Håriga hakor i grupp.

Tog mig ner till stan igår eftermiddag med en liten bit av baksmälla kvar i hodet från gårdagen. Det var den tomma magen som lurade ut mig utanför dörren. Mc Donalds-mat sa magen att den ville ha. Själv sa jag nej, men följde magens steg in ändå till detta svin och gris-palats.
På Götaplatsen en stund innan, såg jag ett par hundra typer stå samlade i enad trupp. Var det Lille Skutts Suppleanter tro? Eller Kisskottens utplånade armé? Jag såg någon som hade gröna och vita och svarta färger på ryggen, så vid första anblick trodde jag att det var NMR. Tyckte dock det var för jämnt skägg på banan…för ALLA hade skägg. Jämna, fina, tjocka, oljade, kammade, välstrukna skägg. ”Bearded Villians” läste jag på någons keps. Jag stod och tittade på spektaklet ett tag. Plötsligt sträckte hela skäggiga armén upp händerna i luften och hoade.
-?????????ERFBEJOWSKÄWM?????? sa min lilla bakfulla hjärna.

Träffade morsan och syrran efter att knullat i mig en Big Mac. Vi gick och fikade på Evas Paley. Blev så konfys av alla skägg runt omkring mig så jag pressade i mig en stor princessbakelse i våld. All grädde lade sig som ett gräddskägg runt Big Macen i magen.
Jag frågade syrran om hon trodde att kvinnor med välansade lösskägg fick vara med i deras grupp. Det trodde hon inte. Själv tror jag inte jag hade fått vara med heller med min lilla oansenliga klump med oansade, icke-oljade hårstrån runt truten.

Jag gick in på facebook och läste om deras grupp och förstod ännu lite mindre. Ett skäggigt sällskap som omfamnade kärlek och omtanke. Nu hade de sin stora årliga träff som varade i hela tre dagar. På dagarna samlas de på Göta Platsen och på kvällarna skulle de gå Park Lane stod det. Allt på grund av att de har en sak gemensamt: En packe med hårstrån på hakan. Helt klart värt för att att sträcka upp händerna i luften och hoa loss! Tre dagar i sträck.
Kändes som hela Sveriges mest ensamma män hade träffats på en och samma plats.

Det finns miljoner sätt att trycka tomheten framför sig.

(Vill dock tillägga att ni verkar helt okej grabbar! Detta även för att förhindra att det ska trilla ner bajskorvar och gamla strumpor och övermogna bananer i brevinkastet. Man vill ju kunna gå och ta en öl utan att komma hem med en blåtira….).

En story om en permobil.

(null)
För många år sen, femton år eller mer, så var jag personlig assistent åt en cp-skadad grabb. Han kallade mig mongo och jag kallade honom för nollan.
Han hade en permobil. Den snabbaste sorten. Sportmodell och inget pensionärs-åk enligt hans egna utsagor. Mycket av arbetstiden handlade om detta vrålåk.
Vi ägnade tid åt att försöka trimma den. Enligt honom kunde man koppla om vissa kablar så gick den snabbare.

En vanlig och tråkig mening som man ibland var tvungen att säga var:
-Tror du verkligen det här en bra idé?
Det var det alltid.
Jag skruvade isär kåpan till styr och gasreglaget. Vi mixtrade på i en den där källargången där han hade laddstationen till sin permobil. Han satt redo i sätet när jag skruvade på och tyckte jag var en långsam jävel. När kåpan var på plats drog han gasen i botten och tvärnitade och hoppades på sladdspår på källargolvet.
-Den är snabbare! konstaterade han.

När vi tog oss ner på stan fick jag ofta låna en cykel. Att jag skulle promenera bredvid var inte hans grej. Det gick för långsamt. Och i uppförsbackar när han tyckte jag cyklade för långsamt gav han mig skjuts med min hand på hans axel som innebar vrålspeed så det vibrerade och fladdrade i framhjulet på cykeln.

