En promenad och ett kärleksfullt samtal.

Tog en tokpromenad igår. Genom Johanneberg och Chalmers. Förbi Sahlgrenska. Ner till Linnéplatsen. Upp för Sofiagatan och sen hela Vegagatan ner till Andra lång. Målet var att köpa tobak. När jag kom fram var affären stängd.
Jag gick och satte mig på Holy Molys uteservering. Det var nån trubadur där inne som sjöng om Arkansas. Den unga tiggarkvinnan som brukar gå fram och tillbaka på Andra lång kom fram och frågade mig om pengar. Som vanligt hade jag inga på mig. Hon fick några cigaretter istället.
Plötsligt blev det kallt. Jag sänkte ölen och promenerade bort till Dansken. Halvfullt. Mörkt. Jag satte mig vid ett bord för två. Tittade ut på gatan och in i en lägenhet. De lagade mat därinne. En hon och en han.
Det brakade plötsligt in en familj på fem personer på Dansken. Det gick att se väldigt tydligt på deras ansiktsdrag att de var en familj. Dessutom hade alla fem glasögon och samma smått överviktiga kroppsform. En av kvinnorna gick runt barfota inne på krogen. Gick in på dass och gick ut på gatan och rökte barfota. Fräscht.
Drack en bärs till. Sen gick jag hem. Kom hem klockan tio och somnade på soffan.

Knegar idag. Känner mig slaktad. Utmattad. Är nog ingen bra personlig assistent för tillfället. Lättirriterad, disträ, förvirrad. Inte här.

Går förbi ett dagis på väg till jobbet. I förmiddags satt det två ungar i fem-års åldern i gräset och hade ett kärleksfullt samtal med varandra. Det lät så här:

-Jag älskar dig!
-Jag älskar dig!
-Ja, men då älskar jag dig mer!
-Ja, fast då älskar jag dig mest!

Barn verkar ha ett ganska okomplicerat förhållande till de där tre orden. Tyngden i orden har inte satt sig i deras små hjärnor ännu. Blir ändå fint på något vis.
Kan inte minnas att mina föräldrar har sagt det till mig en enda gång under hela min uppväxt. Kanske jag minns fel. Känns förvisso ganska typiskt för min föräldrargeneration.
Syrran och jag brukar bryta in med de orden då och då till varandra. När vi känner oss kärleksfulla, efter en sådär 10-12 öl.
-Brorsan!!! Jag älskar dig!
-Jaaa, jag älskar dig med siss!
Vi kanske vänder en trend som pågått i generation efter generation.

En klase öl och lax i ugn.

Har gjort lax i ugn. För första gången i mitt liv. Det har varit väldigt köttigt på sista tiden. Kött och bröd. I olika former.
Något jag inte förstår bara är hur en laxfilé kan ha massa ben. Då är det väl ingen filé? Oh, denna huvubry!!! Kände att jag blev mycket smartare av allt Omega-smörj som for upp i hodet på mig.
Till hade jag potatis. Överkokt potatis.
Försöker även sluta dricka Cola. Går sådär eftersom jag lik förbannat köpte cola idag. Tänkte rikta in mig på bubbelvatten istället. Moget och tufft.
-Ska du ha bubbelvatten?
-Ja för fan!

Så fick jag då mina öl igår efter jobbhelgens slut. Efter tre öl var allt tjosan. Quizade med Ed. Hittade plats bredvid två ungdomar och bildade ett lag med dem. Det gick bra för oss. Jag påpekade för ungdomarna att det var bra att de var ungdomar och vi var gubbar. Det blir en bra bredd på kunskapen på det viset. Ett uttalande som jag ganska snart fick äta upp ihop med Ed:s hatt. Ungdomarna kunde lika mycket om äldre musik och film som oss och lika lite om ny och modern musik som vi gjorde.
Med 31 av 40 rätt såg vi ett presentkort med massa goda öl komma seglande mot oss. Tyvärr seglade det vidare till något annat bord med mer vetgiriga fåntrattar. Orättvisan känner inga gränser.
Sen blev det en bärs till på Höly möly innan Ed vek av hemåt. Johan traskade in på brygghuset själv för en helt nödvändig sista öl.
-Hur var det här då? undrade vakterna.
Jag berättade som det var. Att jag hade jobbat helg och dessutom skrapat fram en miljon på en triss i Tv4:as morgonsoffa. Jag kunde bjuda dem på en Vodka Redbull utan vodka om de ville. Det ville de inte det. De bad mig bara att ta det lugnt därinne och släppte in mig. Som om jag var en sjöbuse.
-Annars måste vi hämta dig, sa dem.
-Gratis skjuts ut, tyckte jag. Vi kan ju alltid slåss, lade jag till.
De sa att de skulle vinna ändå. Jag nickade och höll med.

