Klubb.

Sitter här på jobbet och äter en club sandwich till frukost. Vilket överflådigt lyx. Och då är jag ändå inte med i en klubb.

När jag var liten var jag med i ”Vi fem”klubben. En bokklubb där alla böcker var skrivna av Enid Blyton och hette Vi Fem. Senare var jag med i Kungsbacka frimärksklubb. Jag var även med i en badmintonklubb i någon vecka men alla var så duktiga så det lade jag ner fort.
Jag och min kompis hade en klubb som hette Outfinders. Klubben var hemlig. Vi skrev enormt het och hemlig fakta om hårdrocksband som ingen visste om. Faktan hittade vi i Okej-tidningar.
Porrklubb var jag för liten för att vara med i. Jag och samma kompis brukade smyga in i broshans rum och bläddra i hans undangömda porrtidningar (tredje lådan ovanifrån i hans skrivbord, sorry broshan om jag avslöjar detta toppengömställe sådär 30 år senare). Det var snälla porrtidningar om man jämför med dagens hästaklafs-porr. Tjejer med naken överkropp i de flesta fall. Hade man tur så fick man se en fitta också. Educational…eftersom man lärde sig att alla bröst och fittor kunde se lika olika ut precis som öron eller näsor gör.
Följande dialog brukade utspela sig under det frenetiska bläddrandet i blaskorna:
-Har du stånd nu?
-Nej. Har du?
-Ja.

Men nu alltså, så är jag klubbfri. Förutom den här club sandwichen som jag känner otrolig gemenskap med. Helt oknullad är jag inte heller. Det får man se som något positivt. Hade nog känts lite stressande att vara oskuld vid 44 års ålder.

Det blev ju ett litet trevligt förmiddagsinlägg det här.

Sportlov eller Februarilov. (skrivet i fredags)

Det verkar som det är sportlov…
Jag jobbar helg och hamnar mitt i smeten när jag ska hem på kvällen.
Kids hänger överallt. På angereds torg, andra torg, på Mc Donalds i brunnsparken, i andra parker. Uttråkade och rastlösa. Ivriga över något ska hända. Något kan vara vad som helst. Att det brinner i en papperskorg eller att nån får en spark i huvudet.
Vet själv hur det var. När man drev omkring på stan i den åldern. Hände det inget, såg man till att det hände nåt. Krossa ett fönster. Skrämma en stackars pensionär. Adrenalinet pumpade runt i kroppen som flammorna i en brinnande papperskorg.
Hamnade i slagsmål gjorde jag aldrig. Stryk åkte jag däremot på några gånger på grund av en stor och kvick käft. Ibland helt oprovocerat. Jag har fortfarande inte slagit någon på käften efter 40 år på detta fördummade klot… Tror på andra vapen. Käften till exempel.

Det jag minns av sportloven när jag gick i mellanstadiet var det vikta A4-pappret med sportlovsaktiviteter som kom hem i brevlådan. Film och frimärksklubb, pingis på fritidsgården, olika dagsutflykter.
Sportlovet innebar också att klassen delades in i två läger. De som åkte iväg på dyra slalomresor och de som inte gjorde det. Det var en fråga om att tillhöra en familj som hade råd eller ej. Vi som blev kvar kanske hade februarilov?
De som hade varit iväg på sina fantastiska slalomresor någonstans uppe i fjällen skröt sen om hur branta backarna var och vilka sorts liftkort de hade haft. Själv visste jag knappt vad en lift var. Jag visste dock hur vår pulkabacke såg ut. Där hängde vi när snön tillät. Det dög fint. Där behövdes varken de senaste slalomskidorna eller liftkort.