Broddar.

Det är vackert ute…men det är då fan inget kryckväder. Is på gatorna med stora möjligheter att klättra i karriären inom att slå ihjäl sig.

Har varit hos sjukgymnasten igen. Fick cykla som en tok, vila, promenera fram och tillbaka i gångarna, vila, göra övningar, vila. Idag hade jag joggingbyxor istället för pyjamasbyxor. Nästa gång funderar jag även på att sätta på mig pannband så man ser ut som ett pro.

Fick även med mig en present hem: Nerfällbara broddar till kryckorna. Såna där som pensionärer brukar ha på sina käppar. Eftersom jag fick en brodd till varje krycka så är jag väl klassad som en föryngrad dubbelpensionär nu. Lite som att en äkta raggare alltid har dubbla antenner bak på sin bil… Tufft som satan.

Vissa kanske tycker det borde vara tid för mig att slänga kryckorna nu och springa någon vintermara. Vintermaratonen tycker jag vi kan hoppa över. Däremot borde kryckorna kyssas ajöken. Det är bara det att när jag går utan kryckor och ska skjuta ifrån med det opererade benet så dyker en ilande smärta upp i ljumsken efter typ 20 meter. Samma smärta som fanns där från det att jag skadade mig. När den där hundra kilos svinpjäsen landade på mig. Varje gång en motgång uppstår känner jag att jag skulle vilja hitta honom och lavettera honom hundra gånger på varje kind. Och kanske berätta en sann saga om att påverka andras öde.

Medan allt annat i takt blir bättre efter operationen så består den där smärtan. Nu börjar sjukgymnasten misstänka att jag har någon muskelbristning i ljumsken som inte vill ge med sig.

Sjukgymnsaten började även prata med en kollega där jag låg på britsen och följde med i samtalet, att det hade varit bra om jag fick röntga om mig en gång till då de misstänkte<a  att jag kan ha en muskelbristning eller liknande.

Kan inte längta nog efter att åter igen få sätta på mig Gene Simmons pungskydd i form av clownnäsa och leka röckstjärna på röntgen.

Tanken är att jag skall börja jobba på Tisdag. Det känns rätt avlägset.

En annan tanke är att jag skall träffa den gamle gode Ed för en stunds samkväm på andra lång ikväll. En tanke omgiven av is på en av stans isigaste gator. Lattja runt på kryckor salongsberusad med helt fantastiska möjligheter till förlängd sjukskrivning. Varför nöja sig med att ha spikar i bara en höft. Det blir ju mer balans att ha spikar i bägge höfterna! Och med tanke på dagens smärta i ljumsken efter allt tränande så bjuds ett enormt tillfälle att mörda smärtan med massa mjöd…

Nej, jag tror det får bli en sammanstrålning senare i veckan när termometern står på plus, isen har smält och ljumsken har lugnat ner sig i fråga om uppmärksamhetstörst gällande smärta.

Broddeladi ho!

Med clownnäsa på röntgen.

img_2560.jpg
Var förresten och röntgade höftleden förra veckan. Det hela hade läkt fint sa läkaren.

Själva röntgen av höftleden är en lektion i förlöjligande trauma i vuxen ålder…skulle man kunna säga.
Strippad till kalingarna får man lägga sig på britsen. Sen får man svinga upp det friska benet i en hög klyka så benet hamnar i 90 grader.
Redan där börjar man känna sig halvlöjlig. Lite som en 50 procentig knullposition.

-Sen har vi en sån här, sa hon…

Tänk clownnäsa. En sån man har på snoken. Precis med samma sorts öppning som man klämmer på, för att få den att fästa på snoken.
En sådan blir man tilldelad på röntgen, fast modischangen jättemycket större, gudskelov inte clownröd, utan vit.
Den där liggställningen och sen hasa ner kalingarna och klämma in hela paketet i en stor clownnäsa.
Där låg jag. Kränkt…

-Så kan du dra upp kalsongerna också… ropade en av kvinnorna från det inglasade rummet.
-Jaha ja?! ropade jag tillbaka. Lite smått lättad över att få gömma bollar och näsa under kalingarna.
”Jaja, man får bjuda på sig själv lite om man inte vill ha kastanjerna sänderrostade” tänkte jag.

