Att sälja grunks och skicka paket.

Jag har sålt lite grunkor på Tradera. Bland annat en trummaskin och en ljudbank (om man kan säga så). Båda från sent åttiotal. Kom ihåg att jag köpte dessa grejor ihop med en synth för det ringa priset av 500 spänn. I början av 2000-talet. Synthen försvann senare på sitt håll och har inte setts till efteråt.
Var uppe och rotade på vinden för några veckor sen när jag återfann de två andra grunkorna.
Minns att jag gick runt till några musikaffärer för kanske tio år sen och försökte kränga junket. Jag blev uppriktigt sagt utskrattad. Förnedringen var total. De införtjänade pengarna uteblev och därmed troligtvis nudlarna och folkölen.

Nu tänkte jag att man kanske kunde kränga junket på tradera. Jag var en tuff förhandlare och satte utropspriset på 300 spänn per grunk. Redan efter en timme hade de första buden kommit in. Efter några dagar så såg jag att en av de som budade hette jamgbg. Det måste alltså vara Jam Music i Göteborg och en av de musikaffären som jag gick och förnedrade mig hos. ”Ooh” vad jag önskade att de skulle vinna. Då hade jag personligen kunnat leverera trummaskinen till dem och berättat en anekdot om ”den som skrattar bäst skrattar sist!”
Tyvärr var det inte dem som vann budgivningen.

Grunkorna fick ett högre slutpris än vad jag hade kunnat drömma om. 800 spänn styck för trumbonkarmaskinen och ljudmojängen. Fantastico. Jag har med råge fått tillbaka det jag lade ut för dessa utskrattningsprylar.
Jag har tjänat pengar på dagens nörderi. Att äga den äkta varan står högt i kurs idag, trots att dessa två grunkors sound säkert finns inbakat i vilket musikprogram som helst.

Ooooooch…när jag då skulle skicka ett av paketen så gick jag bort till min jourbutik som har service för detta ändamål. Jag loggade in på butikens dator för att skriva ut adresslappar.
”Nej bara inte den där lille taskspelaren jobbar idag”, tänkte jag. (Jag har ägnat ett helt inlägg om denna järs tidigare)
I samma stund hörde jag hans pipiga och nasala stämma bakom kassan.
”Föck!”
Hoppas jag inte behöver rådfråga honom något om jag nu stöter på något hinder på vägen…vilket jag naturligtvis gjorde.
Jag gick fram till kassan och tittade på den övergödde lille ballongen till förväxt bebis.
-Vet du om man kan kan…
-Jag har ingen aning! sa han så överdrivet glatt så jag trodde han skulle sprängas av lycka. Han flaxade med armarna längs sidorna som en uppspelt påskkyckling. Sjukt obehagligt.
-Men alltså vet du om…
-Jag har ingen aning!!!!
-Nähä, det var ju dåligt av dig! Lät jag honom veta.

Ringde upp min kompis regissören som är väl bevandrad i Traderas rutiner.
När jag sedan hade skrivit ut adresslapparna undrade jag var skrivaren var någonstans. När jag sen klev ut från hörnan där datorn stod och tittade mot kassan stod den lille bollen och viftade med mina adresslappar i luften och ropade:
-Jag har dem! Jag har dem!
Jag gick fram och hämtade dem av honom. Sa inte ett ljud och gick bara ut därifrån.

Alltså arbetsmarknaden är hård. Och uppenbarligen inte speciellt rättvis. På vilka meriter har denna blimp till trädgårdstomte fått sitt jobb? När det finns en uppsjö av hederliga och reko människor som verkligen förtjänar ett arbete.
Det är fan inte rätt asså.

Nej, nu blire pöskmiddag hemma hos mor. Skall knega hela påskhelgen. Rouligt så man kan bryta ihop.

GLA PÖSK ERA SHATANS SHLÖDDRIOUS!

Utschasad mitt i verkligheten.