En annan gång fick han en idé att jag skulle stå bakom honom på permon på den lilla batterilådan. Fäst med en rem runt sätet och min röv så jag inte skulle trilla av.
-Tror du verkligen det här en bra idé?
-Du får inte vara rädd.
-Okej…

Vi glassade och brände runt på stan och inne i Nordstan. Han i sätet och jag ståendes där bak på permobilen. Folk glodde så ögonen höll på att ploppa ut och studsa ut på gatan.
Självklart tog det inte så lång stund innan en snutbil gled upp vid vår sida.
-Det där är inte lagligt. Hoppa av permobilen, ropade de genom sin nedvevade ruta.
Jag hoppade av. När Polisbilen var ur syne igen så var det dags att spänna fast sig för en ny helvetesfärd.

Och en annan gång…av ren vältanke tyckte han att det verkade jobbigt för mig att stå där bak.
Vi fäste en huvudkudde på batterilådan. Sen satt jag där bak med fötterna uppslängda på hans armstöd. Liggandes i tandläkarstol-ställning.
När folk väl fick syn på mig trillade inte bara ögonloberna ut. Deras hakor rasade rakt ner i backen.
Det var fredagkväll och jag jobbade. Sommar och varmt väder. Massa raggarbilar hade samlats på Götaplatsen. Den här grabben var galen i fordon. Han gled runt långsamt och inspekterade varje fordon noggrant. Hans egen antenn med raggarsvans var jag på kudden där bak på permobilen.
Raggarna stod samlade vid ett fordon och inspekterade åket.
Min förare gled upp längs sidan av raggarbilen och ställde sig sen bredvid alla raggare.
-Tjena! sa jag och tittade fram bakom stolen.
Raggarna tittade först på vårt ekipage
-Herrijävlar, fick en av raggarna fram medan de tittade på varann med öppna munnar.
Detta trissade så klart min brukare. Han började köra fram och tillbaka och bromsade hårt om och om igen. Sen körde han runt en cirkel och ställde sig bredvid igen och gav dem en jävligt tuff blick. Här fick jag små impulser av att stiga av. Tyckte cirkusshowen började närma sig sitt slut.
Till slut drog han gasen i botten gasen och brände iväg från platsen samtidigt som han släppte ifrån sig rakt ett jättevrål.
På väg runt runt hörnet tittade jag bakom mig. Där stod ett gäng med tuffa raggers vid sina lika tuffa bilar. Hakorna hängde ner någonstans vid knähöjd.

Ibland ville han att jag skulle gå och ta ut pengar till honom när han var kvar hemma.
-Ta permobilen, sa han.
Detta var en av mina favoritsysslor. Roligt på jobbet kallas det och det var verkligen bra drag i den där maskinen.
Väl framme vid bankomaten så parkerade jag permobilen. Folks reaktioner var alltid det roligaste. Jag väntade ofta en liten stund med att kliva ur för att breda på dramatiken. Sen reste jag mig på mina friska ben och ställde mig i kön. Vissa människor såg ut att bli väldigt provocerade. Som att jag var en lite väl frisk jävel eller att jag hade stulit brakfordonet eller som att jag drev med handikappade människor.
Enligt min brukare var jag ett mongo, så jag tyckte inte mitt brott var så omfattande. När jag hade plockat ut pengarna gick jag och satte mig i permobilen igen. Sen körde jag iväg igen som om det var jättesynd om mina friska ben.

