Julstämning, julbord och ett besök på en kineseria.

Nu är det fan jultider igen!
Sitter här och dricker glögg för första gången i år hemma i köket. Då behöver man ingen tjej eller sällskap. Man hat ju glöggen. Vad skall man prata om liksom? Och varför? ”Ooh, vilken god glögg”, kan man förvisso säga, men sen då?
Nej, här sitter jag och sörplar och tänker ”Det här har du fan gjort bra BLOSSA” och ”det här fantastiska Johan, det gör du bra när du värmer din glögg alldeles själv”.
Och så tar jag en pepparkaka och ett sörpel med glögg till och tänker att nu är det fan i mig jul!

Var på julbord igår med jobbet. Det började hyggligt med en silltallrik. Sen var jag mätt. Jag pausade med en öl sen tog jag lite skinka och en bit revbensspjäll. Sen var jag proppmätt. Jag pausade med en öl. Sen avslutade jag med en brownie och en budapestbakelse. Sen satt jag där med öppen mun och blängde på de andra som småkonverserade utan att jag begrep vad de sa. Jag blängde på den nya ölen jag hade beställt in. Kändes som maten låg sammanpressad från tarmarna och upp i magen ända upp i matstrupen som massiv betong.
Tycker ändå inte att jag åt så överdrivet mycket. Känns som mättheten och tröttheten efteråt bli värre för varje år som jag går på julbord. Detta är såklart ett maximalt lyxproblem: att vara så mätt så man blir blå i ansiktet och behöver respirator för att kunna andas, men lyxproblem eller ej: trevligt är det fan inte. Det är fullt begripligt att frosseri är en dödssynd.
Efteråt så tog jag bussen hem, men fick ändå för mig att jag skulle ta mig en bärs på Tullen innan jag gick hem och dog på soffan. Det gjorde jag. Där satt jag och blängde. Det tog över en timme att få i sig halva ölen. Den andra halvan av ölen lämnade jag kvar på bordet. Det brukar ju nästan aldrig hända. Jo…när jag har varit på julbord.
I enormt långsamt tempo gick jag till bussen. Gungade fram och släppte mig under gatlampornas sken. När jag kom ut till Eklandagatan såg jag bussen närma sig hållplatsen. Jag sprang tjugofem meter. Jag fick håll på bussen och trängde mig fram till ett ledigt säte. När jag kom hem lade jag mig på soffan. Efter en kvart slumrade jag och väcktes en stund senare av mina egna grisljud. Julskinkan begav sig upp på loftet.
I förmiddags när jag vaknade var jag fortfarande mätt.

I Lördags hade jag och siss en bror och systerdag med julklappsjakt och café och biobesök. En fantastiskt trevlig dag.
Vi avslutade kvällen med att gå på kineseria. Precis när vi börjat käka kom det in en våldsamt tjock far med sina två barn och kvinna. I handen hade han en stjärnvinst från Liseberg i form av en Toblerone.
Kort efter de hade satt sig så slumrade han till. Först i små nickningar. Han verkade bli tröttare och tröttare. Till slut verkade han somna helt. Ibland tittade upp med mosiga ögon och öppen mun och tittade sig runt omkring som att han undrade var han befann sig. På restaurang hade jag lust att informera honom om. Informerade honom gjorde till slut hans kvinna. Då muttrade han något ilsket tillbaka i sitt nyvakna tillstånd. Sen reste han sig och gick några varv i lokalen. Efter några minuter kom han tillbaka igen. Efter ytterligare några minuter till så sov han igen.
Deras mat kom. De började äta. Avståndet mellan hans tallrik på bordet till hans egen mun var enormt på grund av hans rigorösa mage. Varje friterad räka som han spetsade på gaffeln med utsträckt arm verkade kräva en ofattbar ansträngning. Som ett intag och förbränning av kalorier samtidigt. Ju närmare räkan kom mot munnen desto mer föll ögonlocken ner. Sen tuggade han med stängda ögon. När han hade tuggat klart var det som han hade somnat igen.
Hans kvinna dunkade till honom på armen. Då åkte ögonlocken upp och så muttrade han något argt till henne och började äta igen.

