Den lilla pippidjävolen.

Har en liten fågel som återkommer till mitt köksfönster några gånger i veckan.
Ibland flaxar den stillastående på stället och tittar rakt in på mig. Om fönstret är öppet med en springa brukar den sätta sig på fönsterbläcket och pipa rakt in genom springan som om den vill snacka lite med mig. Jag brukar luta ner huvudet och sen tittar vi på varann. Sen flyger den iväg som om den är nöjd och dyker upp två dagar senare.

Jag undrar vad det är for sorts pippi. Den är sjukt liten. Kanske en brunnäckad akvarietrast eller en förvildad havsragu eller en varmbröstad vankelstrudel.
Nej jag är inte så bra på fåglar. Jag var någon annanstans tankemässigt på biologilektionerna. Troligtvis i ett tjejrum med planscher på Don Johnson och George Michael på väggarna med fumlande händer innanför varandras tröjor i en smal säng.

Men, man blir alldeles glad av den lille typen. Som en liten kompis.
-Hej din lilla pippidjvävol! brukar jag säga med så pippilik röst som möjligt när jag får syn på den.
Då svarar den med ett jävla kvittrande i springan för att sen sticka ut i världen som ett skott.

-Farväl, vi ses lilla pippidjävol! ropar jag med sprucken röst och återgår till mina halvmesyrer till viktigheter.

Jobbhelg och sex öl.

Har känt mig i bedrövligt skick idag. Trötthet och matthet och en kommande och gående verk vid nedersta revbenet på bröstkorgen på vänster sida.
Gick upp tjugo över fem i morse. Fyra timmar sömn och elva timmars arbetsdag. Är fortfarande helt slaktad efter jobbhelg.

Gick ju ut och drack några bärs på söndagen när jobbhelgen var över. En ganska dålig idé egentligen. Eller en väldigt dålig idé:
Efter två bärs var jag snurrig och lurvig och sällskapssjuk och tokmunter. Lite som jag hade druckit åtta öl.
Snackade ner en snubbe på uteserveringen som var från Lettland. Kommer mest ihåg att vi pratade om Putin och kanske snubbens plågade min.
Sen gick jag in och pratade ner barpersonalen. När jag gick ut och rökte stötte jag på ett par. Hon var Amerikan och 27 år. Han var dansk och 41 år.
Jag öppnade konversationen med att fråga om de var moderater. Det var dem inte. ”Han är ju helt störtskön den här snubben”, sa tjejen hela tiden. Störtkrukefull var ett bättre uttryck. Sen tog de mig i armkrok och släpade in mig på Jerntorgets brygghus. De bjöd mig på bärs och vi pratade om Fi och Vänsterpartiet. Har jag för mig. Jag bjöd dem på en runda öl. Och gick och kräktes i handfatet. När jag kom tillbaka satt det ännu mer folk vid bordet. ”De är så himla sköna de här grabbarna”, sa tjejen till mig. ”Prata med dem.” Altt jag fick fram var ”Mööö, harkel, host, brööl.”
Det satte sig en snubbe mitt emot, som jag känner lite sen innan. Han satt och kommenterade tjejens bröst. ”Fan vad de guppar gott pattarna när hon skrattar!” Jag skällde ut honom. Ordentligt. Tror inte vi känner varandra längre. Fick en känsla av att stämningen blev lite dålig därefter runt bordet.
Fick en taxi till sist. Efter femtio meter fick jag hoppa ut och kräkas lite till. Och sen övertala taxichauffören en lång stund att det inte var någon som helst fara att köra mig hem. ”Jag mår som en prins!”, lade jag till.
Väl hemma, lyssnade jag på Pharrel Williams ”Happy” kanske tio gånger på raken. De fem sista gångerna dansade jag runt i lägenheten med hörlurar och Ipad i handen.
Så fort jag fick syn på mig själv i spegeln tyckte jag att jag var en jävel på att dansa! Tyckte nästan lite synd om herr Pharrel att jag inte var med i hans 24 timmar långa musikvideo.
Jag gick och lade mig klockan halvfem till gryningsljus och fågelkvitter.