Nattens sms till regissören i Malmö får avsluta detta inlägg:

”Häng mig i sjön! Vad tråkad jag är på papiljotter och varm korv, öhööööö!”

Gjorde en helt riktig bedömning inom att åka hem efter den där sista nödvändiga ölen.

Knuffad och piskad.

Har varit och köpt mer skruv till ännu en hylla som jag ska sätta upp. Hylla nummer tre. Var ska detta hyll-dilemma sluta? Min målsättning är att sätta upp den så skevt som möjligt så att det blir ett så enhetligt intryck i köket som möjligt.
Innan, när jag skulle ta vagnen till Järntorget från Korsvägen var det sjukt mycket folk som både skulle av och på. Rusningstid. Jag skulle på. Jag ställde mig vid sidan om dörrarna som sig bör. Då har jag ändock aldrig varit ordningsman i skolan. 90 procent av de andra som skulle på ställde sig framför dörrarna. Såklart. När jag tyckte att det var min tur att kliva på blev jag undantryckt av en snubbe i arbetskläder och en stor ryggväska som hade stått mitt framför dörrarna. Han verkade inte märka någonting.
För en stund sen klev in på en krog på Andra lång. Ah, ett ledigt fönsterbord. Bakom mig satt ett gäng på tre snubbar. Den ena reste sig för att ta på sig sin jacka. Han gjorde någon piskig rörelse så att jackärmen daskade till mig i hodet, rakt i plytet. Jag vände mig om för att titta vad det var för ouppmärksam sköjare. Där stod samma snubbe som helt ovetande hade bufflat undan mig vid spårvagnsdörrarna. Att han nu hade daskat till mig i fejset verkade han lika omedveten om.
Kanske han vill åt mig utan att veta det. Alltså i hans undermedvetna.
Har aldrig sett duden innan. Troligtvis kommer jag aldrig se honom igen. Inom loppet av två timmar har jag sett honom två gånger och både blivit knuffad och piskad av denna nemesis.
Hur stor är den risken?

Nu väller det in sorkar och bävrar här. Dags att dra…

Vem pissade på elden?

Har käkat lunch med morsan igen. En carbonara som var så överjävligt gräddig så vita gräddbubblor trycktes ut genom näsborrarna. Öööhh…
Efteråt följde jag med henne till NK. Morsan skulle köpa ny vinterjacka. Kapitalismens högborg. Känner mig stämplad som en terrorist när jag går in där och de stela ansiktena bakom diskarna tittar tillbaka på mig. Såg en jacka som var identiskt lik min nya jacka. Enda skillnaden var att den här jackan kostade 9000 spänn. Fatta hur många öl det är…på sejdeln. Helt sjukt ju. Kanske den hade utfällbara vingar på ryggen och belugakaviar i armhålorna.

Tar en bärs på Pustervik nu. Sitter och tittar på en grävskopa utanför fönstret. Han gräver sig allt djupare ner i jordens innanmäte. Väntar på att det skall dyka upp ett nioarmat odjur med laserögon och en jättestor pung. Han har skills grävmaskinisten. Rör skopan med millimeterprecision. I mitt dästgräddiga tillstånd skulle jag kunna sitta och titta på detta grävskådespeleri till solen går ner…och det har den visst gjort nu ja.
De har höjt priset på ölen här igen. Nu är den upp i 48 spänn. Nyss kostade de 42 spänn. Bedrövligt. Vad är det som händer runt omkring mig?
Nu slutade han att gräva. Det var ju synd. Nej, fan här kan man ju inte sitta och prata grävskopa hela dagen.

Har nu flyttat över mitt arsle till Holy Moly. Det blir nog bara den här ölen. Den börjar ju i och för sig ta slut. Kanske en till, fast ingen mer. Det sitter en snubbe här bredvid med någon slags uppblandad dialekt. Småländska/kalmaritiska. Bräckt dialekt. Rena självmordet att lyssna på. Dessutom pratar han och donnan om maja och LSD.