Nu efter julbordet känner jag lite mer sympati för honom, även fast jag vidhåller att det är fan inte okej att sova på restaurang.
Där drar jag gränsen!

I en jourbutik och på ett café.

Mitt första möte med mänskligheten idag var ett gräl med en snubbe i en jourbutik. Utomordentligt perfekt sätt att börja dagen på.
Jag ville köpa John Silverpapper. Till min glädje så hade han det. Det är nämligen ganska många butiker som inte har det.
”Nej, nej.” ,sa han när jag tog fram kortet för att betala.
”Va?” ,undrade jag.
”Det går inte!”
”Ja, ja, skit samma.” ,sa jag. ”Jag betalar kortavgiften också. Jag behöver verkligen de där papperna.”
”Det går inte. Jag kan inte. Betala med pengar!”
Jag sa till honom att det inte finns några uttagsautomater i området.
”Gå ner till korsvägen!”
”Och sen tillbaka hit?” ,undrade jag.
Jag började surna till av denna fars. Jag sa till honom att jag tyckte det var dåligt och att i min jourbutik gick det alldeles utmärkt att betala med kort.
”Skyll på regeringen, det är dem som har bestämt!” ,svarade han då.
Jaha, det var alltså regeringen som låg bakom detta fuffens också, hmmm.
Jag sa till honom att han fick ringa till regeringen då och reda upp det här trasslet. Jag lade till att det är år 2014 nu och inte 1976.
”Du pratar för mycket!” ,blev hans svar.
Här någonstans blev det ganska otrevligt. Jag sa till honom att varje gång jag har gått in i den här jävla butiken så har det blivit tjafs.
Jag plockade upp mitt kort och stoppade i plånkan, bad honom dra åt hilviti och gick ut därifrån. Kanske inte så trevligt och överdrivet moget.
Det är dock sant. De tre, fyra gånger jag har varit i den där butiken har jag hamnat i tjafs med snubben bakom disken. JAG – som alltid är så trevlig!
Förbaskade drittsäck.

Nu sitter jag alltså på det där fiket som jag bestämde att jag skulle gå till igår. Trevligt ställe och trevlig personal. Jag har käkat en ostfralla och druckit kaffe. När hon frågade om jag ville ha skinka på mackan sa jag att det har varit alldeles för mycket skinka på sista tiden. Hon svarade att hon inte skulle spekulera vidare i vad det kunde betyda. Jag sa till henne att det var nog bäst så.
Hon har även varit ute och rökt och berättat lite lättsamt om sitt liv. Jag har berättat om mitt lite grann och om hur mycket jag älskar mitt jobb!

Nu måste jag gå hem snart. Eftersom jag inte fikar så ofta längre har jag glömt av hur jobbigt det kan bli för tarmarna med massa kaffe och cigaretter. Tarmarna känner sig trängda och jag måste hem och skita.

Så som i helvetet.

Min brukare tittar på Galenskaparna och showen ”Cyklar”. Det är tydligen något speciellt med den för den ses minst en gång i veckan.

Han har även sett filmen ”Så som i himlen” igen. Är fortfarande helt imponerad av hur en film kan bli så mycket kalkon. Alla förefaller helt sinnessjuka i filmen trots att det nog inte vara meningen att det skulle bli så. I slutscenen så svimmar huvudpersonen av och slår huvudet i ett element. Han blöder i hodet och sitter och ler konstigt. Tänker att tvåan börjar med att han sitter där vid elementet blodig och svamlar konstiga saker. Och ler. Sen tar han en runk och kliar sig i armhålan och kacklar som en kalkon. ”Kalkonens återkomst” kan filmen heta. Eller ”Så som i hevetet” kanske.

