Harrys versus kineseria. 0-1

Jag sitter på ett Harrys vid Harry Jörnes plats.
Harrys är alltså en sportbar som finns lite överallt. Men sporten på Tv-skärmarna existerar inte…och det var ju bra.
Harry Jörne har jag ingen aning om vem det var. Säkert någon dryg typ i väst i brokad som åt oxtunga och drack dyra viner och levde i klafseri och snarkade som en svullen bebis om nätterna.

Det satt ett gäng gubbs här några bord bort för en stund sen men de har gått nu. Herregud vad de rann rapakalja ur deras käftar.
De drog anekdoter om sina forna dagar innan de blev gubbar.
Om arbetskamraten som ständigt dök upp full på jobbet och skällde ut den övriga personalen och sen somnade på en stol.
Om en annan kompis som kallades för Yxa.
De skulle hämta Yxa med bil vid en landsväg för han bodde på landet. Då hade Yxa varit på vresigt humör hela bilresan för han hade minsann fått gå upp en kvart tidigare i ottan än de andra och Yxa kunde vara en vresig jävel. Det skulle man fan veta.
Sen började de prata om Trump och sen om invandrare som inte hade här att göra och som skulle kastas ut. Man fick dock aldrig reda på vilka som inte hade här att göra och på vilka premisser de skulle kastas ut på. Sen var det muslimer och flyktingar och tiggare i ett hejvilt hörsägen. Hade inte ölen kostat 62 spänn så hade jag gärna balsamerat bärsen över deras små gråhåriga hoden så att de hade luktat gammalt ölfyllo om hjässan när de kom hem till sina uttråkade fruar.

Var tvungen att gå kände jag…längtade till en liten kineseria.
Blev så otroligt sugen på våldsamt friterade räkor.
Så nu sitter jag på den kungliga kineserian på Södra vägen. Dricker en bärs medan jag väntar på den kinesiska flotyrpåsen som skall med hem.
På denna ljuvliga sylta är det minsann stil och flärd! Här är det ingen som pratar massa smörja i onödan. Här trycks det in fritering med räka i truten på bredden och höjden. Inte massa snack och tjafs. Här låter man räjorna tysta mun!

Har man inget bra att säga, kan man lika väl vara tyst, som farsan brukade säga.
Så, nu ska även jag knipa käft och gå hem med min pöse friterade bomber.

Skall nog äta framför Tvn. Ensam. Tror en romantisk komedi kommer passa bra till denna fabulösa annrättning.
Friteringen som knastrar mellan tänderna. Den sötsura såsen som trögt rinner ner i svaljet när halsen snörper sig för att hindra gråten när de får varann i filmen,

Men jag!..får minsann friterad räka.

Ah, det är vackert! Vad jag älskar världen!

Stabil Söndag.

Jag har letat mig ut i någon slags verklighet efter att ha blivit ”Hank-ifierad” av femton avsnitt av Californication.
Landala restaurang. Ett gäng alkisar. En barnfamilj. Ett kärlekspar.
Alkisarna snackar om lökar(?). Vet inte vilken sort. Det finns väldigt många olika sorts lökar här i världen (själv gillar jag gul lök, purjolök och sådana där underbara ting som sitter en bit nedanför kvinnans armhålor eller en bit ovanför kvinnans mage)… Ungen i barnfamiljen säger ”Oj! Oj!” varje gången en gaffel med en friterad räka kommer farande i luften. Kärleksparet upplever troligast den mest romantiska stund de någonsin kommer uppleva innan de går skilda vägar. De viskpratar med varandra.
Sen sitter det en sköjare här som inte alls känner sig det minsta sköjig för tillfället och iakttar allt detta. Klädd i mössa för första gången efter den här sommaren. Höstkylan är här. Huvudet känns bortskjutet.
Man kunde ju lite smått humoristiskt placera en friterad räka mellan axlarna och sen sätta sig och skriva en roman på 3800 sidor om ingenting, men jag är inte på humör. En början ett slut och där emellan ingenting.
Nu har ungen som är i fyra års åldern tröttnat på friterade räkor och sprungit fram till drickarnas bord. Han försöker rulla iväg rullatorn som tillhör någon av dem, men den är låst. Alkisarna vinkar till ungen. Ungen glor med suspekt blick tillbaka.
Fuck…måste härifrån. Jag blir helt deprimerad här inne. Ölen är ändå slut. Ska bara försöka byta tillbaka den där friterade räkan mot mitt huvud först.

