En liten rapport om ordning och reda och om att fylla år, och en del annan jox där emellan.


Special delivery, en födsedagsbömb.

Jag tvättar idag.
Det utlovades efter vad som vanligen är allmänhetens uppfattning, dåligt väder idag. Moln och kanske regn. Detta verkade bra tyckte jag. Då slipper man nämligen svettas hodet av sig när man tvättar sina paltor.
Eftersom jag ofta, vare sig jag vill eller ej skall vara tvärtemot så hävdar jag bestämt att det är DÅLIGT VÄDER idag. Varmt, solsken och helt vindstilla. Nu sitter jag inomhus istället för på balkongen och dricker mitt kaffe. I ren protest och för att inte svetta sönder mitt arma hode. Om det finns en vädergud så skrattar denne ballarna eller blygdisarna av sig nu. ”Ta sig skinkan”, hälsar jag väderguden.
Oh no, osso en nysattack på det.
Känner mig kastrerad på orken just nu. Skulle någon ringa på dörren och säga att de skulle kasta in en bomb i lägenheten skulle jag svara: ”Ja det är lugnt, jag skulle ändå ut på gården och lägga en brakskit.”
En gammal Clouseau-bömb skulle friska upp!

Nej, sluttramsat. Får kliva ner i tvättschtugen.

Man skulle ha ett parasoll till balkongen. Detta var jag ute och letade efter i veckan, men det var slut överallt. Könstigt tycker jag. Det är ju inte precis som att det har varit någon sprängvarm sommar hittills. Som den där sommaren när alla inomhusfläktar tog slut och människor brann upp av hettan i varenda gathörn.
Tycker det är så med det mesta idag. Folk är ute i så god tid för gardera sig innan saker och ting tar slut. Eftersom alla är ute i så god tid så har allt tagit slut…för de som är ute i helt okej tid.
Skall man köpa biljetter till en konsert (vilket jag aldrig gör) så tar 50 000 biljetter slut på 35 sekunder. Skall man gå ut och äta så får man boka bord två veckor innan. Och då kanske man ens inte är hungrig längre. Höstkläder säljs på sommaren. Skall man köpa ett parasoll får man göra det i December då det inte finns några parasoll att köpa. Jävla hets är vad det är. Spontanitet har knuffats ut genom fönstret. Utbytt mot ett evigt planerande. Jag kan tänka mig att dra ett knull men mellan klockan 17 och 17.15 är jag i tvättstugan.
-Äh, vi slinker här och tar en stek, existerar inte längre. Då får man äta sprängd anka på trottoaren.
Märker ni hur jag försöker vara allvarlig, men ändå sköja te det samtidigt?

Fick ett ryck. Städade och dammade och dammsög lägenheten som en tok. Detta efter att jag hade tvättat. Herregud, borde ge mig själv ROT eller RUT i form av några rabatterade sexpack. Tröttnade helt enkelt på att vakna upp med dammtussar i snoken som sökt sig ditåt när jag försökte inhalera luft. Nu kan jag inhalera luft och känna mig som…luft. LUFTWAFFE!
Man kan nästan tro att jag är full. Det är jag inte. Jag är high ön life. Det har jag alltid varit. Även de få gångerna som jag känt ångest eller ånger, klöst matta, brytit ihop på ett nedsläckt torg, gråtit ut min tomhet efter en porrfilm, så har jag varit glad innerst inne och hela tiden. hIGH ON LIFE SOM EN GLÄDJENS FANJUNKER!
Öööööh, nej nu ska jag sluta snacka bull. Vet inte vad som tog åt mig.
Ajajaj, där kom ett hugg i sidan. Kanske en liten oanmäld tomhet i cylinderhatt som kom och petade med käppen.

Fyller år imorn. För 45:e gången i mitt liv. Lika spännande fortfarande. Kommer jag få en radiostyrd traktor eller ett presentkort på en framtida rullator? Kommer jag bli klokare nu när jag är 45 år istället för 44? Mycket talar ju för att jag framstår som klokare per automatik eftersom världen hela tiden verkar bli lite dummare och dummare i huvudet för var dag som går.
Kanske jag vaknar upp imorn och tänker: Jag skall bli dammsugsförsäljare eller så tänker jag att när jag var 44 då ville jag bli något. Nu när jag är 45 ska jag gå inför att inte vilja bli någonting. Det är på det sättet de stora tingen händer: Jag skall absolut inte träffa någon tjej nu. Då träffar man en tjej. Jag skall absolut inte ha en öl ikväll. Så blev det åtta öl istället.
Troligast är att jag vaknar upp och tänker: Nu är du 45 år gubbe. Ingenting att göra åt det…

Väderprognos och en vårdikt.