Min anställning hos denna lirare upphörde när han flyttade ut till skärgården.
För att kunna flytta ut till skärgården måste man ju kunna frakta ut sitt stuff på egen hand.
De två sista veckorna ägnade vi oss åt att få tag i en cykelkärra till permobilen. Storlek XXXL. Jag kan lova att det inte tillhör standard att fästa en stor cykelkärra i trä och stål på en permobil.
När hjälpmedelscentralen fick reda på detta projekt var de redo att bryta det lilla permobilkontraktet. Detta sket han såklart i.
-Tror du verkligen det här en bra idé?
-Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! vrålade han mig i mitt ansikte.
Jag kände mig ändå inte riktigt övertygad.
När vi hade fått tag i den enorma kärran letade vi oss ner till en bilverkstad som skulle ordna en fästanordnig så schabraket satt fast.
De hävdade att det inte gick, vilket slutade med att han tvingade dem att svetsa fast kärrans handtag direkt i permobilens bakstycke.
Stoltheten som lös i denna grabbs ögon när vi gled därifrån är svår att beskriva. Kraftig uppförsbacke hem. Självklart satt jag i kärran i skräddarställning och höll mig i kärrans sidor för att inte trilla ut medan vi långsamt krängde oss upp för backen.

Min sista dag hjölpte jag honom att packa kärran. Jag fick ner honom i permobilen och satte mig såklart i mitten i kärran med fullt av grunkor runt omkring mig. Han släppte av mig i Nordstan.
Vi tackade varann med en kram för att vi lärt känna varandra.
Han lade gasen i botten och brände rakt genom köpcentrumet. Körde slalom genom folkmassorna samtidigt som hans vrål ekade där inne.
Jag stod och tittade efter honom tills att han var helt uppslukad av den fredagsshoppande folkmassan.

En planlös promenad.

Kom på något enormt bra igår som jag skulle skriva här idag. Nu har jag suttit här koncentrerad och tänkt på vad det var för något slags pangigt jag skulle skriva. Helt bortblåst.

Åt en kebabrulle innan. På en bänk. Hela tiden var jag noggrann med att inte spilla ner mina braxor. Lyckades. Jag knycklade ihop foliet lite nöjd och undrade över vad haken kunde tänkas vara. Jag satt och stirrade en stund. När jag skulle resa mig för att kasta skräpet i papperskorgen tittade jag ner. All sås som legat kvar i botten av foliet hade runnit ner på byxorna.
Det är sådana där små förtret som kan driva dig till vansinne om de upprepas tillräckligt många gånger och med för kort intervall.
När jag var klar skulle jag tända en cigarett. En kvinna hade precis satt sig på andra sidan bänken. För att slippa tjat och visa hänsyn reste jag mig för att leta upp en annan bänk.
Hittade ett gäng bänkar en bit bort. En bänk ledig bredvid en gubbe som satt och antecknade något på ett papper. På cykeln som stod bredvid hade han ett flak bärs på pakethållaren. Verkade ofarligt. Jag satte mig ner. Hann njuta av ungefär tre bloss innan gubben studsade upp från bänken. Han vek ihop sin dyna som han satt på. Sen ställde han sig en bit bort och muttrade och svor.
Jag frågade honom om det var rökningen som hade stört honom, i såna fall kunde jag flytta på mig. Han muttrade fler svordomar till svar och något om ”om jag hade sett vinden blåsa.”
Vinden ser man inte, den känner man ditt dumma helvete, tänkte jag. Fick dock ur mig mig något muttrande i form av ordet ”gubbhelvete” innan jag reste mig och gick.
Vart man än vänder sig är man älskad överallt…och ändå känner man sig inte tillräckligt älskad. Märkligt.

Efter detta så har jag bara planlöst promenerat omkring. Druckit kaffe på Södra vägen. Suttit på en bänk på Götaplatsen. Lyssnat på en snubbe som förklarade på mobil var rödvinssåsen stod i kylskåpet. Promenerat vidare. Druckit en cider i Vasastan. Promenerat lite till. Köpt en pizza på Vickis. Åkt buss.

