Julen var här…

Jaha, det var den julen… Den bara försvann. Nu sitter man här i någon slags vardag igen, de sista dagarna på året. Det är svårt att hålla reda på vad det är för veckodag.

Några dagar innan jul var jag på Tullen. Där frågade jag några stammisar om de gillade julen. De gjorde de inte. De hatade julen. Det var ju tråkigt för er tyckte jag och kände hur julkänslan kom till mig för första gången.
Själv gillar jag julen. Det är kulor i granen, stakar i fönstret och skinkor på bordet.
Man frossar ner sig fullständigt. Jag brukar köra två rundor sill, sen är jag matberusad. De där ägghalvorna med kaviar-rom skall man passa sig för, ty de tar en jävla plats i magen. Morsan är alltid först med att skåla med snapsen och syrran vill alltid sjunga någon julig och granig snapssång. Sen…kaffe och punsch till Kalle och hans polarkompisar. Det där har jag nu sett 45 gånger. Ändock är den där målningen av schackbrädet lika magisk. Den sortens färdigblandad färg är ännu inte uppfunnen och det är 2017. Hallå eller?
Sen får man andas ut lite och så är det klapputdelning. En seans som tar ett gäng timmar. Varje paket som har slagits in med omsorg öppnas med samma omsorg. Vi har råd att ta det i piano eftersom vi bara är tre personer som firar jul tillsammans. Jag, syrran och morsan. Där av öppnas ett paket i taget i clockwise ordning likt regler från kalla kriget tiden. På så vis får omtanken (eller baktanken) när klappen inhandlades den utdelning de förtjänar när de öppnas.
När allt är över brukar klockan vara en liten stund innan midnatt. Sen brukar jag sätta mig i en taxi med en ikea-pöse och detta år även med en krycka och åka hem. Åker hem det gör jag alltid. En öl kan med fördel drickas vid köksbordet innan man klättrar upp på loftet som den tomte man är…
Årets julafton-chaufför påminde mer om en relations-expert. Först frågade han mig om jag hade barn. Det har jag ju inte. Då frågade han mig om jag hade en fru. Det har jag ju inte heller. Har du en kvinna då? Nej, inte det heller för tillfället för bövlars menade jag. När vi stannade utanför min port pekade jag upp mot min balkong.
-Men du, sa jag. Jag har en lägenhet!
Han nickade med en lite tveksam uppsyn. Jag såg lite onödig sorg i hans ögon. När jag hade betalat och skulle öppna dörren så frågade han:
-Hej, vad fan tvekar du på kompis?
-Tomten, var jag på väg att säga, men jag garvade bara åt honom.

På Annandagen var det dags för en andra omgång av julmat hemma hos morsan. Först lite mormors dricka i repris: Sherry, så jävla gott änna.
Mer sill, ägghalvor och snaps. En matberusning utan hejd. Efteråt följde stunder där man satt och blängde som ett ihåligt fån. På grund av matberusningen.
Sen tog jag och syrran en annan berusning. Vi tog en taxi ner till krogen. Kan inte minnas när jag var ute på en julhelg senast. Såg framför mig hur människor låg i varje gathörn och kastade upp sitt frosseri likt en likt en strandad val på en matbordell på 1700-talet. Genom taxins fönster var stan helt död. Kanske det här en bra stund att…
Vi åkte ner till andra lång. En salig och tveksam blandning av folk som jag känner och inte känner hade haft bra och sämre jular. Jag frågade dem nämligen med ett lidet vetgirigt hode. En blandning av de som hade haft för skojigt på jul och de som hade haft för tråkigt. En smältdeg som krävde att man undanröjde ägghalvorna och drack ölen i friskt tempo.
Med dårar, ickedårar, ägghalvor, nubbe, slyngubbe så kan det u egentligen bara sluta på ett sätt. Att man åker hem. I ännu en taxi. Ganska oborstad i strupen. Efter att betalat sin nota. På kroghlvetet.

I morgon kanske det kommer ett fantastiskt inlägg. Hur fantastiskt allt det fantastiska är.
Eller så kommer det inget alls…