Morakniven.

img_3780.jpg

Det är ett jävla liv i mitt kvarter idag. Ungar som skriker. Människor som flyttar in och ut i lägenhet. Bilar som brummar. Hundar som skäller. Dårar som grejar. Kan inte folk lugna ner sig. Bara sätta sig på ändan och somna in…för en stund iallafall. Det är ju Söndag.

Den sköjande blöggaren som knappt blöggar längre har flyttat ut till jordelivet på balkongen igen. Det är den tiden på året.

Våren är här och dårarna med den. Allt flyttar ut och blottläggs i solen, på gott och ont. Solen är en apelsin som lyser på alla. På luffaren i parken. På alkisen i tjock dunjacka. På dårar med mitt och sidbena. På halta och blinda och knullgubben Allans vidriga söner.

Jag funderar på att städa. Jag har tröttnat på denna filthy situation…
…och nu ett antal timmar senare har jag städat. Så jävla hippt asså!

På tidig eftermiddag, precis när jag hade börjat städa kom en granne rullande på en gammal cykel med sin son i släptåg. Han parkerade sig i vändzonen nedanför min balkong. Han är gatans gapigaste och högljuddaste granne. En fullfjättrad galning. Han vände upp och ner på cykeln. Sen sa han till sin kanske tolvåriga son att de skulle ”skruva isär den jäveln!”
När det gick förbi en annan granne berättade han att han skulle sätta sin son i arbete så han fick lära sig att skruva och greja. Han lät mycket stolt när han förmedlade detta. Jag följde arbetet från balkongen en stund. I början vägledde han ungen och förklarade grundligt och visade hur man gjorde på ett bra och pedagogiskt sätt. Ungen verkade flink i fingrarna. Sen började han ta över mer och mer. Tillslut stod ungen och blängde och efter en kvart hade han gett upp helt och stod och bankade en skiftsnyckel med all sin kraft i gatan. Nästa gång jag tittade ut försökte ungen hacka upp ett hål i jorden med en hammare där han planerade att begrava skruvmejslarna. Farsan låg och krälade på alla fyra under cykeln.
När samma granne efter en stund kom tillbaka igen beklagade han sig att sonen var helt ointresserad och att det nu var han som fick göra allt arbete. Ungen roade sig med att försöka hugga upp ett hål i asfalten med hammaren. Detta satte sedermera farsan stopp för. Som han sa, ville han inte att grannarna skulle ringa till gatukontoret så han skulle behöva betala 20 papp för att hans son hade slagit upp ett hål i gatan. Med en hammare. Det visste jag faktiskt inte att man kunde göra, tänkte jag.
Målet med hela skruvandet, har jag nu fått lära mig och hört, är att cykeln skall lackas om. Färgen har han slipat av med en morakniv?! Okonventionella metoder måste jag säga. En kompis till farsan kom förbi. Han skröt för kompisen, att det är det bästa sättet att slipa bort färg, med morakniv. Folk handlar dyra maskiner, sa han, men jag använder morakniv!
-Jag älskar moraknivar, man kan slipa bort färg med dem och man kan skära halsen av folk man inte tycker om!
Detta sa han i förtroende till sin son. Den meningen ekade mellan husen med hans högljudda stämma och folk stängde sina balkongdörrar.
Faktum är att han börjar prata med alla människor som passerar. Sjukt många människor har stannat. Han pratar med en stämma som mer påminner om att gapa någon i ansiktet. Det är lite som folk inte vågar gå vidare när de väl blivit stannade. Han suger in dem i sitt moraknivnät. Han berättar hela storyn om den gamle cykeln. Att han har fått den på polisens hittegodsavdelning och när han väl är färdig med den kommer den vara värd en miljon. Sen berättar han om sin bortslipning av färg med morakniv. Han visar upp delarna stolt som nu sex timmar senare saknar färg.
-Kolla, här har jag slipat bort med min morakniv. Och här! Kolla! Med morakniven!
Och nu kom samma granne igen. Sonen som har hängt där ute i timtal utan att fått hjälpa till med något förutom att hacka upp asfalten, har till slut gått hem. Detta uttrycker fadern sina grova besvikelse över.
-Alltså, fy fan! Jag som trodde att vi hade en son och far-grej på gång. Och så har jag fått göra allt själv! Och slipat bort all färg med min morakniv!