Och nu är jag hemma i Johanneberg igen. Dricker en öl på en bistro. Skall snart gå hem med min pizza. Okej en öl till.
Ingen lust att bli sköjarfrisk eller träffa någon. Ensamheten som jag kände tidigare idag och som fick mig att känna mig…ensam har gått över för ikväll. Om någon skulle försöka få ut mig nu får de släpa ut mig med grävskopa.
Och nu kom det ut tre råräliga gubbar i 60-årsåldern från en port bredvid. De höll varandra om axlarna för att de var bästa pals men också lika mycket för inte dråsa omkull. Sådant sköjarfriskt beteende ser man väldigt sällan i den här stadsdelen. En av dem pekade in här på stället och sa:
”En dag ska jag bjuda er på en bärs på det här stället!”
”Det behövs inte!” sa den minst berusade. Stort…
Han som skulle bjuda på de där bärsen hade ett linne på sig som det stod ”I was going wild at Rio Carnival 2001” på
…och nu kom de tillbaka igen. Med en påse med tre pizzor i mer lodrätt än vågrätt vinkel. Hoppas det inte är massa goda såser och såna grejor på pizzorna. Då kan de ju i och för sig alltid slicka i sig götteriet från botten av påsen.
Slutkontenta: Åk till Rio på Carnival. Helst 2001, om ni äger en tidsmaskin. I annat fall. Bär hem pizzor stående i påsen. Det blir mer lattjo så!

Övrig slutkontenta: Ställ vinsåsen så den syns, underskatta aldrig ensamhet och tänd aldrig en cigg bredvid någon som har ett helt flak med bärs på cykelns pakethållare, det slutar oftast med en avhyvling för att man inte ser vinden.

En ganska trevlig dag.

Hade en rätt trevlig dag igår…
Ute med Siss och Kirre och kollade lite second hand. På Kommersen. Tyvärr var hälften av borden tomma och det var ganska folktomt. Hälften av borden som inte var tomma var fyllda med lump. En kvinna sålde massa hudprodukter. Krämer och smörja att ha i ansiktet. Mitt i den gedigna samlingen stod en avvikande låda med massa förpackningar med hönsbuljong. Hönsbuljong kanske också är bra för huden. Själv använder jag tvål. Det har jag hört att det också är bra. Om man vill bli ren.
En annan snubbe stod och sålde kostymer. Det kanske var hans egna personliga garderob. Och skjortor. Och slipsar…och stora feta blanka macheter. Helt logisk kombo.
-Sicka mördarredskap, sa jag.
-Det är det de har använts för, svarade han. Att hugga lemmar och huven av folk.
Och nu såldes de här. På Kommersen. I Göteborg…

Efteråt gick vi och käkade på Tullen. Tog en stadig fläskkarré med senapssås och stekt lökpotatis. Herregud vad den låg kvar i magsäcken länge…och svällde, och svällde. När vi kom ut blåste det kallt och det var svårt att knäppa jackan…över maggen.

