En rapport om nada och ett bloggtips.

img_1303.jpg
Sitter och glor i köket. Vandrar runt i ett klister och lågvatten. Tanken på att börja jobba igen på Tisdag kan få mig att små-vomera. Det regnar ute till och från. Regn som kastar sig ner från en jämngrå himmel.
Hål i skorna. Sommarkänslan är noll.
Nu har det slutat att regna. Om jag går ut då börjar det regna igen. Om jag stannar hemma blir det uppehåll. Ja, ni fattar själva.
Funderar på om jag skall hoppa ur pyjamasbyxorna och ta en dusch. Eller om jag skall låta bli…

Hade premiärbesök på balkongen i fredags. Av syrran. Sköj hade vi. Sen gick vi ut och hade ännu sköjigare. Linnégatan och andra lång.
En vän behövde sovplats i slutet av natten och eftersom jag aldrig varit omöjlig så erbjöd jag min soffa. Innan man sussar kan det vara trevligt att sitta på balkongen och morgonsudda med en öl. Och lyssna på Eddie Meduza. Detta gjorde vi tre timmar och plötsligt var klockan åtta på morgonen när jag lade ner mitt lilla hode på kudden.
Sköj, sköj, sköj. Och igår var det inte lika sköj. Reg, regn och förstoppning och kassa nerver och ett dunkande hode.
Vi gick ner och åt på Tullen. Och tittade på horder av Håkanfans som rasade in genom dörrarna. Överallt, dessa Hakan-fans.

Skall tydligen gå och käka hos morsan om en timme. Får nog alltså ta den där duschen ändå.

Min syster har startat en blogg. Den tycker jag allt att ni ska ta och läsa. Den kan bli hur bra som helst! Här är adressen. Läs!
Sofiasviskningarochrop

Julafton osv

Har precis kommit hem efter julfirande med morsan, Siss och Kirre och Sköjarkatterna. Fantastiskt trevlig afton får man säga. En av de trevligare julaftnar på länge. Då har ändå föregående julaftnar varit lyckade.
Nu är jag fet, glåmig i fejset, trött som en sovsäl, fluffig och salt och torr i käften efter all mat och dryckjom. Det är ju förvridet vad man äter och glufsar och svinar och grisar. Helt fantastiskt. Hade aldrig orkat stå upp nu, därför sitter jag ner.
Morsan fick Jonas Jonassons nya bok Analfabeten (som när jag var trött och såg den första gången trodde hette Anal-fabeten. Konstigt och intressant namn på en bok tänkte jag) med tillhörande rim:

20131225-020428.jpg

Sen fick jag ett paket av morsan. Det var Jonas Jonassons bok Analfabeten. Notera! Ej Anal-fabeten som jag gav bort. Fick även många andra fina saker. Vi håller på väldigt länge och grundligt, i långsamt gemak att dela ut julklappar. Det slits inte upp några paket här i grupp. Varje individ öppnar i mono. Sen är det nästa persons tur. Detta kan vi göra för att det saknas barn på våra julaftnar. Annars hade det nog sett annorlunda ut.
Syrran och Kirres två raggdollungar trillade och fumlade runt i alla julpapper som två tjackpundare med sitt livs bästa rus.

.En gång, när jag var kanske tio(?) år fick jag en Märklin tågbana. Har nog aldrig blivit så lycklig över en present som den gången. Kommer ihåg att jag vaknade klockan fem på morgonen på juldagen. Det var fortfarande mörkt ute och resten av familjen sov. Jag tände skrivbordslampan byggde ihop tågbanan med vördnad och bultande hjärta. Jag vet inte hur länge jag hade önskat mig den här tågbanan. Jag kopplade in transformatorn. Vred på transformatorns ratt och tåget med dess vagnar började tuffa över rälsen. Gav sig in i tunneln. Och ut ur tunneln. Varv efter varv. Jag vred på ratten ytterligare och loket pumpade på extra. Det var magiskt.
Vid klockan åtta, tre timmar senare öppnades dörren av en morgontrött farsa som tittade på sin son som troligen reste världen runt, varv efter varv.

Jag tycker om saker, det tänker jag inte förneka. Materiella ting. Jag tycker dock de ska fylla ett syfte. Jag är inte så mycket för att bara äga massa stuff. Hur som helst. Den där tågbanan satte en viss ribba. Det jag gillar med julklappar är att det finns ett givande och tagande och väldigt mycket omtanke bakom. Det är liksom lite fint att någon har gått runt och svettats och fått ångest bland alla idioter för min skull, och jag har gjort samma tillbaka.
Det jag försöker komma till är att jag nu har fått en julklapp som ligger och dallrar på tågbaneribban. Denna ofattbart fina tygpåse som dessutom finns i bara ett exemplar. Nämligen den här:

20131225-015803.jpg
Hej och hejdå Håkan. På en och samma gång
Fan va slut ja e nu, orkar ju ens inte korrekturläsa.
Hej och hejdå Johan och alla andra tveksamma tomtejivvlar!

God jul osv…

Palats tai shanghai.

Det är dags igen. För lunch i svulstens tecken. Det är friterade räkor på bilden och inte ett lass med körv som min vän Maja trodde när hon såg en liknande bild på friterade räjor.
Tai Shanghai heter palatset… Jag trycker i mig krubbet. Matberusad igen. Funderar om jag någonsin har lyckats göra någonting lagom. Inser att jag aldrig använder det ordet. Det är tomt här, förutom en luffare som också trycker i sig maten och muttrar och morrar mellan varven. Jag tar med mig kaffet ut. En stammis spänner ögonen i mig, sträcker fram handen och presenterar sig som Håkan. Det går förbi en snygg donna. Håkan och hans kompis glor så ögonen håller på att studsa ner på marken. Sen konstaterar de att de är för gamla för att titta på så unga damer. Jag säger till dem att jag nyss fyllt fyrtio och undrar om jag får titta. Det får jag fan inte, säger Håkan. Sen reser sig Håkan och sätter sig och reser sig och sätter sig. Sen ber han om ursäkt för att det är fint väder. En gång, två gånger, tre gånger. Jag säger till honom att sluta be om ursäkt om han nu inte är en gud. Då säger han att jag nog är en bra människa. Hmmm, det har han ju förvisso rätt i.
Kineserior. Antropologi på riktigt. Jag dricker upp min kaffe och går. Vissa dagar orkar man inte riktigt. Jag säger hejdå till Håkan. Han säger hej, hej och ber självklart om ursäkt en sista gång.