Sitter och dricker en kaffe i Linne. Alltså i Linnestan och inte iklädd linne. Äger inget linne…
Vaknade halvåtta i morse. Byggjobbarna började genast hacka ner balkongernas betongplattor. Satte mig i köket. Yrvaken. De kapade av balkongräcket på balkongen ovanför min. Sex ben tillhörande byggjobbare promenerade runt utanför köksfönstret. De glödande lopporna när stål möter stål regnade in genom den öppna köksfönsterspringan. Att stänga fönstret…
Och en av de där byggjobbarna. Han gapar och vrålar så man har lust att skära halsen av honom. Det saknas liksom poäng med att vara så jävla högljudd. När de andra står och utför det högljudda arbetet så står han bredvid…och gapar. När de inte utför högljutt arbete så gapar han lika högt. De pratar polska, så jag förstår inte vad de säger. Jag förstår dock så mycket att han försöker vara rolig hela tiden, för de andra jobbarna fyller i med ett osäkert skratt varje gång han gapar ur sig något.
Klädde snabbt som fan på mig och tog bussen ner till Linneplatsen. Återigen utschasad ur lägenheten. Rakt ut i verkligheten.

Befann mig på Linnéplatsen en stund senare. Alltså i T-tröja och inte i linne. Planen var att äta den där brakfrukosten på det där fiket som jag brukade käka frukost på när jag jobbade i datoraffären.
Ny ägare, ny regi. Ny regi, sämre regi. Ungefär som att jämföra Kiss Destroyer-platta med Kiss skiva Hot in shades.
Innan fick man som sagt brakfrukost här. Bröd, tre sorters pålägg, fil och müsli, juice, kokt ägg, melon och kaffe. Allt för det ynka priset av 59 spänn. Nu blev det en ynka ostfralla och ett kokt ägg och kaffe för samma pris. Lurad…och nu när jag sörplar kaffe är jag fortfarande sugen på frukost.

Åkte till Netonnet i Lördags och fick min Moccamaster utbytt. Syrran och Andreas körde mig.
Jag bad tjommen i disken att packa upp den nya moccamastern som jag skulle få med mig hem. Den hade också repor på sig direkt när den kom upp ur kartongen. ”Det är tydligen så på de rödlackerade modellerna”, sa han. Jag bytte ändå. Eftersom den här var mindre repig. Han förlängde bytesrätten med trettio dagar så jag kan torka av den en gång och sen byta till en ny. Jag får väl ge fan i att torka av den och låta den täckas i ett tjockt lager damm.
När jag kom hem och skulle avnjuta en köpp så hade jag tydligen inte fått med mig den där vattenspridaren som för över vattnet till kaffefiltret.
En stor jävla suck utblåstes så det fladdrade i krukväxterna.
Fick avnjuta två breezers istället.
Igår åkte jag ut och hämtade grunkjäveln. Syrran och Andreas körde mig. Idag sitter jag på fik och avnjuter kaffe istället för att det inte går att vara hemma. Mitt liv är mycket mer fantastiskt än erat, så håll för bövlars truten!

Sista semesterdagen idag. Frågan är vad man skall göra resten av dagen. Att gå hem innan klockan fyra är en omöjlighet.
Den här semestern har varit lång och ändå gått enormt snabbt. Det har gått massa stål på ingenting på just det sätt som det brukar när man inte gör något speciellt. Att bara finnas till är en dyr hobby.

Nej, om man skulle ta och gå upp till Arbetsförmedlingen och mordhota dem lite. Det kan ju liva upp en smula en gråmulen dag som denna i slutet av Augusti…

Kom och bränn ner mig!

Helt random snack om nästan ingenting.

Öh…
Har försökt sitta och njuta på balkongen med en kopp kaffe. Helt omöjligt. 27 grader. Gassande sköjarsol och inte en liten vindpust så långt snoken når. Skönt? Tycker jag inte…
Man ska ju inte klaga (heter det). Första varma dagen kom på min första semesterdag, så en ska inte klaga, så en ska inte klaga, så en ska minsann inte klaga. Det är ju bara detta: Jag är en skuggpojke. Eller snarare en skugggubbe. Detta betyder alltså inte att jag går runt som en skugga. Det har aldrig varit min stajl. Nej, jag trivs bäst i skuggan.

