Att skriva CV.

Jag har hållt på med en cv idag. Eller mitt cv. Eller igår också. Heter det ett eller en cv. Heter det en åsneröv eller två chimpansarslen? Jag är klöven som självaste röven!

Tar ju en jävla tid det där. Man skall leta upp papper för att hitta vilket år man gjorde det eller det eller det junket. Och när man inte stod ut på den arbetsplatsen och gömde sig på dass för att ta en runk eller lägga en kabel som kunde kringlas runt hela arbetsplatsen för att man var så less på skiten.
Cv:et ska jag alltså använda till att söka jobb med. Självklart har jag inte skrivit ut vilka jobb jag ville bryta ihop på (även fast det hade varit roligt för anställningshövdingen att läsa)

Lagerarbetare, Fabrik Stånk & Trökjan 2001 – jan 2001.Här på det här pangpalatset mådde jag inget vidare asså. Jobbade dock en del när jag verkligen var tvungen förutsatt att jag inte satt på toa och drog en jack off i mörkret. Vilket skedde rätt ofta som ren överlevnadsinstinkt.Var olyckligt kär under den här perioden. Ledsen och taskiga nerver på grund av alkohol som bara råkade passera mina organ i ren självklarhet. Ingen respekt för de tramset med de överdrivet tidiga mornarna. Övertiden brydde jag mig inte heller om eftersom bolaget bara hade öppet till sex på den tiden.Chefen eller stenskallen var en riktig jävla slyna. Det märkte man direkt. Sparkade åt sidan och slickade på frimärken.Konstigt nog fick jag inte sparken, vilket var min genuina önskan, så jag sa upp mig ganska omgående. Därav den korta anställningsperioden.Efteråt, näf jag kom hem på tidig förmiddag och lade mig mellan lakanen så upplevde jag total nirvana.

Garanterad läsning…ingen framtida anställning…garanterat.
Fast den här gången vill jag ju faktiskt ha ett jobb. Och det är inte enbart för att sätta mig på dass i mörkret. Förhoppningen är att stå ut utan impulser att skära halsen av sig.En bra början.

En annan bra grej att inte skriva i CV:et är att ”Jag har även skrivit en blogg i tio år.”

Tror inte det ses som en merit när vederbörande börjar läsa.
Fast en sak som borde premieras om de nu skulle googla mig på nätet och genast hitta bloggen är ta mig fan att:
JAG ÄLSKAR VÄRLDEN!
Det borde ju ändå ses som något positivt…fy fan!

Men här i det verkliga livet premieras ju ofta helt fel saker…

Mysmöte på Arbetsförmedlingen.

Nu säger vi snart God Bajos till dig, du sumpiga och mörka trök-Mars. Nu hälsar vi April och våren välkommen. Låt den fläka ut sig med sol och uteserveringen så ska jag lägga en välkomnande brakare på närmsta torg. Det gjorde väl Gamle-per i Ronja Rövdotter, så det borde väl vara okejsan?!

Imorn ska jag på möte hos Arbetsförmedlingen. Jag sa att jag kunde göra det när jag var där sist. Gå på ett möte alltså. Bara för att visa mig intresserad, vilket är en skär lögn egentligen. Tycker de rycker och sliter i mig som jag vore helt arbetslös. Det är jag ju inte. Jag är ju en gammal deltidsarbetare sen 11 år tillbaka. Ändå verkar de tycka att jag ska jobba stjärten av mig upp till 100% för att ens få kalla mig för människa.
När jag fick hem och läste kallelsen ångrade jag mig genast. Brevet inleds med dessa klatschiga strofer:

Vem är jag? Vad vill jag? Vad kan jag?…vad är möjligt?”

Jävla flummprat!
-Jag är ölfarbrorn! Och jag vill älska världen. Och jag kan balansera kapsyler på öronsnibbarna, bland annat. Är detta verkligen möjligt? Det tror jag allt, för jag är positivare än din mamma!

Kvinnan jag skall träffa heter Stridsman i efternamn. Inte Stridman (det hade låtit lite ödmjukare), nej Stridsman som sagt. Hon är kanske 24 år och utrustad med en mental k-pist. Ser framför mig hur hon kommer lära mig allt inom att slå mig fram och sälja mig själv till underpris. Kommer jag säga ”tror jag inte” kommer jag också få höra vidden av vilken dålig attityd har. ”Jaså tycker du det? Så kanske det är”, svarar jag då. ”För det är ju bättre att ha en dålig attityd än ingen alls…det är ju dock inget du verkar lida av.”
Sen hatar hon både mig och sitt jobb…

Eller så kanske hon är helt fantastisk den där Stridsmannen. ”Äh, vi skiter i det här nu!” kanske hon säger. ”Vi går ut och får oss en bit mat. Jag behöver en starköl. Sen kan vi ta konjak till kaffet. Arbetsförmedlingen betalar! Lets go böy!”
Hon tar ledigt resten av dagen och efer för lite kaffe och för mycket konjak hyr hon ett hotellrum på AF:s representations-konto. Sen rafsar vi till lakanen så de aldrig mer går att mangla.
Kanske jag blir hemligt förälskad i henne som jag blev i en socialassistent när jag bodde på Hisingen för femton år sen.

Kanske jag plötsligt får lite ont i halsen och stannar hemma istället…och aldrig får veta.