En första vecka på utbildningen.

Har nu gått min första vecka på utbildningen. Kan inte minnas när jag var så slaktad och urlakad sist. Vända på dygn med blandat resultat. Beblandas med nya människor i en studiesal i storleken och formen av en skolåda. Äta med andra. Förvandla två år av ingenting och ingenting som har varit mitt allting till någonting. Vad fan hände liksom. Jag går väl upp när jag vill och äter frukost när jag vill. Fast det gör jag ju tydligen inte längre. Den omställningen är som en stol i ansiktet.
Grymt mjuk start på denna första vecka. Och det är ju tur, annars kanske jag hade ringt mig sjuk i påssjuka eller kaninfrossa. Hade jag varit 25 eller 30 år så hade jag lagt ner det hela efter två dagar och älskat min arbetslöshet åter. Fast den här gången tänker jag fullfölja. Tror det hela kan bli bra och det verkar som det kan vara ett kul jobb.
I Torsdags gick jag och två snubbar från utbildningen och åt på Biltema. Det är det enda som ligger i närheten av skolan. Biltema har utökat sitt utbud från kokt korv till korvmenyer, sallader och baguetter. Fantastisk restaurang asså. Så jävla deppigt ställe att äta på. Fatta dramatiken om man skulle skära halsen av sig i kön till Biltemas Restaurang. Folk skulle kliva över ens kropp för att nå sin körv.
Den ena snubben som är hårdrockare och ser ut som en riktig hisingshårdrockare och såklart bor på Hisingen skrattade högt när jag konstaterade hur deppigt det var. Den andra snubben undrade vad vi menade…
Efter dagens slut gick jag och hårdrockaren och tog ett par bärs på Kvilletorget. Vi hade ju hemstudier på Fredagen så det var lugnt. Kvilletorget har blommat upp med restauranger och krogar. Något som alltid verkar hända så fort jag flyttar ifrån en stadsdel. Då lever den upp…
Efter två bärs skildes vi åt. Jag åkte ner och träffade Maja. Fick typ i mig sex öl på sju-åtta timmar. Blev lika full som jag brukade bli när jag hade jobbat helg. Fast blev nog ännu fullare för att jag var så slut i skallen efter den ansträngande veckan. När Maja hade åkt hem försökte jag prata med folk i baren, men det kom knappt några ord ut ur munnen längre. Bara små stön och puffande utandningar. Folk vände bort sina huvuden och jag hittade en intressant fläck på bardisken som jag kunde suttit och stirrat på tills att jag hade hamnat på ett demensboende.
När jag någonstans i detta tillstånd insåg att jag var föcked in da head så beställde jag en taxi. När kvinnan i växeln frågade var jag skulle åka hade jag glömt av namnet på min gata. Hon suckade trött när jag berättade att jag bodde i närheten av Willys i Johanneberg. Förvånande nog fick jag en bil ändå. Plågade taxichauffören med ständiga frågor om han trivdes på sitt jobb…
Somnade klockan två och vaknade klockan åtta redo att gå till utbildningen, men som sagt vi hade ju hemstudier. Speedad i huvudet somnade jag inte om förrän två timmar senare. Det hela blev ganska stökigt alltså…
Men nu tar vi nya tag fleckor å pöjkar.
Ska bli underbart att gå upp tidigt imorn och schlööö ner tuppjäveln!

Inlägg no. 2001

Ojoj, har jag en blogg? Eller är den nerlagd?
Nej jag gick och lade mig och vilade lite bara…

Förra inlägget som jag skrev var mitt tvåtusende inlägg i ordningsföljd. Under 11 år har jag snickrat ihop dessa glada, ledsna, arga, tomma och melankoliska dumheter.
När jag startade denna blogg 2008 hade jag tjej, bil, mer hår på huvudet och bodde i en blåmålad källare på Hisingen. Jag hade ett jobb som jag hatade och jag var mer tålig mot baksmällor. Livet kändes rock’n’roll när man spydde på ett cykelställ…