En fortsatt lågtrycksrygg vältrar sig över Johans hode och över vardagen som ter sig allt mer likartad för varje dag som går. Chans till en liten solglimt här och där i sällsynta fall när något bryter av mot vardagen eller när han skrattar åt något poänglöst eller kliar sig på pungen.
Ensamhetshetskänslan drar in i form av blåst och blötsnö och lägger sig som en fuktig disktrasa över panna och kinder. Uppehåll över natten när det snarkas högt på loftet. Sen drar nya lågtryck in med snöblandat regn.
På jobbet är det mulet och även där är det överhängande risk för regn. Luftfuktigheten är 99%. Dimman är trög.
Enligt prognosen kommer detta absoluta skitväder hålla i sig så länge Johan har kvar tummen i rimpen och inte hittar ork att ändra situationen. På detta vis uteblir solchanserna och förändringens vindar.

Vi avslutar med en vårdikt:

Med nackad höna.

Regnet står som spön i backen.
Över fattiga och
rika och
andra nervrak.

Ute i parken
trampas det i hundbajs.
En alkis sitter på
en bänk och
sjunger som en
förvildad Harry Brandelius.

I en lägenhet
tre trapphus bort,
i ett badrum,
i ett badkar
drunknar en badanka.

Polisen går runt
på ett torg
och killar sig själv
med batongen i
snoken.
Sen får han en
nysattack.

I faggorna ligga
skilsmässor i drivor.
Hurra, hurra hurra!

Den som kan
ligga på golvet
utan att hålla fast sig
är inte full.
(Som Dean Martin sa. Troligtvis när han var full…)

Vår var hälsad
med nackad höna!

Da da da på lilla resturangen i samhällsjävlet.

Sitter på lilla resturangen och tar en kaffe. Fick den till personalpris i ett glas för tolv kronor. Hade det varit en kaffekopp hade det blivit tjugoen kronor lät  han meddela. Saken var biff. Bakom mig har jag en enormt dampig unge som slår alla rekord. Hon hoppar på stället och vrålar da da da da. Om och om igen. Föräldrarna skrattar och fyller i. Det maler sig in i min hjärna. Trummhinnernas vax kryper långt in för att slippa delta. Det  totalsaboterar min lugna stund.
Framför mig har jag en alkis, vilket i och för sig inte är så ovanligt om man sitter på lilla resturangen. Han var tillfälligt arg för några minuter sen. Inte på en annan alkis som annars brukar vara fallet, utan vädret.
”De sa att det skulle bli varmt idag, de jävlarna. Vad får man? Ett förbannat regnhelvete! De där jävlarna bara ljuger och lurar oss hederliga människor. Nån borde åka upp dit och slakta hela jävla förbannade bunthelvetet.”
Är väl inte själv helt dålig på att reta upp mig på samhällets dumheter mellan varven, men i det här fallet känns det inte riktigt som att det skulle vara en kupp utförd av samhället mot oss vanliga dödliga för att regnet öser ner och solen lyser med sin frånvaro… Sen undrar man ju såklart vilka det är som ska slaktas och var denna horibla plats ”dit” ligger. Nu en bärs. Da da da.

Tömde mitt möblemang igår från vårt forna hem hos min forna tjej. Ingen rolig historia precis, men nu är det gjort. En del av grunkorna är magasinerade och resten intryckta i två olika förråd hos två olika vänner. Själv befinner jag mig i Torpa på syrrans soffa i vardagsrummet om någon nu skulle vilja mig något.
Jag tillhör numera kategorin ensamstående människor. Jag är fri att göra vad jag vill inom rimliga gränser inom staden allemansrätt utan att någon lägger sig och jag njuter av det… knappt ingenting.
Det där med tvåsamhet ligger mig varmt både om pung och hjärta även fast det verkar gå åt fanders varenda gång.