Med clownnäsa på röntgen.

img_2560.jpg
Var förresten och röntgade höftleden förra veckan. Det hela hade läkt fint sa läkaren.

Själva röntgen av höftleden är en lektion i förlöjligande trauma i vuxen ålder…skulle man kunna säga.
Strippad till kalingarna får man lägga sig på britsen. Sen får man svinga upp det friska benet i en hög klyka så benet hamnar i 90 grader.
Redan där börjar man känna sig halvlöjlig. Lite som en 50 procentig knullposition.

-Sen har vi en sån här, sa hon…

Tänk clownnäsa. En sån man har på snoken. Precis med samma sorts öppning som man klämmer på, för att få den att fästa på snoken.
En sådan blir man tilldelad på röntgen, fast modischangen jättemycket större, gudskelov inte clownröd, utan vit.
Den där liggställningen och sen hasa ner kalingarna och klämma in hela paketet i en stor clownnäsa.
Där låg jag. Kränkt…

-Så kan du dra upp kalsongerna också… ropade en av kvinnorna från det inglasade rummet.
-Jaha ja?! ropade jag tillbaka. Lite smått lättad över att få gömma bollar och näsa under kalingarna.
”Jaja, man får bjuda på sig själv lite om man inte vill ha kastanjerna sänderrostade” tänkte jag.

De där sciene fiction-lemmarna i metall röntgenkamerorna) som sen vrider sig friktionsfritt runt omkring en får en att känna sig som man är på väg ut i rymden med en clownnäsa runt paketet.
Alltså annars borde det ju vara lite rock`n’roll med suspensoar…eller?

Det minst dramatiska är att allt är över på en minut. Och det är ju bra. Av med clownnäsan.
Sen är det bara att krycka sig iväg till omklädningsrummet (utan skynke eller dörr eftersom inte det behövs, eftersom förnedringen redan varit total) iförd enbart strumpor och kalingar. Sjukt rock`n’roll alltså.

Började plötsligt tänka på Gene Simmons i Kiss och hans nitbeklädda clownnäsa mellan benen – där jag satt på stolen och pustade ut efter att fått på mig mina kläder.

-Alltså, ni vet Gene med den långa tungan i Kiss? ropade jag från omklädningshytten.
-Jaaa?…undrade de.
-Hur fan kan han ha fått så mycket kvinnor med den där nitbeklädda clownnäsan runt paketet? Det är för mig från och med nu ett mysterium.
De skrattade lite åt mig. Eller med mig. Svårt att säga.

Jag har då aldrig kännt mig så störtlöjlig.

Sen är ju Gene Simmons alltid Gene Simmons. Med eller utan clownnäsa runt nötpåsen.

Och sen var det inget mer med det…

Att förnedra sig och de glada(?) dagarna.

(null)
Jag har precis varit i en vintagebutik och försökt att lämna in lite kläder för försäljning. Fina kläder. Märkeskläder. En del från 70 och 80-talet. Fyra tröjor och tre jackor. Släpa på Ikeapåse och se ut som en luffer.
Hon köpte bara två tröjor. Så nu har jag släpat runt på den här jävla påsen. Den står bredvid bordet och på bordet står en öl…

-Nej, den jackan har jag för många av.
-Jaha?!
-Nej, den jackan är fel modell.
-Jaha?
-Nej, den jackan är för varm nu.
-Va? sa jag. Den jackan hade jag varenda dag varje sommar i min glada dagar.
Jag såg mina glada(?) dagar framför mig när hon höll upp jackan framför sig.
-Jaha, sa hon. Den är väldigt sliten.
-Den är väldigt använd, kontrade jag när jag förstod att hon inte ville ha den.
Jackan är annars en otroligt cool 70-tals mockajacka med luddig krage och uppvikbara luddiga armar. Kort modell. Sjukt rock n roll. Från den lyxiga lokala kläddesignern Johan Skoglund.
-Men nu har jag växt ur den (och mina glada(?) dagar), lade jag till. Jag har blivit kraftig i vuxen ålder.
Hon log tvingat. Här någonstans började inse att jag lät som David Brent i The Office, så jag tystade ner mig själv.

När man packar ner sina saker i sin påse igen (som står på golvet och man hukar sig) känner man sig som en dammsugarförsäljare med obefintliga säljarsiffror. Totalförnedrad.
Hon köpte två av tröjorna iallafall…till ett pris av åtta syltmunkar eller fyra öl. Eller köpte. Hon tog in dem på kommission. Så jag får väl komma ner och hämta pengar om någon månad eller huka mig igen.

Vet inte varför, men jag känner mig otroligt löjlig när jag promenerar runt och försöker sälja stuff i affärer. Nu har jag inte utsatt mig för det på kanske tio år (den gången var den absolut sista droppen. Sålde typ 20 cd-skivor och fick en hundralapp som jag genast brände på bärs på närmsta uteservering. Bye bye nudlar). Man vet att den jäkeln bakom kassan är en räv som mjölkar ut den största vinsten. Så mycket vinst för affärens rörelse som möjligt och så lite snaskpengar till mig som möjligt. Ändå så är deras affärsverksamhet uppbyggd på att fölk lämnar in grunks. Kommer ingen in och förnedrar sig så har de inget att sälja.

Jo, jag vet varför jag känner mig löjlig. Förr i tiden. På mina glada(?) dagar så sålde jag grejer (mest delar av min hela tiden sjunkande skivsamling) till vrakpriser för att jag behövde pengar. Mestadels för att kunna köpa folköl och nudlar. Den personliga ekonomiska krisen är idag inte alls på samma våglängd. Thänk göd!
Fick ofta lyssna på att de inte kunde ge så mycket för ”den skivan” för att den inte hade något större värde. Sen när man kom tillbaka en vecka senare så hittade man sin skiva för tjugofemdubbelt pris mot vad man hade fått betalt för den.
Men väldigt många gånger fick man packa ner allt sitt junk i påsen igen och förnedra sig medan människan bakom disken väntade på att man skulle försvinna ut genom dörren.
-Tack så mycket, sa jag alltid. I ett försök att hålla dammsugarförsäljar-själen intakt.
Men ärligt: ”Tack så mycket” för vad?
-Tack så mycket och Fack off! hade på något vis känts bättre.

(Kanske letar upp ett foto med mig och mockajackan på och publicerar här. Från mina glada(?) dagar när jag var en skinny bastardo.)