Tänker att det brukade brinna på min blogg förr i tiden (alltså inte ordagrant). Den var mellan varven full med hat och kärlek och stora och små känslor. Misär och vansinne. Stundtals oförställd glädje. Som att jag levde på riktigt. Nu är det minimalistiska känslor som knappt märks. Undrar när jag slutade känna eller när jag förlorade förmågan att uttrycka mig i ord om det som brinner. Kanske var det någon jävel som pissade på brasan. Kanske det var jag.
Undrar hur intressant det kan vara att sitta och läsa halvtrötta rader skrivna av en halvtrött och resignerad man som lyfter ölen och för den till läpparna i ren självklarhet.

Nej, nu fan går jag härifrån. De höjde musiken. Vilket resulterade i att snubben med bräckt dialekt pratar väldigt högt. Får svårt att tänka. Kanske jag ska säga till honom att det här är faktiskt ett bibliotek. Eller så kanske jag ska gå ut på toaletten och proppa käften full med pappershanddukar och sen skrika rakt ut så min ansiktsfärg blir blå…
Kanske, som sagt, skall jag bara gå hem…

Det var ju tråkigt…

20140807-142142-51702466.jpg
Skulle haft på mig den här tröjan när jag och Maja var ute i Tisdagskväll och ölsköjade. Blev nämligen väldigt full. Helt oskyldigt förstås.
Några öl på Kino och Höly Möly. Sen kunde vi ju alltid avrunda med några bärs på Tullen. Vilket vi också gjorde. Klart vi ska ha en gammeldansk till bärsen! Den satt fint den där danske sköjaren. Plötsligt började det rumla loss i magen. Kö in på dass. Var tvungen att vända komma ut från krogen. Ut i det fria. Runt hörnet av krogen, sen skulle det vara lugnt. Hann precis ut på trappan. Inte runt hörnet som planerat. Så kom då kaskaden. I en båge. Från översta trappsteget. ”Ojdå”, sa jag. ”För helvete!”, sa Maja. Tog sen en liten promenad i skamartade cirklar. Vinkade åt bartendern och ropade ut en ursäkt när han kom ut med hinkar fyllda med vatten för att spola bort mitt rummel.
”Du är skyldig mig en pizza!”, vrålade han på skoj tillbaka som svar på min ursäkt. Jag vinkade tillbaka så käckt jag kunde…

Det finns nämligen en story om mig, en pizza och den där bartendern, som utspelade sig för några år sen:
Jag hade varit på krogen. Kellys tror jag. Som avslutning på krogbesöket hade jag köpt med mig en pizza hem. När jag gick förbi Tullen på väg hem tänkte jag att jag ändock kunde ta EN SISTA öl. Sagt och gjort. Jag beställde en öl och frågade om de kunde lägga min pizza i kylskåpet så länge. Det gick utmärkt. Dock inte för länge, sa han. Han var nämligen hungrig. Sköjig snubbe…
Antar att det blev fler öl den där kvällen. De stängde och jag gick hem. Först dagen efter kom jag på att jag hade glömt min pizza i deras kyl. Två dagar senare gick jag dit och beställde en öl. På halvt sköjeri sa jag att jag var där för att hämta min pizza. Detta fann han väldigt roligt. Han sa att han hade ätit upp min pizza, så klart. Varje gång, ett halvår framåt, tittade han över bardisken och ner på mina händer medan han frågade ”Har du ingen pizza med dig idag eller?”. Han passade gärna på att berätta för de övriga stammisarna i baren ”att det här är snubben med pizzan!”

Nåväl, var ju inte ute efter att bli sådär pangtjosan i hodet i tisdags. Fick ta en taxi hem. Låste cykeln vid järntorget, vilket tog en kvart på grund av att låset krånglade (och lite tveksam motorik).

Dagen efter när jag vaknade borde jag också haft den där tröjan på mig. Jag klev upp och letade efter tygpåsen. Den låg vårdslöst slängd på hallgolvet. Jag plockade fram iPaden för att skriva ett blogginlägg. Till en stor och trist förvåning såg jag att glaset på iPaden var helt krossat. Det var lite svårt att förstå. Mindes sen att jag hade tappat tygpåsen hårt i golvet och bara mumlat ”Äh, föck!!!”, och sen gått och lagt mig
Den funkar. Jag skrivet detta inlägg på den nu. Den ser väldigt ledsen ut. Det blir en lite fattigare semesterkassa nu.
Så kan det gå när man har otur när man tänker…

Hunden Lucas och en fotosession.

