Obeskrivlig trötthet och på gården.

Kan ärligt talat känna att jag har lite träda när det gäller att skriva här för tillfället. Kanske håller hjärnbalken på att torka ut på mig.

Är något sjukligt trött hela tiden. Längtar efter semestern som ett litet svinigt gnuhode.
Jöbba. Och sen de lediga dagarna när man kan sova ut, då väcks man av byggjobbarna. De åker sin jävla hiss som är placerad bredvid mina fönster. Upp och ner åker de. Kastar grejor i containern som är placerad nedanför min balkong. Och när det äntligen är tyst så gapar de högt eller drar trötta Göteborgsskämt.
Tröttheten visar sig på andra sätt. Invanda rutiner som sköts per automatik i vanliga fall felar. Två gånger i det sista har jag glömt att låsa dörren efter mig när jag kommer till jobbet. I morse när jag skulle äta frukost var jag tvungen att leta efter mjölken. Den stod i skafferiet istället för kylskåpet. Den var helt okej, men förpackningen var lite uppsvälld.
De senaste gångerna jag har haft lediga dagar har jag tänkt att jag ska utföra något. Redigera bilder. Skriva på bloggen. Kanske ta upp gitarren och spela ”Var har du varit min lilla sköjar-saxofon? Eller tutar du bara när du har klamydia?”.
Istället har jag suttit där. Druckit mitt kaffe och med ciggen i gipan och stirrat ut genom fönstret. Oförmögen att ta mig för något. Fått dåligt samvete över att jag blir äldre för varje sekund som går. Tröttheten din djävol, far åt fanders!
Loftet är enbart en sovplats och ingen potentiell knullkoja!

I förmiddags när jag satt och stirrade ut genom köksfönstret såg jag något oväntat. Det var Martin i Hästpojken som stod och piskade sina sängkläder med någon slags grunkig metallpinne. Han drog fyra halvhjärtade pisk på varje sida samtidigt som han ropade högt i sin mobil. Sen gick han in igen.
När jag bodde vid Redbergsplatsen så flyttade han till samma område kort efter.
En gång höll jag på att slå upp en dörr i pannan på honom när han skulle kliva in i en jourbutik.
I Bergsjön såg jag honom flera gånger för hans donna bodde på samma gård som min farsa gjorde.
Allt detta vet jag så klart eftersom jag även följde hans blogg (Roligaste blogg jag läst dessutom).
Och nu, efter att jag har bott i Johanneberg ett antal år så har han flyttat till samma gård som jag bor på. Om han av någon anledning skulle känna igen mitt fejs och undrar varför jag ploppar upp i hans bostadsområden hela tiden, så har jag bara en sak att säga:
Sicken dude asså! Sluta stalka mig för bövlars!

Sitter hos indiern på Landala. Samkvämat med familjen. Nu sitter jag och skriver denna rappakalja. Ska nog gå hem nu.
Kanske jag spottar Björn Skifs med en Vino Tinto i näven när jag tittar ut genom fönstret nästa gång. Vrålandes:
-Jag älskar världen!

you’re someone that i can really get along with, because i love to talk to you, you’re never boring and full of life…

IMG_0591.JPG
… och nu sitter man här och inte fattar ett skit vad som hände…

Har fikat med May idag. På något nytt ställe på tredje lång. På innergård. Det finns för lite innergårdar i denna lilla stad.
Igår var vi ute och sköjade lite…

Har precis tagit en jättepromenad. Från järntorget till Gullbergs kaj och sen tillbaka in till stan. Blåsten var så förbannad så håret höll på att lossna från skallen.
-Johan var är ditt hår någonstans?
-Äh, det ligger och flyter i älven någonstans.

Tar en öl på Cheers innan jag ska hem. Det har varit fotbollsmatch med IFK. Folk verkar glada för att de vunnit. De spelade Joel Almes ”Snart skiner Poseidon”. Originalet är ju från Hästpojkens första skiva. Den är mycket bättre. Speciellt refrängen i texten. Så härligt positiv på något vis.

Jag spelar utan insats här.
Det är sand emellan fingrarna.
Och att våga hoppas på nåt fint
är att skjuta sig i huvudet.