Fjärde semesterdagen nu. Inte mången handtag har utförts. Jo, jag har öppnat och dragit igen balkongdörren. Den har ju ett handtag…Vad sitter jag och tramsar om egentligen? Har jag solstinga eller?
Inomhus är det svalt och gott, men det känns lite märkligt att sitta och häcka inomhus när det är så fint väder där ute. Som att man är lite ledsen. Är jag ledsen? Ah, en stressfaktor alltså? Och detta på självaste semestern. Kan ju aldrig vara bra…
Väntar på att det ska bli skugga på balkongen. Det brukar det bli runt klockan fyra. Då kan jag sitta där och humma lite.

Alltså, jag har fan inte ett dyft att berätta. Jag får nog återkomma i ärendet när jag har det.

Har budat på en lyx-kaffebryggare på Tradera. Spänningen är olidlig. Kommer jag vinna denna superpryl? Den kan streama kaffet från fönsterbrädan i köket rakt in i min mun när jag ligger på loftet. Andra bekvämligheter den har är följande: Den kan sjunga hela Lill-Babs repertoar baklänges. Och den kan sprida sin kaffedoft över hela Johanneberg, så att det bildas kö i min trapp för att få komma in och smaka på mitt kaffe. Dessutom har den ingen automatisk avstängning. Helt perfekt om man vill dricka kaffe i mer än 40 minuter. Dessutom perfekt om man vill bränna ner hela kvarteret genom att glömma bort att stänga grunken. Vidare är den vinröd och finer.
Jag leder budgivningen ser jag. Den materiella lyckan är fullbordad.
Tur att ni inte kan höra mig flåsa i extas nu.

Nu ska jag strax gå ut på balkongen.

Over and out

Hos frisören och en schysst deal.

Jag har varit och klippt mig. Tyckte det fick räcka med flint-krater-pash nu.
Först pratade jag och frisören. Sen pratade vi inte. Sen pratade vi lite till och så var jag färdig.
Han verkade gladare än vanligt, frisören. Det visade sig att han skulle stänga frisörsalongen i tre veckor och åka till sitt hemland för första gången på nio år.
När jag frågade var han kom i från sa han bara ”ja, just det”, så jag fick aldrig reda på var han skulle åka.

Igår när jag åkte buss ner till stan satte sig en hemlös bredvid mig. Han hade med sig massa grunks. Han pratade helt random ut i luften hela tiden. Eftersom jag var lite bakis så svettades jag. Nervös blev jag också eftersom jag även är lite nervöst lagd. Känslan ökar när jag är bakis.
Hur som helst hörde jag ordet iphone sägas av honom ett flertal gånger. Jag satt och smsade, och när jag tittade i periferin satt han och glodde på min mobil.
Innan han klev av frågade han mig om jag var musiker. Han kanske vill att vi ska starta ett black metal band ihop tänkte jag. Jag svarade att jag var det. Han lyfte upp en stor synth som han hade bredvid sig och frågade om jag ville köpa den. Jag avböjde vänligt.
”Just give me a beer, and you can have it!”
Jag sa nej-tack en gång till. Då började han gapskratta och sa att han bara ”was kidding”. Han reste sig och tog tag i synthen och alla grunkor. Hela vägen ut genom bussens dörrar skrattade han jättehögt och nöjt, som om jag var den mest lättlurade idioten på planeten som han hade träffat.

Tror dock han hade sålt den till mig för en öl om jag hade sagt ja…

Dagbok 29/4-2014

Kl. 12.15
Sitter på balkongen och svettas. Och dricker kaffe. Ipaden håller på att smälta bort. Funderar på att plocka fram bananer och grilla lite på skärmen.
Det satt en gobbe här en nere på gården i en solstol innan. Han var helt extremt lik farsan. Nästan lite otäckt. Han hade med sig en risi frutti och en vattenflaska. Grunkor som farsan också svängde sig med förutom all sprit och öl. Köpte jämt risi frutti till honom. Risi frutti, Coca cola, whiskey, absolut och bärs. Själv kan jag tycka att risi frutti är bland det vidrigaste man kan stoppa i sig.