20140505-222105.jpg
Träffade Erik, min gamle flyttkompis igår. Vi var ute och promenerade hans jycke Lucas. Två skäggiga män med liten hund. Skäggiga män gör saker tillsammans. Efteråt fikade vi. När Erik var inne och hämtade kaffe och jag satt och diggade med Lucas märkte jag hur flera tjejer log åt mig och (eller) hunden. Jag kanske måste skaffa hund nu.

20140505-222707.jpg
Efteråt drack jag två öl i solen. Sen kom Maja ner. Tullen, Pustervik och Holy Moly. Naturligtvis misslyckades vi med uppdraget att komma hem i tid.
På Järntorget stod det en kontorstol. Jag satte mig i den. Tänkte att det kunde se coolt ut på foto. Alltså att sitta i en kontorsstol på Järntorget. Jag ropade till mig ett gäng snubbar som gick förbi och frågade om de kunde plåta mig. Han sa att han var fotograf. Sen bad han sina kompisar lysa upp mig med deras mobillampor. Det slutade med någon slags fotosession på tjugo minuter med kontorsstolen och mig runtrullande för att hitta den perfekta bakgrunden. Tyvärr var det lite svårt med ljuset vilket resulterade i att bilden blev lite suddig.
Naturligtvis missade jag vagnen hem och fick ta taxi hem. Stannade på Mc Donalds och bröt mitt rekord inom att laga mat hemma.

Gammelfarfars förvirrade besök i fritisgårdarnas öldrypande salar.

Gammelfarfar tar en bärs på Kings Head. Maken till fritidsgård har nog aldrig skådats. Barnen dricker öl och fnissar och gammelfarfar känner sig så gammal så gammal. Det spelas ”I wanna be somebody” med Wasp ur högtalarna. Den låten mina barn, lyssnade gammelfarfar på när han var barn ska ni veta…
Nej, fan jag måste gå härifrån. Det råder ingen annan bot det. Barnens entusiasm och glädjefnitter knäcker mig på mitten som gammalt fnöske, tänker gammelfarfar. De sitter i knät på varandra med sockeplast på fötterna och gapar och hojtar. Gammelfarfar blir alldeles nervös. Och nu börjar de slå sig ner vid mitt bord. Tränger sig på och pressar sig på.
Lär er veta hut hälsar gammelfarfar. På min tid frågade vi om det var ledigt innan vi skickade ner vår röv på stolen.
Vet inte varför jag gick hit. Tänkte nog att jag skulle gå till ett ställe som jag aldrig går till längre. Så behöver jag ju inte tänka igen.

Nåväl, nu har gammelfarfar bytt ställe och behöver inte längre profilera sig som gnällig gubbe med värk i leder och hode.
Holy Moly. Ganska trevligt och ganska nyöppnat ställe. Gillar det mer och mer. Lugnt för stunden. Man kan sitta och drömma sig ut genom fönstret och fundera på om man skulle börja dricka mjölk för benskörheten skull eller så kan man tänka på alla de där håren som dyker upp i öronens krumeluriga gångar. Bara en cigg fattas för att uppnå det totala lugnet. Man kan ju inte få allt som någon skärpt jävel sa. Perfekt hur som helst. Harmony at last!
KABOOM OCH BRAAK!!! In dundrar två amerikaner och vrålar ”Hallo!!!” över hela stället till bartendern så att man tappar löständerna i ölen. Husfriden är nermejad. Totalpajad. Naturligtvis släpper de ner sin feta, jänkiga hamburgerövar på barstolarna närmast mitt bord. De fullkomligt brölar ut sina meningar, trots att stället är tyst och nästan helt tomt.
Jag vet inte, det klagas på svenskar att vi är så jävla tysta. Just i det här läget vet jag inte om det nödvändigtvis är så dåligt.

Och där. SCHMACK!!! kommer barnen in. Väller in som sorkar och bävrar över fält och ängar. Gammelfarfar är tillbaka och hans hjärta börjar slå oregelbundet. Han morrar. Marken gungar. Det sticker under fötterna. Måste härifrån, måste härifrån. Snart sätter de sig vid mitt bord, barnen. Gammelfarfar häller i sig ölen fort. I våld. Sen rycker han tag i käppen och börjar promenera ut därifrån. Det knakar i lederna. På vägen ut kommer en ny skock barn. Ingen hjälper till att öppna dörren. När gammelfarfar har kommit ut på gatan efter att ha öppnat dörren själv, vänder han sig om och höjer käppen i golfklubbeslag och skickar sen iväg ett rapp rakt in i skocken mot första bästa smalben. Någon kvider. Håller sig om benet. Gammelfarfar promenerar iväg. Ler och känner sig på lite bättre humör för första gången på hela dagen.
Ropen och vrålen ekar bakom hans rygg:

”Förbannade jävla gubbjävel!!!”

