har hållt på sen i söndagskväll nu. Den externa hårddisken där alla mina foton, musik, videos, dikter och övriga dokument ligger på efter installationen slutade plötsligt fungera. Jag har läst in mig på forum, åtgärdat eventuella fel, svurit och slösat bort övrig tid på att förbanna att jag aldrig mer får återse tex mina foton som jag har tagit sen jag fick min första mobiltelefon med kamera. Sen laddade jag ner ett såkallat recoveryprogram, dock inte ett sånt som gör onyktra eller höga människor nyktra eller rena. Kan dock hjälpa på hårddiskar som är oregerligt packade, hö hö hö. Hur som helst så hittade detta lilla sköjarprogram alla förlorade filer och håller just nu på och överför det till min dator som jag ska kissa på vid ett framtida tillfälle. Jag älskar världen, vad trött jag blir.
Nåväl när det blev för mycket stegade jag ner till Vickys i eftermiddags och tog en, förlåt tre öl med syrran innan viltfärsbiffarna och tja, nu är jag hemma igen.
Ibland när jag är hemma hos syrran hjälper jag även till att kasta en och en annan matta i containern som står utanför deras hus.