En bra lunch och en dålig promenad och övriga ord om det helt fantastiska.

Har käkat lunch med morsan idag. På Joe Farelli’s. På Avenyn.
Någon slags färsbiff med gratinerade rotfrukter. Smakade riktigt bra faktiskt. Kommer dock alltid tycka det här med att byta ut potatis, pasta eller ris till något grönt är konstigt. Man kan väl få både och för bövlars?! Morsan fick en hög med kyckling på en grönsalladbädd. Efter den här trenden med att välja bort basingredienser så kommer fölk kasta kokt potatis i munnen på varandra på samma sätt som man gör med vindruvor och jordnötter. Ris kastar man ju på brudpar fortfarande. Kanske ska börja kasta överkokt pasta på brudparet istället eftersom det gamla inte verkar duga längre…
Morsan var hur som helst nöjd. Det är roligt att äta lunch med morsan när hon tycker det är gott. Hon säger det nämligen väldigt många gånger. ”Gud vad gott det var!” säger hon när vi sitter och äter. Sen säger hon det tio gånger till när vi dricker kaffe och sen säger hon det fem gånger till på promenaden efter den goda maten innan man skiljs åt.
De gånger maten är kass och trist får man höra det lika många gånger. Då är det lite mer tröttsamt.

Och nu dricker jag en dansk öl på Dansken. Poff! Helt sänkt blev jag. Som genom ett trollslag. Tröttheten slog en kil mellan hjärnhalvorna.
Och det är någon här inne som skrattar för högt. Revbenen får sprickor av det där skrattet.
På varje krog, café, inrättning, park, biograf, instans, affär, uteservering, spårvagn så finns det alltid någon som skrattar för högt. Ett sådant där skratt som suger livsglädjen ur en. Som får tändernas emalj att spricka. Tänk på det och bli glad.
Ska jag berätta en rolig historia? …tror jag inte!

Var ute och tog en promenad i eftermiddags. Efter lunchen med morsan. Promenerade som en tok med Johnossi i lurarna. Upp för Sprängknullegatan och ner för Linnégatan. Brukar gilla den där promenadrundan och den där musiken, men det kändes tomt och poänglöst.
Dessutom brummade och vibrerade det i magen efter den där färsbiffen. Efter halva rundan fick jag ont i vänstra benet. Ända upp till ändan. Den gamla värkande vänsteraxeln började värka. Jag började svettas och blev skitnödig.
Lika bra att kapa av hela vänstersidan av kroppen och hoppa runt på höger ben tänkte jag och satte mig på en iskall mur och tog en cigg.

I övrigt finns ingenting att klaga på. Skulle väl vara den här jävla svinkylan då…

Orust.

Kom hem från Orust igår. Varit där sen i söndags.
Min syster har gift sig. Stort. Ett fint litet bröllop med ett litet fåtal gäster. På landsbygden i en hyrd stuga. Fantastiskt vackert.
Nu vet jag hur jag skall gifta mig, om jag gifter mig någon gång.

Hittade en bänk på ett berg på den stora stugtomten när alla andra gått och lagt sig på natten. Med utsikt över hela landskapet. Där blev jag sittande och stående och rockande alldeles själv. Till Sex pistols och Johnossi och 12x repeat på Sid Vicious version av My Way.
Hjärnan hade kallbrand och fötterna var oroliga myrstackar. Solnedgång och sen soluppgång. Var lite sugen på att slåss med en älg. Gick och lade mig klockan åtta på morgonen.
”Man lever bara en gång”, tänkte jag. Och det är ju inte någon direkt nyuppfunnen tanke eller hållbar ursäkt. Det kan det ju förvisso vara om man råkat tro på reinkarnation hela livet, vilket jag aldrig har gjort, och plötsligt kommer på att man inte gör det längre. Äääähh…

Och nu är man hemma igen. Gick och handlade frukost i morse. För 150 spänn. Vet inte riktigt hur det gick till. Rostat bröd, fil med flingor och färska hallon, kokt ägg, juice och kaffe.
Somnade som ett barn efter frukosten.

Och nu sprängde de här borta igen. Missade varningssignalen som brukar ljuda innan själva bömben. För andra gången i rad. Förra gången stod jag och duschade när de la bomben. Lagd bomb ligger. Fy helvete vad det skakade. Trodde både jag och min intvålade kropp ihop med badkar skulle landa i källaren eller hos grannen under.

Ska träffa Putte om en stund. Han är på besök i vår lilla stad. Vi ska gå och käka någonstans. Funderar på att beställa in en felvänd buffel med krokiga tandpetare i gravad fjärsingsås. Till efterrätt kanske det blir pangluft med rättvänd sockerbit och ett glas nyponsoppa med sprängpulver.

Nu fick jag yrsel…

Textvånda.

Skriver text till en ny låt med bandet. Våndas mest och glor på ett ganska tomt papper. Småpanik.
Bandet heter inte Johnny Heart & The Dilly Boys. Alla utom en i bandet tyckte om namnet. Bandet heter ingenting längre. Men vi finns. Jag är väl inte Johnny Heart längre och snubbarna i bandet har slutat kladda med maten.
Tycker vi ska heta Goatsnopps from hell.
Lyssnar mycket på Johnossi nu. De vet hur man skriver texter.