Spårvagnen är bara fem minuters promenad bort. Det ska han nog klara av, gammelfarfar. Den förbannade gubbjäveln!

En första bärs i solen, en låt och ett telefonsamtal.

Jag har precis tagit årets första bärs i solen på en uteservering. Det var kanske inte helt överdriven värme så man fick svettattacker och pustade och stånkade, men solen fanns där som en puss på munnen.
Bakom mig satt ett franskt sällskap. De pratade i jämn ström på det sätt som fransmän brukar prata i fransk film.
Framför mig satt ett par. Eller om de var bror och syster eller om de var kompisar. De kändes väldigt brattiga. Åtminstone han. Backslicken, kavajen och de slitna jeansen fanns där iallafall. Och han lät som en ganska dålig människa när han öppnade truten. Kan ju vara mina fördomar. Han kanske var lokalvårdare som hade en dålig dag, fast…
Hon verkade vara deprimerad.
Hon sa till honom att ”de” inte behövde vara oroliga för henne. Han undrade varför de inte skulle vara oroliga när hon betedde sig som hon gjorde. Sen så berättade hon något för honom om ett jobb hon trodde att hon inte skulle få. Vilket han besvarade med:
”Att hon var en negativ människa som skulle rycka upp sig. 99% av mänskligheten rycker upp sig och har inte så negativ inställning som du har. Det är därför det går som det gör. För dig.”
Det hela lät ganska hemskt. Han hade en väldigt aggig attityd och det lät hela tiden som han skällde på henne och var förbannad med en ton som tydde på att han tyckte hon var lite dum i huvet. På det hela kändes han som ett ganska taskigt stöd som bror eller kompis eller äkta hälft.
Sen beklagade han sig över att han var tvungen att gå upp klockan nio nästa lördag för att hjälpa sin far att såga ner två äppelträd som stod i deras trädgård. I den gigantiska brat-trädgården någonstans ute i Näset. Jag led med honom så jag nästan började gråta inombords…
…men solen lös hela tiden på alla. På min för ljusa lagerbärs. På flanörer, brats. Skelögda, långa, korta, fula. Lokalvårdare, negativa kryp och försvarsadvokater. Typiskt solen. Den gör så…

Annars kan jag haft historiens tråkigaste helg. Inte träffat någon. Inte varit utanför dörren sen i fredag eftermiddag, förutom en sväng till Willys för inhandling av ett sexpack.
Sexpacket dracks nästan uteslutande till tonerna av Pharrel Williams låt ”Happy”. Inte för att jag var direkt glad. Inte indirekt glad heller. Inte speciellt glad heller. Inte alls glad helt enkelt, men jag har insett vilken sjukt genialisk låt det är. I övrigt är jag väl inget jättefan.
Tydligen har det spelats in en musikvideo som sträcker sig över ett dygn. Historiens första 24 timmars långa musikvideo. Man kan välja vilken tid på dygnet man vill titta på genom att välja klockslaget på en klocka. Sköj, tycker jag.

Morsan ringde för en stund sen. Hon ville kolla läget. Hon tyckte jag lät låg. Jag sa att jag var lite låg. Då sa hon att hon var låg. Sen berättade hon varför hon var låg. Min förklaring var bara för att det fan inte händer någonting. Hennes förklaring var att ibland händer det ingenting.
Sen pratade vi om vädret. Sen sa vi hej då.

Sköjeriets eftereffekter.

Längesen jag var så här slaktad. Tre sköjiga krogkvällar i rad sätter sina spår. Lite som förr i tiden. Går nästan aldrig ut ens två dagar i rad längre. Blev quiz på Kellys efter bärsen på Hammok. Sen fler bärs på Holy Moly och sist Pustervik, taxi hem, fyra och en halv timmar sömn och idag elva timmar jobb.
Får nog bli lugna gatan här ett tag. Långt från andra lång. Man blir så fruktansvärt svag i nerverna.