Kl. 15.10
Burger king. Jag är king of the day. Det säger mitt meal iallafall. Kung över sopor. Kung över idioti.
En morsa med tron på den fria barnuppfostran låter sina kids springa åttor mellan köns alla ben medan hon glufsar i sig hela menyn med vattnande ögon. Sen tar ungarna var sin barnstol och släpar längs hela golvet så det låter som man befinner sig på en byggarbetsplats. Morsan är fortfarande lika oberörd och visar sedan ungarna vilket bord som de ska släpa barnstolarna till. Självklart utan en tanke på att själv hjälpa till.
Queen of the week!

Kl. 16.01
Pustervik. Dricker en kaffe. Det är väldigt många minuter eller timmar på ett dygn när det står någon slags vätska framför mig. Som ska drickas. Kaffe, bärs, läsk, vatten. Det här torra livet kräver återfuktning (är återfuktning ett ord?). Vid alla dessa tillfällen sitter jag ner. Vilket betyder i sin tur att jag sitter ner väldigt många timmar av dygnet. Ibland pustar och stånkar jag. Ibland sitter jag bara och glor på dårar eller rakt ut i tomma intet.
På en utav de trevligare, men också bullrigaste uteserveringar har det blivit ännu bullrigare. Till höger om mig gräver grävskoporna upp hela parkeringsplatsen. Den här jävla stan måste vara bullrigast i hela Europa. Det byggs om och rivs ner i vansinne. Om vartannat. Överallt.
”Den där stan Göteborg” säger turisterna, ”ska vi aldrig mer åka till.”
Nej… De besökte en byggarbetsplats där det inte gick att gå på gatorna. De var tvugna att ta ersättningsbussar för att spårvagnsspåren var upprivna ur gatorna och restaurangerna hade semesterstängt. Välkommen hit!
För att krydda på det hela återfinns en liten hårboll vars gälla hundskall strimlar sönder min vänstra trummhinna.

Kl. 16.30
Nians ölhall.
Rickard Sjöberg! Im faceföcked!

men som ni alla vet: jag älskar världen!

Morsan och seniorerna.

Ska följa med min morsa till ett universitet för seniorer om en stund. Anledningen att jag följer med är inte att hon behöver en målsman med sig eller att hon är retarded. Nej, hon ser ganska dåligt och har lite svårt att hitta i stan.
Hon ska alltså dit och höra lite om verksamheten. Det är jag som har övertalat henne in i detta. Att hon borde gå någon kurs eller något för att träffa lite fölk i hennes egna ålder. Dessutom gnäller hon varje gång jag eller syrran plockar upp en Iphone eller Ipad framför henne. Att hon också skulle vilja kunna använda en sån där teknisk grunka. Att jag och syrran skulle lära henne att använda en sådan där teknisk grunka är uteslutet. Det skulle krävas en hjältekraft kallad tålamod. Dessutom har vi egna liv. Speciellt jag. Det har ni säkert förstått om ni följer min blogg. Tänker att det kanske finns någon sådan grunkkurs. Eller rent av en datorkurs. Sen blir hon en vassare bloggare än mig.
Senioruniversitet drivs tydligen helt av seniorer. Hon kanske rent av kan träffa någon sköjig gubbe. Som heter Bernt. Skulle han ha rutiga skjortor på sig är det dock klippt. Morsan hatar rutiga skjortor så mycket så det inte spelar någon roll vem som krypit in i skjortan.

Skrev för några dagar sen om en dokumentär om folk som hade träffats på nätet. Att kvinnors största skräck var att träffa en seriemördare och mäns största skräck var att träffa en tjock kvinna.
Min största skräck är att träffa en kvinna med ett oproportionerligt litet hode. Eller ett gigantiskt jättehode.

