Jag vet inte.

Jag vet inte. Det är hårda tider för sköjaren som egentligen älskar världen. Sömnen den jäveln, verkar inte allt för förtjust i mig för tillfället. Sov en timme förgående natt och fem timmar i natt. ”Johan var inte en av dem som sov bort sitt liv” kan man säga på min jordfästning.
Rastlösheten är 100 och koncentrationsförmågan 0. En taskig kombo.
Jag fick smaka på tvåsamheten med rött hjärta. Smaka, men sväljandet uteblev. Jag hatar verkligen den här lägenheten nu. Det där jävla loftet. Den här köksplatsen som brukar vara mitt högsäte för långa kaffestunder. Jag kan räkna stunderna då jag har kännt glädje i detta pisshål. Den här lyan skriker ut sin tomhet i mitt ansikte. Och världen är en ful plats som styrs av en misslyckad fet lindansare som inte klarar av att hålla balansen.
Jag försöker hitta saker att göra som får mig att tänka mindre eller på annat. Att tänka så mycket som jag gör måste vara farligt. Man kan få uppsvällt bakhuvud och fräknar på insidan av kinden.
Jag har en kompis som aldrig vill tänka på jobbiga saker. Han är en expert på att bara se framåt och aldrig se bakåt. Som en inpräntad överlevnadsstrategi. Om man nämner något jobbigt, vilket jag brukar göra ibland, som han har lagt bakom sig ropar han rakt ut på rekyl: NEEEJ, JAG VILL INTE TÄNKA PÅ DET!” Han får panik. Och en glasartad blick. Det ter sig såklart lustigare än det är.
Man kan också gå ut och gå om det blir för jobbigt med tänkandet. Ett tips som jag läste på Martins blogg var att när man satte ner vänsterfoten så uttalar man ordet ”inte”. När man sätter ner höger foten uttalar man ordet ”tänka”. När man sen har promenerat 10 000 sådana steg slutar man som sinnessjuk. Helt utom räddning från att tänka.
Jag försöker alltså hitta på saker som inte får mig att tänka så mycket, eftersom tankarna just nu upptas till 99 procent av saknad av henne och ensamhet kontra utebliven tvåsamhet.
Att promenera fungerar okej (har dock inte provat ”inte tänka-metoden”). Duscha är konstigt nog en syssla som skingrar tankarna. Jag är nu den renaste människan, till utsida, i denna del av staden. Titta på Tv – Nej. Läsa – max 10 minuter. Att gå på krog och bli full – Nej, fungerar inte alls (om man inte vill bli utslängd för förargelseväckande beteende och sen sitta och snyfta på ett torg (dricker numera istället min beskärda del av folköl hemma istället). Alltså alla de där alldagliga sakerna som brukar fylla ut all min tid fungerar inte alls.
Andra saker jag skulle kunna testa är: Pussla, stränga om gitarren, putsa fönster, bli porrmissbrukare, simma i Mölndalsån.
”A jerk off in the dark” har jag inte vågat mig på. Vågar inte tänka på hålet som uppstår i magen efter att ha sett hennes underbara kropp framför mig.
Jag skriver en del. Både här och i dagboksanteckningsform. Det funkar för stunden. Ibland försöker jag mig på diktformen också, men det faller platt.
Johan är en 42 årig man. Numera med platt mage. Snart fyllandes 43 år, smått besviken på vad livet har för förtret vilandes i sitt lilla fula sköte.
Annars kan man svara som Henrik Bergren gjorde i en Intervju när han fick frågan: ”Men vad gör du om dagarna då?” ”Ah, det är bara gay!”

Nu tänkte jag för mycket igen…och blev så där konstigt yr och tom igen…jag tror jag måste duscha lite…

Att falla…

IMG_0474.JPG
Det var lite som att kliva in i ett gigantiskt rövhål efter att jag följde denna kvinna till bussen och stod kvar och tittade efter henne och bussen som försvann.
Deniz, donnan som åkte tillbaka till Turkiet på obestämd tid.

Jag tog en promenad för att tänka bättre. Men jag tänkte inte bättre alls. Sen tänkte jag att jag kunde gå och dricka en kaffe för att slippa gå hem till en plötsligt tom lägenhet, men jag hade glömt pengarna hemma.
Och äntligen när sova och äta och skita-trubblen var försvunna så var hon också försvunnen.

Här i lyan finns avtryck och spår lämnade överallt som tyder på tvåsamhet, som plötsligt har förvandlats till ensamhet.
Kaffekoppar, ett kvarglömt hårspänne, små gömda hälsningar och meddelanden i en anteckningsbok, imtima fläckar på lakan och hennes doft…nerpressad i en av mina huvudkuddar.
Sen i Fredags har vi hunnit tagit flera promenader, gått på Café och restaurang och ätit och druckit öl. Tittat på Vem vet mest, hunnit med en diskussion av vildare slag och legat i sängen i timtal och pratat, slumrat och knullat.

Och jag är säker på att det inte är enbart sällskapet och tvåsamheten som jag saknar. Det är minst lika mycket henne. För nu när hon har åkt är klumpen i magen tillbaka.
Tror helt enkelt att jag har fallit för den där vackra kvinnan vid namn Deniz.

Humör, eller inget alls.

Känner mig förbannad idag. På allt.
På glada mähän, nöjda svin, blåsten som aldrig ger sig, den ljugande regeringen, min ständigt kollapsade ekonomi, regnet, uteblivna val, efterblivna val, Runar, Jesus, leende hamburgarfrossande poliser, flytande skitkorvar, trötthet, glorövar, sjunkande skitkorvar, mina taskiga nerver, mina kommunalblå ögon, mitt kliande babianarsle, ensamheten, tvåsamheten, min glansiga panna, kväljningarna när man trycker i sig en torr gammal limpa på morgonen, tomheten den jäveln, haggors häxgarv som skär itu min silkestunna själ, svetten på kudden efter att ha drömt mardröm om att Maud Olofssons centerpattar har daskat mig i ansiktet, knullande grannar, tjackpundiga måsar, gnölande spårvagnar, smutstvätt, glada tillrop…

Kort och gott allt och inget alls. Det här måste få ett slut innan jag går ut och välter en kiosk.
Håll käften måsjävel!