Att vara till hjälp.

För några dagar sen på bussen till stan frågade en backpacker-snubbe mig var han skulle hoppa av för att hamna närmast centralstationen. Han pratade engelska och hade helt enormt med packning med sig. Jag sa till honom att han skulle hoppa av vid centralstationen och att hållplatsen hette så. Jag berättade även hur många stopp det var fram till centralstationen. Helt enkelt som en väldigt hjälpsam snubbe. Han tackade vänligt. Innan jag klev av sa jag ” So now it’s two more stops and then your at the centralstation.” Han tackade igen och jag klev av. ”Kul att kunna hjälpa till”, tänkte jag. Precis när bussen lämnade hållplatsen kom jag på att jag hade sagt helt fel. Den här bussen svänger av en hållplats innan centralstationen och sedan i riktning mot Hisingsbron. Detta vet jag ju väl. Får skylla på att jag var ganska disträ den dag. Kändes hur som helst inte lika kul att kunna vara till hjälp längre. Tänkte, att när han klev av på fel hållplats, fick han för sig att jag lurade honom med flit på trovärdigaste, trevligaste vis för att jag var skadeglad och bitter. Så var det ju så klart inte.

Pustervik, rökning och Amelie-soundtrack.

Jag har vågat mig in på pustervik för en öl trots att vakterna redan hade anlänt. De tittade lite konstigt och hälsade lite skeptiskt på mig. Typ som att han ser ju nästan normal ut när han är nykter. Ingen vakt gillar väl att bli liknade vid alla Noaks arks djur. Ingen gillar väl att inte bli insläppt eller ännu värre bli utslängd när kvällen är som sköjigast och man bara ska ta EN öl till.
Sitter inomhus och tittar ut på uteserveringen. Den är märkligt nog halvfull i denna svinkyla. Tittar på folk som röker cigaretter. Insvepta i filtar. Det ser smått maniskt ut. Det sitter ett gäng ickerökare därute också. Det är ju ännu konstigare. Dom kanske tycker det är svalt och gött eller så har de lättare för att svettas än vad jag har.
Min rökning har nästan förlorat all tjusning och charm sen jag började läsa den där satans ickerökar-boken. Tycker mig må sämre än någonsin av rökningen. Svårt att avgöra om det är mentalt eller fysiskt. Tycker dock att ciggen till kaffet efter maten är helt fantastiskt fortfarande. Jag kanske åtminstone kan få ha kvar den ciggen om jag slutar, pleaaaaaase!!!

De spelar Amelie-soundtracket här. Kommer ihåg att jag lyssnade på skivan i månader i sträck efter att jag hade sett filmen. Fångade mig totalt. Hemma hos farsan utbröt det danser när vi hade familjemiddagar och den skivan sattes på. En annan gång när jag hade vart på krogen satte jag på den på promenaden hem över hisingsbron. Jag klättrade över ett staket och tog trapporna ner till en pir. Där stod jag och dansade och drack öl i en och en halvtimme tills solen började gå upp. Rädsla och konsekvenstänkande, helt bortdomnade. Redlös och lycklig av tonerna som flödade rakt in i örontrumpeterna och vidare rakt ner till hjärtat. Just det upptåget hade jag nog inte gjort om idag. Kanske har jag blivit smartare. Eller tristare…