En kvinna kom och satte sig…

Öööh!
Schleten idag. Var ute och sköjade med siss och Ed igår. Sov tre timmar natten innan. Elva timmar jobb på det. Och sen toppades det hela med en klase öl. Ingen bra idé kan jag säga. Men roulit, det var det.

Tog två öl på Jameson på Avenyn igår efter jobbet. Satt där och tänkte ”tänk om det hade trillat ner en trevlig donna här vid bordet.”
Fem minuter senare satt det en donna vid mitt bord. Hon verkade okej, men rätt full. Hon sa att hon var tvungen att hänga här på Jameson till klockan tio då hon skulle träffa någon. Nu var klockan sju.
Vi började snacka lite om allmäna grejor. Jobb och sånt tråk. Snart kom hon in på filosofier om livet. Jag kände mig inte riktigt upplagd för att prata om livet efter elva timmars jobb. Det trevliga vände på en femöring. Hon berättade att hon var trettiosex år och hade tre barn som hon älskade. Sen berättade hon att hon hade någon tomhet i kroppen, hade alltid haft, och frågade om det var någon mening att leva. Jag sa att jag också hade känt tomheten komma och gå. Periodvis. Det var som jag hade öppnat hennes kran med den meningen…
Hon bodde ihop med sitt ex som systematiskt bröt ner henne genom att tala om att hon var en kass människa.
Hon hade redan halsat ölen, gick och köpte en öl till och var blixtsnabbt tillbaka vid bordet.
Hon frågade mig om jag hade skrivit ett självmordsbrev någon gång. Jag sa att jag inte hade gjort det. Det var det svåraste brev hon hade skrivit. Brevet var till hennes barn. Hon hade försökt, men inte lyckats att ta livet av sig. Hennes kompisar sa att hon inte skulle tänka så mörka tankar och rycka upp sig. Hon satt och grät. Tårar och mascara rann ner för kinderna.
Efter en halvtimme pallade jag inte höra mer.
Det hela var väldigt sorgligt och jag gjorde som de flesta troligtvis hade gjort:
Satte på mig jackan för att gå. Innan jag gick sa jag till henne att hon inte skulle låta sig tryckas ner av det där svinet eftersom hon verkade vara en bra människa.
-Och låt bli att försöka ta livet av dig. Dina kids behöver sin morsa.
Jag gav henne en kram och sa slutligen till henne att ta det lugnt med drickat.

Jag begav mig till andra lång för att möta upp Ed…

Inlägg skrivet tidigare ikväll.

Helt jävla olidligt trött. Så tänkte jag starta årets första inlägg. Sovit tre timmar och jobbat elva. Klockan sex på morgonen är det svart ute. Rejält jävla svart kan jag berätta för den jävel som inte brukar vara uppe och dansa shottis på den tiden på dygnet.
Jag sitter på Jameson och unnar mig en bärs och tittar ut på en ful gata som heter avenyn. Varje gång jag tittar åt andra hållet ler bartendern mot mig. Jag försöker le tillbaka men jag är för trött. Om jag provar att le kommer det bara se ut som ett drygt hånflin. Hon har stort tjockt lockigt svart hår och ett fint leende. Jag har tunt hår som jag täcker med en björnfetta och en mun som är ett vågrätt streck.

I övrigt har jag en smärta som kommer och går i brösthöjd. Igår var det där hjärtat sitter. Idag är det på motsatt sida. Blir såklart vansinnigt nervös.

2012 års bästa platta är Lana Del Rays Paradise Edition.
2012 års öl var stor stark. Precis som året innan och året innan och innan och innan, innan, innan.
I år ska jag hitta och bli ihop med en tjej som både är attraktiv och smart. Jag kommer hitta henne i återvinningstunnan när jag slänger tidningar. Hon ska kalla mig tiger varje gång efter vi har haft sex.

Sträckt nacke. Igen.

Sträckt nacken igen. Jag tror jag kriverar. Av trötthet, förbannelsen och smärtan. Sker ungefär en gång om året. Kraftigare eller lite lindrigare. Kraftigare: då brukar jag bryta ihop och börja gråta av smärtan. Som att föda barn. Genom nacken. Lindrigare: då gör det bara jävligt ont, det hugger till om man hostar, nyser, ryser eller råkar rycka till. Råkar man göra samma sak när smärtan är kraftigare skriker man eller börjar gråta varje gång. Ja ja, ni fattar… Nu är smärtan någonstans mitt i mellan kraftig och lindrig.
Är det inte nacken så är det ryggen. Verkar som det alltid ska vara så här. När jag tänker på det blir jag nedslagen. Om ni inte förstått det, så tycker jag extremt synd om mig själv för tillfället.
Sitter på Jameson och dricker en bärs med syfte att dämpa smärtan. Vet inte riktigt hur jag tänkte där, för det fungerar naturligtvis inte alls. Varje gång jag försöker få servitrisens uppmärksamhet för att få beställa en bärs till går hon bara förbi. Inte så konstigt.  Jag lyckas ju inte nicka åt henne. Då hugger det till. I nacken.
Fan!