Tar nu en andra öl på Vickis.
Det finns en nerv som det har börjat rycka i allt mer och mer på sista tiden. Att få den där tilltänkta novellsamlingen skriven. Den har varit tilltänkt i flera år, men något hindrar mig. Kanske det är samma nerv som det har börjat rycka som hindrar mig. Jag har skrivit mer eller mindre aktivt i två decennier. Format mitt språk. Som är mitt.
Men tänk om jag har förlorat lystern? Språket. Berättandet. Att jag har förlorat förmågan. Tågan. Det bubblande blodet. Staken, ballen. Att allt bara blir en trött och tyngd säck med skeva och överdimensionerade pungkulor så fort jag sätter ner pennan mot pappret. Eller att jag får kramp i huvudet. Som en friterad räka.
Nåväl, att den där nerven hoppar allt mer under mitt halvtransparenta skinn ju längre tid det går borde ju betyda att det hela kickar igång snart. Så fungerar jag: Jag reser mig upp och vrålar ”Nej nu jävlar får det räcka!”, sen är jag igång igen. Tidspannet brukar röra sig någonstans mellan tre dagar och tio år…

Obs! Pungen och ballarna var en metafor. Det är kanske bäst att jag tillägger det. Det kommer alltså inte dyka upp någon bild på min sack of balls. Varken här eller på mitt instagramkonto inom resonlig tid. Kanske först efter det att novellsamlingen är nerplitad…
Tänkte bara meddela detta, om nu någon blev hoppfull och exalterad. Ni får alltså nöja er med andras ballar under tiden.

Under tiden så tar vi det jävligt piano!
Right?

Storm och kineseriabesök.

Det är en storm på väg in. Det sägs det iallafall. Ser och hör framför mig hur det kommer skallra och rycka i byggnadsställningarna här utanför. Tycker det är dags att döpa en storm till Börje eller Sune snart.
Ska gå ner till Willys strax. Bunkra upp för veckor framöver om katastrofen slår in. Köpa en pall med chips och en sopsäck med fryspizzor.

Igår var jag och käkade på Kineseria. Friterade räkor med Currysås och sötsursås. Träffade på några bekanta och obekanta där inne på kineserian. Det blev en social lunch istället för en ensam mans lunch. Vilket var trevligt.
När jag hade ätit klart frågade jag om det ingick kaffe i lunchen.
-Du äter inte lunch, sa hon då.
-Va? undrade jag. Vad äter jag då?
-Du äter Ala carte!
-Va, undrade igen. Men de friterade räkorna ingår ju i lunchen?!
-Ja, men du sa inte att du skulle äta lunch, därför äter du Ala Carte.
-Nej, men vad är det här för sköjeri?
Hela sällskapet satt och följde med i vår diskussion så jag kände att jag inte orkade ta det till nästa nivå. Kvinnan gick. Efter några minuter kom hon tillbaka med en kaffekopp och sa:
-Jag bjuder på kaffet och läsken.
-Tack, eller nåt, svarade jag förvirrat.
Detta är samma ställe där det ingår Cola till maten. Vill man ha Fanta får man betala 15 kronor extra. Luddiga regler kan man tycka, men på Tai Shanghai är det i sin fulla ordning.

Skall jobba helg. Det är lika fantastiskt som att bli släpad efter en bil, naken.

Nej, det är dags att dra till Willys innan Börje drar igång med sina lössläppta aggressioner.

Bis Bald för djävolen!

Ett kärt återbesök på Tai Shanghai.

Har precis dragit i mig ett lass med friterade räkor. På gamla härliga Tai Shanghai. Kände att det var dags att tai shanghaja lite. Längesen nu.
Det pratades depressioner av en kvinna vid ett bord när jag kom hit. Känns som det kan vara ett passande samtalsämne på just kineserior. Hon beställde in en halvkaraff rött som hon svepte på mindre än tio minuter. Sen gick hon.
Är helt ensam här nu. Dricker en bärs efter maten. Svårt att säga om den hittar genom täcket av mosad fritering och mosat ris. Tycker det bubblar och joxar rätt högljutt i kistregionen.