Nu är bilen såld för längesen. Håret växer vilt på haka och i näsa medan håret på skallen har blivit glesare. På blanketter där man frågar hur många som bor i hushållet skriver jag en 1:a i rutan. Tillbaks på ruta ett igen, fast lite tröttare… Källaren på Hisingen är utbytt mot en lya i ett område där broccolin ständigt är slut i mataffären.
Man har troligtvis fler år bakom sig än framför sig. Man kör in en gaffel skinkan för att vakna till…
Ibland knackar ensamheten på. På en dörr som står på en vid gavel.
Positiv är något man snurrar runt med en vev och det kommer toner. Negativ är en bild som ännu inte är framkallad.
Ajöken spöken, hör fröken göken.
Söv mig med atombomb.
Det här var så poetiskt så jag börjar gråta.
Livet på en pinne, eller åtminstone på en skör gren.

Nu ska jag se på en dokumentär om krig och ond bråd död.

Vi hörs när vi ses. Eller tråkas när vi råkas.

En dag på Hisingen.

IMG_0604.JPG
Hade någon slags Hisingsdag igår. Var på Emmaus på Backaplan. Letade efter en vårjacka. Hittade ingen. Kollade byxor. Hittade inga. Kollade böcker. Ville inte ha några. För mycket junk. Kände mig plötsligt klubbad och nedslagen. Visste inte varför. Ibland vet jag inte varför.

Tog en promenad till Kvilletorget. Tänkte jag kunde testa nya Tullen som har öppnat där, men de hade inte öppnat ännu.

Hamnade på Kville biljard. Bartenderna frågade om jag hade en bror som brukar gå dit. Han tyckte nämligen jag var lik någon annan som brukar gå dit. Jag svarade att jag hade en bror, fast som jag inte trodde gick dit.
Såg en gubbe i det längsta skägg jag har sett. Han hade även en enda ihopväxt jättetjock dreadlock som räckte långt ner på ryggen. Han hade ledsna och snälla ögon.
Iakttog även ett par som satt och drack varsin öl. Det verkade som om de hade fått slut på samtalsämnen för längesen. Det finns jättemånga sådana par. De satt där kanske i 45 minuter och tittade åt olika håll. Av de få meningar som de sa till varandra, så lät ingen bra.
Började tänka på alla par som är ihop fast de inte borde. Tror de flesta bara kan räkna upp ett fåtal par i sin bekantskapskrets som verkligen ska leva ihop. Som är ämnade för varann. Kan man inte prata med varann eller om skälet är att man inte vill vara ensam som man stannar kvar så tycker jag man ska lägga ner. På stört. Då är jag hellre, just ensam.

Gick och tog en vagn vid Vågmästare-platsen. Tittade ut över det som en gång var ett rejält sunkområde när jag bodde i Kville (Bodde där i åtta år). Lagerlokaler, second handaffärer och svartklubbar. Nu, allt jämnat med marken. Allt har fått ge plats för ett helt nybyggt bostadsområde med bostadsrätter, vad jag gissar.
Jag tog vagnen till andra lång, och om det lilla äventyret kanske jag berättar om i nästa inlägg.

Rephelg.

20140725-232546-84346983.jpg
Ska ha rephelg med bandet. Tänker att vi kommer att få repa i kalsonger eftersom det är 30 grader.
Just nu är jag och putte ute på Hisingen och hämtar nycklar till en studio i Majorna. Där finns Puttes cymbaler. Sen ska vi åka tillbaka ut på Hisingen till repan.
Släpa grejor i svinhettan på och av kommunala färdmedel… Nu fick jag solsting.

Okaj, sen repade vi i fyra timmar. När vi gick ut för att cigga så spöregnade det. Det var bara att ställa sig mitt i skyfallet och ta emot. I föckin löve it!

Nu är vi på krogen. Känns som det kan gå lite hur som helst. Känns som något jag kan ha sagt innan.
Nu ska jag dricka vidare.