Slutar om en timme. Sen är jag ledig i sex dagar. Känns fantastiskt skönt. Har bestämt att jag ska gå upp i resonlig tid imorn och gå och morgonfika. Käka frukost och dricka kaffe på ett cafè på Eklandagatan. Varför vet jag inte riktigt. Jo förresten, jag gick förbi där idag när jag var på väg till jobbet. Jag tänkte att där ska jag sätta mig imorgon när jag är ledig.
Kanske skriver jag något sköj eller menlöst därifrån. Vi får väl se. Eller jag får väl se.
Kackla som en kalkon och runka som en bäver sa ja te daj!

Wallenbergare, öl och containerfynd.

(skrivet kl.17.00)
Har käkat lunch på John Scott Pub på Avenyn idag. Wallenbergare med gräddsås och lingonsylt. Wallenbergaren kändes som hoppressat kött som var vattnigt. Lät väl gott?
Framför mig när jag skulle betala stod en kille och en tjej. Tjejen sa:
”Jag betalar för min mat.”
”Jaaa” underströk killen bestämt och fortsatte: ”Det här är ingen jävla date!”
Han skrattade högt och tittade på mig.
”Jag kanske bara hoppades på att du skulle bjuda mig.”
Killen skrattade triumferat igen och jag och min käft flikade in:
”Det gick ju sådär med den saken…”

Jag gick ut och drack min kaffe på uteserveringen. Höll på att frysa ihjäl i skuggan och blåsten som omväxling från min balkong där det inte går att sitta utan att brinna sönder.
Till sist innan jag lämnade syltan passade jag på att bajsa sönder handikapptoaletten. Jag är aldrig omöjlig…

Efteråt satte jag mig på en bänk i solen. Tittade på folk som gick förbi. Ensamma människor. Par. Par med barnvagnar. Jag blev sittande i en timme. Vet inte riktigt varför.

Nu sitter jag och dricker en bärs på en indisk sylta på Eklandagatan. Fyrtiofem spänn för en halv liters flasköl. Det är ju sånt bloggaren gillar. Har ju sagt att det inte finns några sunkställen i mitt område. Det gör det visst. Kanske jag har ljugit.
Det satte sig precis två alkisar närmast mitt bord. Den ena av dem är sjukt konstig. Han växlar mellan amerikanska, spanska och svenska när han pratar. Por favour sa han när han ville låna min tändare. Jag sa till honom att inte skoja och att han kunde prata svenska med mig. Då presenterade han sig som Anders. På svenska.
I övrigt verkar han sjukt otrevlig. Alldeles nyss skällde han ut sin polare och berättade att han hade dålig andedräkt. När hans kompis svarade att han borstade tänderna lika ofta som honom svarade han att han skulle ge fan i att ljuga och att han hatade lögnhalsar. Han fortsatte med att berätta för sin kompis att detta var den stora skillnaden mellan han och honom. Att han borstade tänderna, luktade gott och tvättade sina händer.
Och nu sitter han och pratar på spanska igen. Rätt ut i luften och rakt in i mitt högra öra. Vad fan var de tvungna att sätta sig just här för?
Nu när Herr Pour favour gick på dass började hans kompis prata med mig:
”Alltså, jag är så trött på den jäveln. Han bor hos mig just nu. Han var i Tyskland igår och köpte en back 7,2:or. När jag gick till jobbet klockan sex i morse hade han börjat dricka av backen. När jag kom hem från jobbet var backen slut och nu pratar han spanska med alla.”

Nåväl, skit samma. Jag ska ändå gå hem strax. Jag ska gå och rota i en container på min gård. Detta är mitt mål. 42-åringen utmärker sig på gården och skaffar nya grannvänner. Nej, men det låg faktiskt en fin cykel i containern när jag gick förbi innan. En sådan där med små hjul och hög ram. Tänker att det kunde vara bra för mig att börja cykla lite.

20140527-204741.jpg
(Just i detta känsliga skede kom naturligtvis min granne promenerande. Inte hon med hunden, utan hon som bodde i min lägenhet innnan och som nu bor på första våningen. Hej, hej, sa jag som det vore det mest normala att hälsa när man står i en container och pustar och stånkar och brötar. Hej, svarade hon aningen avmätt.)