Träffade på Emma på Järntorget. Ren slump. Vad bra då kan vi dricka öl, tänkte jag. Syrran och Kirre skulle nämligen hem. Det kunde vi inte. Hon skulle manifestera för internationella kvinnodagen. Något som jag helt hade missat. Vi mötte upp med hennes grabb på Götaplatsen, sen promenerade jag med dem i tåget, allt bara för att jag tycker om ALLA kvinnor så mycket! Tåget där vi gick var väldigt lamt och tyst. Om man inte visste att det var kvinnodagen hade man kunnat tro att vi gick i samlad trupp för att gå in och shoppa loss på Nordstan.
När vi kom fram till Gustav Adolfs torg hade min mage svällt upp till bristningsgräns. Piss och skitnödig var jag också. Det var svåååårt.
Emma och hennes grabb skulle gå och äta. Andrum skulle det gå till som är vegetariskt.
-Då kan väl du följa med och dricka en kaffe, sa Emma till mig.
-Nej, jag vill ha öl! svarade jag som en trotsig fyraåring som vill ha glass.
-Men då vet jag var vi ska gå, sa Emma och vände sig till sin kille. Vi går till det där sunkiga, tragiska stället där de har asiatisk buffé för 99:-
-Vadå för ställe, bröt jag mig in. Dit vill jag gå!
-Ska vi gå dit, frågade hon sin grabb. Johan kommer älska det!
-Men var ligger det? Har jag varit där innan? undrade jag.
-Det ligger här borta, sa Emma och vände sig mot mig. Du kommer älska det. Sist vi var där satt det en gubbe ensam vid ett bord och hällde i sig öl och grät!
Vi gick dit. Det var en lika fantastisk kineseria som väntat. Sun wall. Det har faktiskt funnits sen jag flyttade hit. Konstigt nog har jag aldrig varit därinne. Stället höll helt klart måttet. Dessutom satt man på andra våningen. Vilket alltid är trevligt. Utsikten var helt magnifik. Man satt och glodde rakt in i ett parkeringshus. 46 kronor för en halvliter flasköl. Buffén verkade helslabbig. Med stora ögon satt jag och tittade på Emmas välfyllda tallrik.
Jag gick även och gjorde vad jag skulle på toaletten. Det gick vägen. Tyvärr var det upptaget på herrtoaletten, så jag var tvungen att ära damtoaletten med ett besök. På internationella kvinnodagen och allt. Som tur var stod det inte en hel kommitté med irriterande kvinnor utanför dörren när jag klev ut, pånyttfödd.
Trevlit plejs. Några gråtande gubbar syntes dock inte till…

Efteråt skildes vi åt på Kungsportsplatsen. De skulle hem och titta på serier. Sådant som par gör. Sådant som jag gör i formen singular. I det nöjda tillståndet att all plats i soffan är vigd till mig.
Jag tillbaka till Tullen och drack några bärs.
Det satt en donna med sällskap bakom min rygg. Jag pratade med henne i kön till toaletten. Hon verkade trevlig och var snygg. Jag smet efter henne när jag såg att hon gick ut och rökte. Hon hade en knallröd stilig filtjacka på sig. Jag gav henne en komplimang för hennes stiliga röda filtjacka. Hon verkade trevlig och glad. En i hennes sällskap lyfte och gick hem. Hon var nu kvar med en kille. Deras samtal lät normalt i början, sen höjdes tonen. Från henne alltså. Det visade sig att de var ett par. Jag gick ut och rökte. När jag kom tillbaka var stämningen ännu hetskare och hon satt och grät samtidigt som hon spydde ut meningar som alla började med orden:
-Du är så jävla…
Jag tänkte att om hon hade varit ihop med mig så hade hon varit glad hela tiden, vilket såklart var en sanning med viss modifikation.
Jag drack upp min öl, pröjsade notjäveln och åkte hem till min tysta lya med den bekanta, men oövervinneliga känslan att jag älskar världen.

En pizza, en hund, ett par ben och en fet man.

Har promenerat runt lite på Kulturkalaset idag. På Götaplatsen var det någon hysterisk show för barn och på Kungstorget var det, eeh, jag vet faktiskt inte. Det var inget bra iallafall. Det var väldigt mycket folk överallt. Så jag satte mig till slut på en bänk och glodde en stund. Det hela hade en ganska deprimerande effekt på mig.

Efteråt gick jag runt på bakgator och letade efter någon pizzeria som jag aldrig hade ätit på innan. När jag satte mig ner på uteserveringen stod en tjej och väntade på sin pizza och rökte. Hon hade en liten hund med sig med kala fläckar i pälsen. Hunden stod bakom henne. Mellan hennes ben liksom. Tjejen hade väldigt tjusiga ben. Först tittade jag på tjejens ben, sen tittade jag på hunden och de kala fläckarna och så på tjejens ben igen. Sen kom min pizza. Då tittade jag på min pizza, åt den och tittade inte mer på hunden eller tjejens ben.

På bussen satte sig en väldigt fet man bredvid mig. Han flåsade ansträngt när han andades och tryckte in mig i bussens vägg med hela sin tyngd och storlek. Det hela hade en väldigt deprimerande effekt på mig.