”My name is Anna, I’m your socialworker.”

Apropå Glasvegas igen, så har de gjort en låt som heter Geraldine. Låten slutar med textfrasen ”My name is Geraldine, I’m your social worker.” Eftersom låten verkar vara någon slags kärleksförklaring, så brukar jag oförkortat, varje gång jag hör den tänka på min socialsekreterare som jag hade när jag bodde på Hisingen för en massa år sen.
Mötet var oftast onormalt tidigt på morgonen. Nio eller tio.
Nåväl, hon hette Anna. Hon var i min ålder. Varm till sättet. Vacker och attraktiv. Sexig rent av. Varje gång jag kom dit och vi snackade om min situation lade hon huvudet på sned, som om hon förstod helt och hållet vad det handlade om. Vi satt där och fyllde i en blankett. Eller pratade om möjligheter eller omöjligheter. Det vill säga: Hon pratade möjligheter, och jag mest omöjligheter.
”Anna”, tänkte jag. ”Om vi hade träffats på nåt annat plejs, minigolfbanan, i kön till en våffelkiosk, på polisens träningskjutbana mitt i skottlinjen eller på Sejdeln istället för på Socialkontoret på centrala Hisingen hade det funnits en chans.”
Och varje gång hon reste sig från skrivbordet för att kolla upp något, kollade jag in hennes kropp. Hon hade en förtjusande kropp och en rent förtjusande jeanshäck.
Jag tänkte: ”Först hade vi druckit kaffe, sen hade vi gått hem till min blåmålade källare och knullat till cementen hade pulvriserats till fuktig mjöl.”
”Vi ses om två veckor”, sa hon.
”Jajemensan”, sa jag.
Sen brukade jag gå hem. Dricka kaffe och röka några cigaretter. Dra ner gardinen i min redan mörka källare för att stänga ute demoner och sova bort ännu en svårartad baksmälla. Om det bar sig riktigt illa tänkte jag på min situation. Sen tänkte jag på Anna, min socialsekreterare. Och somnade om.

Minnen genom toner.

Lyssnar på Glasvegas första platta för första gången på några år. Den kom 2008. Samma år som jag startade min blogg. Det ligger något slags nostalgiskt skimmer över den tiden när plattan kom när jag nu lyssnar på den igen. Det kan vara sant. Det kan vara fabricerat eller förljuget.
Minns att jag och syrran drack massa öl till den plattan och att jag bodde hemma hos henne på soffan i vardagsrummet. Att vi även lyssnade på den när vi åkte hem till morsan i Tibro för att fira jul. Jag bakom ratten och hon i sätet bredvid med folköl. På julaftons förmiddag. I farsans solblekt, röda Volvo 740, som jag hade fått överta eller låna. Minns att solens strålar glimmade i snön. Och att syrran gick in på Statoil i Skövde för att springa på toa efter att de tomma burkarna rullade runt på golvet i bilen. Kan trist nog också minnas fel, att det inte var just jul. Finns hur som helst ett foto från den där resan precis när vi lämnat Götet. Pälsmössor och glada miner.
Kan sakna att kunna åka hem till morsan i Tibro. Nu när hon bor tio minuters promenad härifrån finns inget skäl till att åka hem till dödens by längre. Helvetets avkrok. De fetas Sodom och Gomorra. Det var hur som helst en bra tillflyktsort när demonerna kröp på alldeles för tätt här i götet. Gömma sig. Sova som ett svin. Äta sig matberusad. Läsa. Titta på TV-burk. Ta promenader till ICA, eftersom det inte fanns något häftigare eller mer spännande att ta sig för. Och sen komma tillbaka till götet och återigen förvånas över hur mycket människor som får plats eller inte får plats på ett och samma ställe. Och sen i våld gå in på första bästa krog för att acklimatisera sig rakt in i något slags vansinne.