Nytt videoinlägg #2, del 1 (av 2)

Här kommer ett nyklippt, rafflande videoinlägg som spelades in i Göteborg i september 2013.
”Häng med hem till Johans lya i Johanneberg. Det blir kaffe och cigg på balkongen, sen tar vi en sväng ner på stan.”

Johans Yxa och Gloria #2 — sept 2013 del 1 (av 2) from Tegården produktion on Vimeo.

Del 2 läggs upp här i början av mars.

”My name is Anna, I’m your socialworker.”

Apropå Glasvegas igen, så har de gjort en låt som heter Geraldine. Låten slutar med textfrasen ”My name is Geraldine, I’m your social worker.” Eftersom låten verkar vara någon slags kärleksförklaring, så brukar jag oförkortat, varje gång jag hör den tänka på min socialsekreterare som jag hade när jag bodde på Hisingen för en massa år sen.
Mötet var oftast onormalt tidigt på morgonen. Nio eller tio.
Nåväl, hon hette Anna. Hon var i min ålder. Varm till sättet. Vacker och attraktiv. Sexig rent av. Varje gång jag kom dit och vi snackade om min situation lade hon huvudet på sned, som om hon förstod helt och hållet vad det handlade om. Vi satt där och fyllde i en blankett. Eller pratade om möjligheter eller omöjligheter. Det vill säga: Hon pratade möjligheter, och jag mest omöjligheter.
”Anna”, tänkte jag. ”Om vi hade träffats på nåt annat plejs, minigolfbanan, i kön till en våffelkiosk, på polisens träningskjutbana mitt i skottlinjen eller på Sejdeln istället för på Socialkontoret på centrala Hisingen hade det funnits en chans.”
Och varje gång hon reste sig från skrivbordet för att kolla upp något, kollade jag in hennes kropp. Hon hade en förtjusande kropp och en rent förtjusande jeanshäck.
Jag tänkte: ”Först hade vi druckit kaffe, sen hade vi gått hem till min blåmålade källare och knullat till cementen hade pulvriserats till fuktig mjöl.”
”Vi ses om två veckor”, sa hon.
”Jajemensan”, sa jag.
Sen brukade jag gå hem. Dricka kaffe och röka några cigaretter. Dra ner gardinen i min redan mörka källare för att stänga ute demoner och sova bort ännu en svårartad baksmälla. Om det bar sig riktigt illa tänkte jag på min situation. Sen tänkte jag på Anna, min socialsekreterare. Och somnade om.

Nattsudd

En folköl och en cigg i den tysta natten. Jag själv och Mew i kökshögtalarna. Det finns en låt med detta band som jag gråtit till ett otal gånger under mina år i en blå källare på Hisingen. Varför kommer jag inte ihåg. Fåtal gånger räcker det med att en låt är vacker. Ihopskakad med en vidrig mängd av alkohol. White lips kissed”. Namnet på låten är nästan lika vackert som låten.
Min hjärna är halvt söndertrashad efter en elva timmars dag på jobbet. Mina rörelser fumliga. Jag välter saker. Suckar utan att svära… Blicken rycker när jag försöker läsa. Jag tänker halva tankar i detta tillstånd. Det får räcka.
Gorgina är en sammansättning av orden gorgeous och vagina. En sån donna vill jag ha alldeles nära. Hon är Gorgina och jag är hennes Tiger. Annars får jag nöja mig med att döpa min guldfisk till Gorgina, om jag skaffar någon. Det hela är svept i tvivel…

Jag väntar på att det där lugnet ska svepa över mig. Ibland kan jag nästan ta på det. Sen försvinner det.
Det står en dammig trebent hund i hallen. Den har en sjörövarlapp för ena ögat. Den äter upp reklambladen som ligger och skräpar på golvet.
Kapten Haddock vrålar: ”Din lille smutsiga grosshandlare i människokött!

Jag behöver inga droger. Jag är min egen drog.
Natten är lång. På något vis roar jag mig själv. Och oroar kanske…
Godnatt.