De där sciene fiction-lemmarna i metall röntgenkamerorna) som sen vrider sig friktionsfritt runt omkring en får en att känna sig som man är på väg ut i rymden med en clownnäsa runt paketet.
Alltså annars borde det ju vara lite rock`n’roll med suspensoar…eller?

Det minst dramatiska är att allt är över på en minut. Och det är ju bra. Av med clownnäsan.
Sen är det bara att krycka sig iväg till omklädningsrummet (utan skynke eller dörr eftersom inte det behövs, eftersom förnedringen redan varit total) iförd enbart strumpor och kalingar. Sjukt rock`n’roll alltså.

Började plötsligt tänka på Gene Simmons i Kiss och hans nitbeklädda clownnäsa mellan benen – där jag satt på stolen och pustade ut efter att fått på mig mina kläder.

-Alltså, ni vet Gene med den långa tungan i Kiss? ropade jag från omklädningshytten.
-Jaaa?…undrade de.
-Hur fan kan han ha fått så mycket kvinnor med den där nitbeklädda clownnäsan runt paketet? Det är för mig från och med nu ett mysterium.
De skrattade lite åt mig. Eller med mig. Svårt att säga.

Jag har då aldrig kännt mig så störtlöjlig.

Sen är ju Gene Simmons alltid Gene Simmons. Med eller utan clownnäsa runt nötpåsen.

Och sen var det inget mer med det…

Peter Criss-biografin. Igen.

Läser fortfarande Peter Criss-biografin. 

Nu har han precis fått sparken från Kiss. I boken alltså. Då gråter han massa och fattar inte hur människor kan vara så onda. Samtidigt gör han allt för att själv få sparken eftersom han är så jävla trött på Paul och Gene:s spårvagnskontrollant-stil. De där två typerna verkar ärligt talat vara riktig manipulerande sweinhonds. Sen är han ju helt paj på kokain vid denna tidsperiod. 

Det urartar live också några gånger. De har alltså börjart hysa sådan avsky mot varann i bandet att de ens inte klarar att dölja det live. Criss spelar för fort i någon låt. Paul Stanley ställer sig demonstrativt bara för att göra bort honom inför publik och gestikulerar att han skall sänka tempot. Då sänker Criss tempot i låten i ren överdrift bara för att jävlas. Tempot går så långsamt att låten inte går att spela. 
När Peter Criss sätter sig för att sjunga Beth längst fram på scenen så ställer sig Paul och Gene framför honom så han inte syns. Sen när konserten är slut kastar Criss ut sina trummstockar som vanligt.  Men istället för att hiva ut dem i publiken kastar han dem i huvudet på Gene. De träffar så bra i bakhuvudet att Gene håller på att svimma av smärta. När sen Peter sitter backstage kommer Gene in och sparkar Peter hårt på smalbenet med sina spikskor och säger till honom att aldrig mer kasta stockar på honom. När de sedan kör extranummer så är smalbenet helt uppsvällt. Efter extranumrerna kommer Peter in i Gene:s rum och hotar honom med livet. Sådär håller det på. Ända till Peter Criss blir sparkad. 
När de väl inser att de inte får tag i en ny trummis för kommande turné ger de Peter en ny chans att komma tillbaka till bandet. Han dyker upp helt kokainnojig på genrepet och med ett notställ med jazzrytmer. Så fort de ska öva Kisslåtar börjar han spela sina nyinlärda jazztakter. Ingen klarar att hänga på. De lämnar honom i replokalen och Peter gråter floder. 
Igen.
Det hela är väldigt dramatiskt.

Två kokta ägg, avkalkning och en biografi.

Har en bedrövelsens halsbränna. Åt nämligen två kokta ägg till frukost. Med massa kaviar och hårt bröd till. Alltså kaviaren hade jag till äggen. Ägghuve! Nu med denna halsbränna i görningen känns det som äggen vill hoppa upp på tungan igen. Trevligt!
Jag pressar ner äggen och halsbrännan med svart nybryggt kaffe. Och nu sitter jag här och skriver dumheter på bloggen igen…