Var på bilutflykt igår med morsan och syrran och Kirre. På Tjörn. Skönt att se andra vyer svisha förbi från ett bilfönster.
På hemvägen klev vi in i en gigantisk sportaffär. XXXL heter den. Det vet väl alla utom Johan. Inte min miljö direkt. Skrikfärgade plagg på väggarna och typ bara barnfamiljer med skrikande barn. Fick ångest och mådde lite dåligt. Detta förstärks om man tar en paus från sömntabletterna som jag har gjort. Jag blir orolig och nervös. Fick ett märkligt tryck i hjärtat. Det fanns personal överallt. Tänkte att om jag måste stödja mig mot en klädställning och det kommer fram någon och frågar om jag behöver hjälp med något? Då svarar jag på rekyl:
-Ja absolut! Har du numret till psykakuten?

Äh jag känner mig lite sugen på lite kloka ord:

People are no good to each other
perhaps if they were
our deaths would not be so sad.

Nej, jag vet inte. Jag skriver ju inte här så ofta just nu. Den enkla förklaringen är att jag inte mår så bra helt enkelt. Inte alls bra för att vara ärlig. Att vältra ur mig mina tankar här för tillfället sker under viss begränsning.

Trodde ungefär så här denna gång: Love is the law
instead it turned out to be a dog from hell…

Ovisshet kan vara en av mina största fiender…

Nej, nu ska jag åka hem. Funderar på en pizza. Eller så kan man göra som farsan gjorde en gång: Ringa och beställa en halv pizza och sen be om hemkörning.
Hästpojken – Utan personlig insats

Hej igen, eller nåt…

Jag tog lite ledigt härifrån ett tag. Eller snarare så tog mina ord slut. Jag har inte samlat på mig så många igen, så risken att de tar slut igen är överhängande. Kanske inte kommer skriva här lika ofta för tillfället som jag brukar.

Jag har sovit tio timmar. Vaknat en gång av att någon granne har försökt borra sig in i min lägenhet. Utanför asfalterar de den lilla stigen som leder upp i den lilla skogen och två hundar nedanför mitt fönster skäller samtidigt.
De där sömntabletterna får mig att somna och fortsätta sova. De ger en metallisk smak i munnen som om jag har slickat på varenda lyktstolpe jag har passerar under en promenad.

Igår såg jag Martin i Hästpojken på Järntorget komma cyklande på en cykel med bockstyre. En minut senare såg jag Ruben Östlund korsa torget i en elfenbenvit rock. Väntade mig Rickard Sjöberg gå förbi med en liter blå lättmjölk också, men det uteblev.
Under timmen som jag satt där och drack mitt kaffe satt en tant ett par bord bort och drack rött vin. Hon tittade på mig och följde alla mina rörelser med blicken konstant. Förutom när hon ibland tittade ner på sitt korsod. Ibland log hon åt mig. Det hela kändes ganska påfrestande. Kan väl inte säga att jag log tillbaka.

Jag är jag. (Tror jag har använt den titeln innan i tidigare inlägg, som för övrigt är en låt med Hästpojken.)

Här sitter han, och tar en öl Tullen. Han som tänker. Han som tänker så mycket så man emellanåt kan tända en cigarett på elden som flammar ut ur öronen. Den ANALyserande, den iakttagande.

Jag lärde mig dessa dragen i väldigt tidig ålder. Som en instinkt. Behärskade det redan när jag var sex år gammal. Att känna av stämningen. Och anpassa mig till den. Mina föräldrar och i synnerhet min far hade väldiga humörsvängningar…som jag lärde mig att anpassa mig till. Sådant som barn inte ska behöva lära sig och ägna sig åt i den åldern. Med andra ord, om min farsa var på extremt dåligt eller retligt humör lärde jag mig hur man skulle hålla sig utanför skottlinjen. Att tassa på tår, att kolla in känsloläget i köket, att akta sig, att inte vara barn.
Det där satte ju såklart enorma spår i uppväxten. När det var dags för revolt tog det ju överdrivna proportioer. Eftersom jag lyckades vara dubbelt så arg än alla andra. 
Dock och fortfarande med en rädsla och känsla över att vara i vägen till exempel. Att vara oönskad. Att iaktta och bedöma folk innan jag själv öppnade truten och litade på dem. 
Tro fan att man var jobbig.
Väldigt många demoner har jag kämpat med för att bli av med. Och faktiskt lyckats. Många är avbockade. Några få dyker fortfarande upp. Ibland. I vissa situationer. Det blir extra tydligt när jag lär känna en människa som jag tycker om extra mycket.
Då handlar det om att blotta sig. Att kasta sig ut utan fallskärm. Att slå sönder skyddsvallen, bit för bit…med Johans yxa… Inte helt bekvämt i alla stunder och Inte en helt osvettig uppgift.
Men höhö, det gick väl bra för mig också. Jag blev varken massmördare, sprutnarkoman, träslöjdlärare eller våldtäktsman.
Känns tryggt att tänka på.

