Förkylning och makaroner

Blev sjuk förra veckan . Lagom sjuk eller kraftigt förkyld. Inga överdrivna excesser i form 68 grader feber eller att delar från näsan lossnade. Rinnande näsa, ond och bråd death metal-hals och jävligt trött och matt. Under dessa fem dagar så flåsade jag mig till mataffären två gånger. Jag lade ner saker i min korg. Medan andra flåsade sig upphetsade över stjärnfrukter och fryst helgklubba så intog jag formen av död vandrande man som måste äta för att inte dö helt och hållet.
Annars har det varit hemskt mycket serie. Samma serie fast jättemånga avsnitt. Ligga ner, ligga ner, ligga ner och bara ibland hurtfriskt sitta upp och blänga. Kan man ligga upp och stå ner förresten?
Har haft oturen att överlag sova ganska dåligt också. Jag vet varför, men det orkar jag inte snacka om…annars kan ju det vara själva sinnesfröjden med att vara sjuk. Att sova i överdivna portioner med överdrivna proportioner.

Drömde en febrig mardröm också. Drömmar som utspelar sig på höga höjder har börjat dyka upp och återkomma. Att balansera med en fot på spetsen av ett kyrkton. Eller att stå på ett fönsterbläck på högsta våningen utan att kunna ta sig därifrån. Det slutar ofta med att jag tar ett jättekliv. Antingen så kan jag ta rejäla månsteg och landa på en annan byggnad eller så ramlar jag rakt ner. Då vaknar man ju såklart. Svettig som ett svin. På loftet som är onormalt högt för att vara en säng. Drömde fönsterbläcksversionen denna natt. När jag somnade om befann jag mig i en dröm där jag låg nerbäddad i min säng. Madrassen svävade fritt på några meters höjd utomhus. Genom parker och huskvarter. Jag gled förbi folk som kämpade med sina promenader. De försökte sträcka sig efter mig, men jag gled bara vidare. Ibland slöt jag ögonen och höll på att somna. jag drömde alltså att jag höll på att somna… Lugnet och harmonin i drömmen var total. Jag tänkte att jag alltid skulle glida runt sådär…men sen vaknar man på loftet som man alltid gör förr eller senare och det knakar både i ben och trapp när man åter står förvirrad där på golvet.

Var på Willys för en stund sen. En morsa frågade sig själv eller sin unge: Men var är havregrynen? Då började ungen stortjuta och skrek att hon ville ha makaroner. Hon skrek det gång på gång. Jag vill ha makaroner!
Tänkte att det rådde ransonering i den där familjen eller att makaroner ansågs som väldigt onyttigt. Modern ignorerade ungens tjutande och fortsatte leta efter havregrynen. Tror aldrig jag har hört en unge skrika i vånda efter en basvara. Problemen brukar väl uppstå när man passerar godisavdelningen?

Ett lagerjobb anno 1993.

Nån gång i tjugo årsåldern jobbade jag på ett lager.
En kväll gick jag och min polare ut på krogen. Efteråt gick vi hem till mig och hade efterfest. Vi partajade in på morgonkvisten, tills det var dags att gå till jobbet. Vi drack upp de sista ölen på promenaden till jobbet. Vi kom i tid, stämplade in och vinglade in rejält fulla i omklädningsrummet och klädde om. Minerna från arbetskamraterna var inte glada. Vi gick ut på lagret och satte oss och somnade på varsin stol. Vi vaknade av att någon stod och vrålade oss i ansiktet. Det var lagerchefen. Han var arg och stod och hoppade på stället. Vi gnuggade oss i ögonen och vaknade till. Plötsligt efter alla haranger frågade han i skrikande ton:
”Och vem i helvete ska nu ta trucken?”
Jag reste mig hurtfriskt från stolen, gjorde officerhälsning och svarade glatt:
”Jag tar trucken!!!”
Hans ögon spärrades upp Det såg ut som de skulle ploppa ut som champagnekorkar ur skallen på honom. Sen tog han ett steg fram och tog ett djupt andetag. Troligtvis fick han med sig min inte helt kristliga andedräkt ner i lungorna för han såg halvgrön ut i ansiktet och grimasherade svårt. Han tryckte till mig i bröstet med pekfingret så jag trillade bakåt och satte mig i stolen igen. Sen pekade han mig i ansiktet och skrek: ”Du ska bara sitta där och inte göra ett skit förutom att nyktra till.”
Min vän satt bredvid och sluddrade lite för sig själv. Vi somnade om. Vid tiorasten skickade han hem oss. Det tyckte vi var hygglig stil. Vi tackade vår lagerchef och gjorde som han sa. Gick hem och sov ruset av oss.

Man brydde sig inte så mycket i den där åldern. Inställningen till det mesta var ganska förslappad.
Tror så här i efterhand att det just var vår ringa ålder som räddade oss. Pojkslynglar, ungjävlar. Hade vi varit fyrtio hade det klassats som allvarliga alkoholproblem. Vi hade nog fått sparken på stående fot. I just det här läget på sittande, sovande arsle.