Vad jag vill ha sagt med att jag dricker kaffe är att jag har avkalkat kaffebryggaren för en stund sen.
”Idag vill jag ha gött och fräsht kaffe eftersom jag aldrig knullar nowadays.”, mumlade jag för mig själv. Sen började jag sjunga på ”Hodet är jättelitet” med Eddie Meduza, vilket förvisso inte hör hit överhode taget.
Nåväl, när väl avkalkningen var klar insåg jag att kaffet var slut. Något jag skulle kommit ihåg att köpa igår, men som jag hade glömt bort. Förbannelse! Hodet kanske är jättelitet?
Det var bara och promenera ut i den hårda vinden och ner till affären. Jag tänkte att ”Nu kommer kaffet smaka dubbelt så gott när jag har fått jobba lite för det.”
Och nu har halsbrännan under de aromrika klunkarna kaffe jobbat upp sig till maximalläge. Och yes! Där kom dagens första nysattack.
Hipp hipp hurra för ingenting!
Jag har haft lika många nysattacker som Gene Simmons har knullat med diverse kvinns.
-Hörru Gene? Ska vi byta hobby du och jag, alltså bara för en dag?

Och apropå Kiss så har jag precis börjat läsa Peter Criss biografi. Hittade den för 79 skrala kronor på bokrean.
Läste Kiss-biografin för ett tag sen. En ganska torr och trist historia. Säkert kontrolläst av den kontrollerande och stiffa halvan Kiss: Gene och Paul. I slutet av den där Kiss-biografin nämns det att någon med nära band till Kiss (vem kommer jag inte ihåg) har läst utdrag ur Peter Criss biografi. Personen hade blivit äcklad och att de grejer som stod i Peter Criss biografi om Paul och Gene var totalt fabricerade eftersom han saknade verklighetsförankring av allt supande och allt pundande.
Den biografin måste jag läsa när den kommer ut tänkte jag. Åtminstone för att skapa lite jämnvikt i Kiss-storyn. Så, nu läser jag den.

Det stämmer ändå som min kompis regissören har sagt, ”Man kan nöja sig med att läsa ”The dirt” sen behöver man inte läsa fler biografier.” Det kan vara den enda biografi jag har läst som faktiskt fastnar i huvudet efteråt. Det lilla hodet!
Sen har det ju gått en väldig inflation inom musikbiografier efter att ”The dirt” kom ut. Vissa är bra andra är fnösketorra.

Halsbränna, nysattack och nu rumlar det loss i kappsäcken av allt kaffe. Det är ett glamoröst liv som utspelar sig på Stuartsgatan.
Man kanske skulle ge sig på att skriva en biografi?
Arbetsnamn: ”Mannen med det jättelilla hodet”

IMG_0467.JPGFr v till h: en biografi, avkalkningspulver, äggskal i äggköpp och kaffe.

Kiss-biografin

Har börjat läsa kissbiografin nu. Redan från början verkar medlemmarna helt inställda på att bli världens största rockband. Långt innan de knappt kan spela eller har några låtar. Paul Stanley har bara en målad ring runt ögat innan han kommer på att han ska måla en stjärna. Gene Simmons uppträder i bruna manchesterbyxor och en vit sjömanskostym. Som en krullburrig Håkan Hellström. Paul och Gene verkar vara hjärnorna i bandet. Gene är nykterist och sjunger Cold gin-låten. Värst drag verkar det vara Ace Frehley. När de söker en gitarrist dyker han upp på gitarrauditionen med en röd och en orange sko. Kopplar in sin gura och börjar spela innan snubben som står och provspelar har spelat färdigt. På deras första rep dyker han upp en timme för sent. Full och arg och skäller ut bandet, kopplar in gitarren och solar loss som en gud.

Kiss-text-analytikern analyserar djupgående analt.

Vi lyssnar på Kiss live-skiva ”Alive 1” under rökpauserna idag på jobbet. Det känns som typ nittio procent av Kiss låtar handlar om kärlek och om knulla. Eller snarare när man läser mellan raderna så handlar det om att knulla.
”Nothin to loose” handlar i alla fall defenitivt om analsex. Det räcker med att man vet vad ordet backdoor betyder som nämns i texten. Då blir texten hur tydlig som helst.

”But once I got a baby
We tried every way.
She didnt want to do it
but she did anaway.”

”But baby, please dont refuse
You know you got nothin to loose”

Det här lyssnade man på innan man fyllt sex. Jag undrar om mina föräldrar hörde vad de sjung om eller om de bara avfärdade det för att de upplevde det som skrik och skrän.

Att sen Gene Simmons har knullat med över 4500 brudar är bara lite bonus, lite härsken grädde på moset.

Published with Blogger-droid v1.7.2