Fan vilket vackert koncept kinarestauranger är egentligen. I föckin löve it! Ständigt under hot att stänga ner för att samma ägare som öppnade stället för fyrtio år sen har börjat tröttna på att stå bakom samma disk och servera feta, hungriga och trashiga svenskar och totalalkoholiserade gubbar och tanter. Sen verkar ju folk tycka att kineserior och kinamat tillhör en svunnen tid. Det gör bara hela grejen ännu vackrare. Själv kan jag generellt sätt tycka att intelligens verkar höra till en svunnen tid…
Samtidigt är det en väldigt harmonisk och avkopplande miljö att sitta i. Kontemplation. Lite som att sitta i en läshörna på ett bibliotek och hinka öl.
De spelade Beatles ”Let it be” nyss. I någon slags pianoversion. Just, precis tänkte jag: låt det vara!
Det är ju för övrigt här jag har hört U96 technolåt ”das boot” i en något mer nertaggad pianoversion. Undra om dessa pianotolkningar beställs i 10 eller 100-pack. ”100 olika pianotolkningar, just nu, pangpris 599:-!”
Nu kommer fan ”Let it be” igen.
Undra om Tai Shanghai har facebooksida. Då ska jag fan lajka dem!
Nej, va fan jag kanske måste gå nu, kändes plötsligt lite väl harmoniskt här…

IMG_0458.JPGEtt rejält lass med friterat hej baberibba!

En anekdot om ett krogslagsmål.

Sitter på Solrosens uteservering och dricker kaffe. Regnet smattrar fint och behagligt mot markiserna. Hickar upp sötsura curryburpar hela tiden. Var på Tai Shanghai och käkade friterade räkor. Ingen höjdare denna gång. Väldigt lite räka. Väldigt mycket fritering och så en gloröv till hagga som störde min matro. Varje gång jag tittade upp från tallriken satt hon där blängde på mig som en trött Belgian blue. Vet inte på vilket sätt jag kunde vara så intressant. Kanske jag påminde om strimlad biff eller ett krökt bambuskott.

En gång när jag var här på solrosen, för säkert över tio långa år sen, så bevittnade jag ett krogslagsmål.
Det var en gäst som hade fått för mycket i sig. Personalen ledde honom vänligt ut genom dörren när han började bli för stökig. Efter typ fem sekunder flög ytterdörren upp igen. Han var på väg in igen. De fick ut honom åter. Efter lite längre tid denna gång så flög dörren upp ännu en gång. Nu var han ordentligt arg och det blev handgemäng. En brottarmatch på stående fötter skulle man kunna säga. Gästen var styrkt av sin ilska så personalen lyckades inte mota honom. De hamnade tillslut genom en svängdörr och in i köket. Precis som i vilken film som helst med pålagda ljudeffekter hörde man hur kastruller yrde runt och hur porslin krossades. Det brakade och dånade och vrål hördes. Sen blev det tyst några sekunder. Helt plötsligt flög svängdörren upp igen och snubben med personal hängande i skjortkragen kom farande ut i lokalen. De lyckades slutligen släpa iväg honom mot ytterdörren samtidigt som han vrålade ut svordomar i ursinne. De fick upp dörren, slängde ut honom och låste sen snabbt dörren.
Personalen stod hela tiden och tittade ut genom ytterdörrens fönster tills det envetna bankandet och vrålandet till slut avtog. Den arge lommade sig i slalom ner för gatan i riktning mot Järntorget och folk fortsatte att glufsa i sig sina gräsmatta-måltider.

Semesterdagar.

Jag har varit nere och fikat med mor i hamnen. Sen har jag käkat friterade räkor och biff med bambuskott. Även detta tillsammans med morsan. Biffen fick jag lämna tillbaka. Den både luktade och smakade gammal unken rödspätta.

Så här fortskrider mina semesterdagar. Äta mat hos morsan. Kolla på serien Weeds. En och en annan fylla. Vara bakfull. Titta på fler avsnitt av Weeds.

I övrigt är det väldigt mycket förvirrade turister med ryggsäckar i stan. Det hela toppas med 30 0000 Gothia cup-kids.