Halloween-utstyrsel.

Blev helt slut. Sönderpajjad i mina moccasiner. Har varit runt i kommersens satansavlopp och letat utstyrsel. Skall på halloweenkalas hos broshan imorn. Hans ena kiddo fyller tio år. Tänkte ha klätt ut mig till Haddock.
För detta behövde jag en blå polo, en kaptensmössa och ett ankare att dunka på tröjan. Skägget, temperamentet och den slående likheten har jag ju så att säga gratis.
En blå polo var helt jävla omöjlig att få tag i. Ny, som second hand. Det är tydligen bestämt innanför kommersens portar att det inte är mode för tillfället. Det fanns nämligen inte en enda polo i en enda affär. Jävla dumheter. Polo är väl ett klassiskt plagg?
Kaptensmössan skulle jag köpa på Buttericks. Där var det 50 meter kö utanför. Inklusive dörrvakt. Tillåt mig småle med stjärtöppningen. På KnappCarlsson hade de bara vita ankare. Visst skulle jag kunnat kompromissa. Tyvärr skulle jag i slutändan efter att lagt ut 400-500 kr inte ens gissningsvis påminna om Haddock. Sicket sköjeri.
Andra förslag som har varit uppe på tapeten var att klä ut sig till alkoholist. Själva utklädnaden var inte direkt avancerad. Den skulle endast bestå av en rödmålad snok och en nervös stressad blick och en ragglig gång. En annan idé var att klä ut sig till döden i Sjunde inseglet. Gå runt och fäkta med lien i högsta hugg och säga: ”Jag har länge gått vid din sida nu.” Känns som barnen skulle börja gråta så fort man harklar sig.
Den enda idé som jag har kvar nu är att komma klädd i min randiga pyjamas och morgontofflor (på 70-talet var det ju vanligt med pyjamaspartyn!). Har även en glittrig tomteluva som får funktionera som nattmössa. Om någon frågar mig vad jag skall föreställa så blir svaret: Nattsuddare. Eventuellt en väldigt morgontrött och psyksjuk människa. Tror faktiskt det får bli så. Kanske jag kan hoppa över ordet psyksjuk och ersätta ordet med milt sinnessjuk.
Det hela kommer självklart bli en succé.

Jag borde.

Jag borde städa. Och diska. Damma av barskåpet. Jag borde söka jobb eller ta en promenad till världens ände. En sån finns väl inte eftersom jorden sägs vara rund. Jag borde slänga ner en handgranat i toalettstolen. Och äta rå köttfärs i en vecka. Bli utskrattad innan solen har gått ner. Jag borde skriva en text om hur världen ser ut genom mitt köksfönster. Jag borde vika mina kläder rakt och sortera dem efter färger. Jag borde rulla in en handgranat genom arbetsförmedlingens portar. Och klippa av mig skägget på fyllan. Jag borde vattna mina blommor. Be till en gud i PVC. Och tatuera Haddock på min vänstra skinka. Måla satan på väggen. Spy i en papperskorg…
Jag borde. Jag borde. Jag borde.

Min rumskompis.

Ibland ryker vi ihop. Jag och självaste Archibald Haddock. I övrigt trivs vi väldigt bra ihop. Som foten i strumpan. Som strumpan i skon!

Men nu ser han lite ledsen ut. Mitt dåliga samvete knakar. Romen är slut. Jag får gå till gröna skylten imorn och köpa mer!

 

Jag har i övrigt väldigt mycket egentid över. Ibland tror jag det skiner igenom. Vad gör alla andra människor med all tid som blir över, men som ändock rusar förbi?

Nej, va fan nu börjar han vråla igen. Får sluta här nu. Tror ni han lugnar sig om han får lite polsk plommonvodka?

(Och om ni tittar på min blogg på datorn, så får man ibland klicka på bilden för att se den i sin helhet. I det här fallet kan det vara bra för att slippa tänka att en sinnessjukdom svävar farligt nära johans huve. Allt eftersom det ser ut som han annars pekar på ingenting eller en kryddburk som han kallar haddock sent om nätterna. Så ring inte en psykriatisk klinik i all välmening. Inte riktigt än, inte förrän ni klickat på bilden. Ni kommer märka att haddock faktiskt finns där. Precis som jag…)

På restuarant i en dröm.

Drömde märkligt inatt. 

Jag befann mig på en balkong inne på en restuarant. Drack för många sliskiga och för dyra drinkar. Jag lutade mig mot räcket. Plötsligt trillade jag över räcket. Jag landade i knät på en dam som satt åt. Hon fick panik och skrek. De andra runt bordet reste sig upp chockade. Jag lyckades till slut kravla upp på bordsskivan och satte handen och knät  i potatismos och sås. Jag kom på fötter där på bordet. Satte en fot i en fiskgratäng. Alla restuarantens gäster skrattade ut mig. En randig pyjamas satt på min kropp och på huvudet satt en knallgul dumstrut. På fötterna hade jag lika knallgula strumpor. Jag var ordentligt full och vinglade fram och tillbaka på bordet. Gestikulerade och fäktades med osynliga svärd. Mummlade högt och ilsket. Som Haddock. ”Jävlans typer, era förbannade sopskallar, jag ska ta mig fan…” Tillslut drosade jag ner på golvet. Precis som oftast i drömmar vaknade jag innan jag landade på golvet. Vaknade på mitt loft. Svettig i fuktiga sängkläder.

"Först tar vi en promenad"

säger jag till Haddock.
”Bara du och jag och mina två brutna revben”
”Förbenade landkrabba”, muttrar haddock och följer motvilligt med.
”Sen när vi kommer hem igen får du din dagliga ranson med rom. Det lovar jag”
Haddock ler. Sen säger han att jag är en riktig vän…

(Spenderar ganska mycket tid själv. Man blir som man umgås.)

Nattsudd

En folköl och en cigg i den tysta natten. Jag själv och Mew i kökshögtalarna. Det finns en låt med detta band som jag gråtit till ett otal gånger under mina år i en blå källare på Hisingen. Varför kommer jag inte ihåg. Fåtal gånger räcker det med att en låt är vacker. Ihopskakad med en vidrig mängd av alkohol. White lips kissed”. Namnet på låten är nästan lika vackert som låten.
Min hjärna är halvt söndertrashad efter en elva timmars dag på jobbet. Mina rörelser fumliga. Jag välter saker. Suckar utan att svära… Blicken rycker när jag försöker läsa. Jag tänker halva tankar i detta tillstånd. Det får räcka.
Gorgina är en sammansättning av orden gorgeous och vagina. En sån donna vill jag ha alldeles nära. Hon är Gorgina och jag är hennes Tiger. Annars får jag nöja mig med att döpa min guldfisk till Gorgina, om jag skaffar någon. Det hela är svept i tvivel…

Jag väntar på att det där lugnet ska svepa över mig. Ibland kan jag nästan ta på det. Sen försvinner det.
Det står en dammig trebent hund i hallen. Den har en sjörövarlapp för ena ögat. Den äter upp reklambladen som ligger och skräpar på golvet.
Kapten Haddock vrålar: ”Din lille smutsiga grosshandlare i människokött!

Jag behöver inga droger. Jag är min egen drog.
Natten är lång. På något vis roar jag mig själv. Och oroar kanske…
Godnatt.