En dag i farsans tecken.

Dricker kaffe på Tullen. Gratis var det också. Bara för att jag är så förtjusande trevlig, jämt. Eller så var det faktiskt bartendern som var trevlig. Gratis är mums.
Igår var det farsans födelsedag. Han skulle ha fyllt 70 år. Svårt att låta bli att tänka på hur vi hade firat hans dag om han hade varit i livet. Kanske åkt till Danmark. Käkat gott. Det gillade han. Kanske till Skagen.
Vi, familjen besökte minneslunden. Tände ljus, lade blommor och lite personliga smågrunkor. Sen gick vi till Lilla restaurangen på olskrokstorget. Han brukade käka lunch där ofta. Ibland med mig och syrran också. Och alltid ställa rullatorn så den blockerade gången mellan borden eller någon dörr som absolut inte fick blockeras. Brukade själv gå dit ganska ofta när jag bodde i olskroken. En gång när farsan ringde för att höra om jag ville komma ner och käka lunch var han tvungen att plötsligt lägga på luren. Bröt, stök och ilskna röster hördes i bakgrunden. Det var slagsmål vid bardisken. Klockan var tolv på dagen. Hur som helst hade han gillat vår stund på restaurangen.
På kvällen spelade jag och morsan och syrran TP under väldigt ostrukturerade former. Det pratades i munnen på varandra och varandras pjäser flyttades under frågan: ”Vad gör du med min pjäs?” Som en scen från en senildement avdelning. Fullständig cirkus. Ett halvt glas vin var och en dry martini innan maten var hela kvällens alkoholkonsumtion, vilket var svårt att tro. Farsan brukade ta en promenad i lägenheten när han fick en fråga som han tyckte var korkad, för att ruska av sig irritationen. Eller så satt han och gjorde blajiga grimaser. Varken morsan eller farsan hade platsat på något utav dagens ”bibliotekshyshiga” pubquiz.
En dag i farsans tecken.
Nej, fan om man inte skulle ta och gå in och hämta sig en gratis köpp kaffe till.

Grunkor, grunks och grunkisar

Flyttade alla mina grunkor till lyan igår. Grunksen var utspridda över halva stan. Högsbo, Landala, Torpa och Gråberget. Mycket åkande och en del bärande, men nu bor jag där jag bor och jag tänker fanimig stanna. Känns lysande.
Var även hos mitt sista ex och hämtade lite saker som blivit kvar sen jag flyttade ut från hennes lägenhet. Har varken sett henne eller pratat med henne en enda gång sen dess. Fyra månader sen. Tre år tillsammans. Jag frågade om man inte fick en kram. Hon undrade varför hon skulle krama mig… och det kanske hon hade rätt i. I övrigt var hon onödigt otrevlig, irriterad. Skadeglad över att min cykel var utrensad från cykelförrådet. Noga med att få mig att veta att jag och det vi haft var historia för längesen. Ett motsägelsefullt sätt att visa det på. Kan ha varit det mest otrevliga möte jag råkat ut för när det gäller ett återseende av ett ex. I stunden förvånade det mig att jag varit ihop med den kvinnan överhuvudtaget. Det hela gjorde mig deppad. Som att hälla piss på något som redan är begravet.
Efter flytten bjöd jag mina flyttkompanjoner på pizza på Galliano. Klockan var typ halvtio och alkisarna började nå sin smärtgräns. Alla deras meningar började typ med: En sak ska jag säga dig… Det finns ingen som vet så mycket om bla bla bla som jag… osv. Sen blev de ovänner och bad varann dra åt helvete. Pizzorna var det mest undermåliga jag skådat. Fick sju små köttfärsbitar på min caruso. Mer pålägg på en fryspizza. Vi sket i det för vi var hungriga som troll och bedömde pizzorna till de godaste vi nånsin ätit.
I morse vaknade jag i Johanneberg. Det har aldrig hänt. Varken i nyktert eller bakfullt tillstånd.