En dag på stan med morsan.

Har varit ute och promenerat på stan med morsan idag. Tänkte att det kunde vara bra för mitt antågande diskbråck. ”Vi kan ju kolla in kulturkalaset lite” sa jag till morsan. Vilket är högst otroligt att jag skulle säga med tanke på hur mycket jag älskar stadskalas eller stadsfestivaler eller klungor med jeppar med feta hoden och feta läppar. Men! Jag älskar världen!
Vi promenerade runt, jag klagade på ryggont och morsan smågnällde över lite allt möjligt annat, sen bestämde jag mig för att visa henne köttbullekällarn. Stämningen var så där.
Efter att ha visat henne lokalen med alla göteborgsmotiv på väggarna och berättat att det här är minsann ett ställe som är lika mycket cafe som matställe och ölställe och inte som alla andra ställen utan själ, berättade hon för personalen det första hon gjorde att alla bakverk var överdrivet stora. Jag hummade lite. Kvinnan bakom disken tittade på min mor en stund och meddelade sen att man lever bara en gång. Morsan hummade lite. Själv beställde jag en bärs.
När morsan hade ätit upp sin äppelkaka var kaffet kallt… Precis när vi skulle gå övertalade jag morsan att ta ett glas vin. Det ville hon absolut inte. Efter en stunds betänketid ångrade hon sig. Efter två klunkar vin tyckte hon allt var riktigt trevligt. Sen började det ösregna. Vi gick in. Plötsligt tyckte hon stället var riktigt mysigt. Och det var sååå mysigt att vi satt här.
Så här är mötena med morsan ibland. Det tacklas med lite markerande röst och en hög grad med tålamod från min sida. Oftast är det inte så här. Ska väl tilläggas för att det hela ska hamna i ett rättvist dager.
Nu sitter jag på en sylta på kungsgatan och dricker en flaska hof för 19:-. Tycker jag är sköj! Ska gå på hästpojken om en stund. De spelar på jippot kallat kulturkalaset. Har inte fått med mig någon dit. Alla är väl mätta på konserter efter wow, vad fan vet jag.
Ryggen har värkt hela dagen. Har som sagt promenerat ner till stan eftersom att jag tänkte att det kunde vara bra. Nu värker det knappt något alls. Det kan vara promenaden. Det kan vara ölen.

En helg bland massa andra helger.

Jag fick slut på strumpor och kalsonger. Så jag tvättar. Sista paret kalsonger saknar resår och åker hela tiden ner i knäväcken. Det är sån här nödvändig information jag vill dela med mig av. Det är sånt här jag vill att ni ska komma ihåg av mig, när ni har glömt resten…

Kan även berätta att jag var nere på stan igår. Vid ett-tiden på dagen en lördag. Har nog inte hänt på ett år. Avenyn. Lemmeltåg. Jag såg en brat i lysorange jacka. Han hade backslick långt ner på axlarna. Egentligen är det bara brats och gamla gubbalkisar som har backslick. Farsan hade det en gång när jag hämtade honom på landvetter när han hade kommit hem från Spanien. Han fick en sjuksköterska på sin avdelning att klippa honom. Tvivlar på att det ingick i hennes ordinarie arbetsuppgifter.

Tittade på en del av melodifestivalen igår. Hela tiden med spyhinken inom räckhåll. Anledningen att jag tittade var att Anna Järvinen var med. Med en sång som Martin i hästpojken hade skrivit texten till. Fantastiskt fin text. Självklart vann den inte. Låten var inte tillräckligt usel. Ibland är människor smak rent provocerande.

Nu blev jag så där yr och klibbig igen. För mycket kaffe och cigarett.

Party.

Party i fredags. Det sista jag minns är att jag stod i en soffa och skrek för full hals med i ”I wanna know what love is”. Försökte tidigare under kvällen charma en isbit till dam. Hon smälte inte. Kräktes på hemvägen. Minns inte hur jag kom hem. Somnade med Hästpojken i hörlurarna och vaknade dagen efter med enorm baksmälla, huvudvärk, demoner i hela rummet och hörlurarna under ryggen.

Jag fyllde fyrtio i början av sommaren. Jag säger grattis till mig själv. I efterskott.