Sa inte jag att solen lyser även på dårar?

Psykbryt ala ris ala malta.

Psyyyyyyykbryyyyyt ala ris ala malta.
Dräggel, harkel, snor
i knegets salar

Knulleri knullera hejbaberibba,
tjoflöjt i sänghalmen.
Med en kvinna.
Med tre bröst
och sju blygdläppar.

Trumpeter, saxofoner, bastubor,
fylletrattsymfonier i magsäcken.

3-volts-hjärtslag, trummslag.
Ändlösa, stirrande blickar i taket
de där
sömnlösa nätterna.

Ryggsäckar, flås i nacken, trängsel,
buffleri bufflera på bussar.
och spårvagnar.
Ilskna dårar på stan.

Och så jag då…
Sömnlös, smått neurotisk,
upplöst i kanterna.
Fluktande, luktande, suktande
efter en ort långt från
vanvett och dårskap och
psykbryt ala ris ala malta.

Att låna någons askfat.

Jag har åter igen brutilariserat i mig en lunch. Idag blev det snea friterade räkor på min stammiskineseria. Gött. Det enda som var fel var att det smakade som någon hade skitit i rohde island-såsen. Salladen var därmed bara att lämna.
Det sprang runt en dåre här för en stund sen. Jag satt som bäst och njöt av kaffet och ciggen när han kom fram till mitt bord. Han ville låna mitt askfat. Sen stod han där med ryggen mot mig samtidigt som han pratade på. Han var förbannad på vädret, och det finns det väl skäl att vara. Sen frågade han vad man skulle ha på sig i denna väderlek. Först sa jag åt honom att jag fan inte hade en aning. Jag ville bara dricka mitt kaffe i fred. Sen föreslog jag badbyxor. Han bad om ursäkt för att ha lånat mitt askfat och försvann. Jag tog ett bloss och en klunk kaffe. Oslagbart. Världen är full av tokskallar, tänkte jag. Sen stod han där igen och ville låna mitt askfat. Dejavu på kineseria. Han förberedde sig för att säga något. Han drog en enormnt djup suck. Den här gången stod han med axeln emot mig. Jag väntade. Han frågade om jag visste något ställe med bra musik. Jag undrade vad det innebar. Bas, trummor och gitarr, svarade han då. Där sitter du och jazzar lade han till. Jag frågade honom vad han gillade för musik. Sånt man inte kan höra hemma blev svaret. Jag gav upp. (Vilken sorts musik kan man under några som helst omständigheter inte höra hemma undrar jag nu. Violinkonsert utan stråkar?) Jag svarade inte. Det spelade inte honom någon roll. Han skakade bara på huvudet och sa: Ändå blir jag allt tveksammare för varje klunk öl jag tar. Sen bad han om ursäkt för att ha lånat askfatet igen och försvann.
Lite som att prata med en blommig vägg eller en enbent ekorre eller ett surrealistiskt uppslagsverk eller fullständigt geni som har sålt förståndet på en loppmarknad. När han gav sig iväg ut på gatan frågade en mötande kille om han fick låna eld av honom. Han gav killen eld och avslutade med meningen: jag ber om ursäkt.
Det verkar som om de har satt samma kineslåt på repeat här. Kanske håller jag på att bli galen? Jag måste härifrån…
…och med ryggen vänd mot er ber jag om ursäkt.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Att cykla…


Jag har plockat fram cykeln igen. Cyklar upp för backar. Ner för backar. Förbi dårar, gula hus, alkoholister, narkomaner, glassätande jeppar. Det är tungt. Benen säger nej, men jag pressar ilsket på. Tycker man borde jämna ut den här stans alla backar. Kavla ut dem till plan mark.
På Valborgsmässonatten kom jag cyklande på Vasagatan. Där mötte jag en fullskalle i keps som sa: Ge fan i och cykla här din skäggiga jävel! Visst är jag skäggig och ibland är jag jävlig, trots att det nu var han som gick mitt i cykelbanan och betedde sig som en röv. Kanske skulle utrusta cykeln med en utfällbar boxhandske istället för ringklocka.

Osama bin Laden är död. Han har varit ute och cyklat för sista gången om man säger så.